Bio: Filmen om Siw

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Jag har bara träffat Siw Malmkvist en gång. Det var för femton år sedan och hon sa något jag funderat på sedan dess. Vi konstaterade att vi växte upp på samma gata i Landskrona – om än inte samtidigt. Jag bodde i en av villorna i den norra änden, hon bodde i en lägenhet i Barnrike i andra änden. Siw sa att hon hade för sig att hennes nu avlidne make Fredrik Ohlssons far, eller farfar, som jobbade på tegelbruket i Ålabodarna var med och byggde villorna jag växte upp i, varpå han sedan flyttade in i en av dem. ”Det är en liten värld,” sa Siw. Men det kan väl inte stämma? Fredrik Ohlsson var från Ulricehamn. Träffar jag Siwan igen får jag ta upp detta.

Siw Malmkvist var 87 år när den här nya, långfilmslånga dokumentären spelades in förra året. Fredrik Ohlsson dog 2023 och Siw ska lämna den stora lägenheten för att flytta till något mindre. Filmen, i regi av Stina Gardell (Frida Neema Järnbert rotade fram arkivmaterial), utgår från flytten. Siw går igenom- och tittar på gamla bilder och prylar som hon berättar om.

Det visar sig att Siw är en entusiastisk smalfilmare. Jag visste att hon målar tavlor, men inte att hon filmar. Hon började på Super-8 när hon var ung, hon klippte själv filmerna, och hon hade en massa utrustning till kamerorna, om vilka hon berättar passionerat. Stora delar av den här filmen består av Siws egna filmer, från semestrar och turnéer, och det är roligt att se. Allra roligast är en liten snutt där Fredrik Ohlsson röker rak pipa medan han simmar.

Tyvärr får vi inte se speciellt mycket av Landskrona i filmen. Siw åker till Borstahusen i norr Landskrona, där hon letar upp huset hon bodde sina första år i. Det var en familj med många barn, de hade det inte gott ställt, och de bodde i ett sketet ruckel bredvid stallet på gården till ett hus i fiskeläget Borstahusen, som då var lite ruffigt. Idag är det inte billigt att bo där. Precis som till exempel Haga i Göteborg har Borstahusen förvandlats från nedgången slum till eftertraktat och lyxigt. Jag jobbade på en reklambyrå i Borstahusen på 80-talet.

Efter några år flyttade familjen Malmkvist till ett barnrikehus, vilket också klassades som fattigt. Vi får bara se några gamla foton från området. Siw berättar om att hon en gång var hemma hos en kompis som bodde i villa och håller upp ett foto på vilket vi ser en bit av en husgavel, det ser ut som ett av husen i kvarteret jag växte upp i, men jag är inte helt hundra på detta.

Siws karriär som sångerska tar fart på 50-talet och denna karriär skildras mer eller mindre kronologiskt i denna dokumentär. Ett flertal kända människor passerar revy, några medverkar i nygjorda intervjuer. Karin Falck är min sju med! (Kanske skulle jag här istället utbrista ”Halvsju”?) Hon har hunnit bli 93 år. Jag har nog inte sett henne på 30-40 år. Wenche Myhre, 78, dyker också upp, henne har jag inte heller sett på evigheter. Siw besöker Benny Andersson i hans studio, han säger att det var längesedan han såg henne på ICA, vilket känns som en väldigt svensk och jordnära grej att säga.

Siw Malmkvist pratar med en egen dialekt. Hon lade sig till med något slags rikssvenska redan i början av karriären, men hon bryter på skånska. Plötsligt ringer det på dörren till hennes nya lägenhet, Siw öppnar och där står Ann-Louise Hansson, 81, från Kristianstad. Då händer något roligt. Siw visar runt i det nya hemmet och både hon och Ann-Louise pratar då skånska med varandra. Fast varsin dialekt, Kristianstaddialekten låter inte alls som landskronitiska.

Siwan visar sig vara en rolig typ. Hon är sprallig och avväpnande. Dessutom svär hon mycket, vilket ibland ger en viss komisk effekt. Hon tog aldrig studenten och säger att hon gärna skulle vilja kunna lite fler svåra ord.

Barn och barnbarn medverkar också i filmen. Vi får se en väldig massa arkivklipp från gamla TV-program, ett långt avsnitt handlar om Siws karriär i Tyskland. Lennart Hyland ger som alltid ett osympatiskt intryck i ett gammalt klipp där han intervjuar Siw. Jag konstaterar att Siw Malmkvist gjort mer än jag kände till, men detta beror förstås på att hon tillhör en helt annan generation och har ägnat sig åt musikgenrer jag inte lyssnar på; jag är ingen schlagerkille, eller ens jazzkille. Jag kommer ihåg att det en gång på 80-talet stod i tidningens programtablå att Siw Malmkvist skulle medverka i något program och sjunga hårdrock. Det lät ju spännande. Det visade sig dock vara en trist power ballad, det kan ha varit Scorpions ”Still Loving You”.

Jag gillade FILMEN OM SIW. Det är en trevlig film och det är alltid kul att se ett svunnet Sverige.

Under eftertexterna visas ytterligare gamla Super-8-filmer. Vi får bland annat se när hennes föräldrar sitter i köket och spelar kort. Jag tänkte genast på min mormor och morfar som gärna satt i köket och spelade kort.

(Biopremiär 3/9)