Netflix: Torsdagsmordklubben

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en amerikansk produktion, helt och hållet inspelad i England.

Jag kollade upp Richard Osman, som skrivit romanen ”Torsdagsmordklubben”, vilken denna nya film bygger på. Det första jag tänkte när jag såg foton på honom var ”Jasså, är det han!” – jag har sett komikern och programledaren Osman i en rad engelska TV-program, men jag har aldrig lagt hans namn på minnet. Som deckarförfattare debuterade han 2020 med just ”Torsdagsmordklubben”, den kom på svenska året därpå. Boken följdes av ”Mannen som dog två gånger”, ”Kulan som inte träffade” och ”Den sista djävulen att dö”; samtliga om amatördeckarna i Torsdagsmordklubben. Osman, vars äldre bror spelar bas i Suede, har sagt att det bara ska bli fyra böcker i serien.

MRS DOUBTFIRE-regissören Chris Columbus har regisserat denna lätsamma deckare, vilken får anses vara väldigt trevlig, rolig och underhållande. Handlingen utspelar sig på Coopers Chase, ett lyxigt äldreboende. Där bor Elizabeth (Helen Mirren, 80), Ron (Pierce Brosnan, 72) och Ibrahim (Ben Kingsley, 81). Det är de som är Torsdagsmordklubben; de träffas varje torsdag för att lösa autentiska, ouppklarade mordfall. När filmen börjar är de engagerade i ett mord från början av 1970-talet. Celia Imrie, 73, spelar Joyce, en före detta sjuksköterska som är nyinflyttad på hemmet, hon får bli provmedlem i klubben, eftersom de behöver en läkare för att kunna gå vidare med fallet.

Coopers Chase är ett enormt, pampigt gods, en av ägarna är Ian Ventham (David Tennant), ett riktigt svin som inte alls bryr sig om de boende. Nu tänker han bygga en ny anläggning på ägorna samt slänga ut de boende för att istället satsa på något mer lukrativt. Pensionärerna blir förstås fly förbannade och tänker inte flytta ut. Ventham ses bråka med Tony Curran (Geoff Bell); den andre ägaren. Curran står på de boendes sida.

Kort därpå hittas Curran mördad. Torsdagsmordklubben blir eld och lågor – nu har de ett riktigt mordfall att lösa! En ung polis som nyligen flyttat till trakten, Donna de Freitas (Naomi Ackie), kommer till Coopers Chase för att prata om säkerhet. Donna får aldrig vara med och lösa brott, hennes klumpige chef Chris Hudson (Daniel Mays) låter henne mest brygga kaffe och åka runt och informera om säkerhet. Torsdagsklubben behöver någon hos polisen som hjälper dem, så de tar så klart och anlitar Donna. Hudson är den som utreder mordet, men han är inget vidare bra på sitt jobb, och Torsdagsklubben ligger förstås flera steg före. Snart sker ytterligare ett mord.

Det första jag associerade till när jag såg den här filmen var MORDEN I MIDSOMER – idylliska, lantliga miljöer, småstad, makligt tempo. TORSDAGSMORDKLUBBEN är dock betydligt bättre än MORDEN I MIDSOMER, även om det förstås finns några bra avsnitt av den serien, framför allt de tidiga. Chris Columbus’ film är dessutom roligare. Skådespelaruppsättningen är magnifik, förutom de jag nämner ovan, medverkar bland andra Jonathan Pryce, som spelar Elizabeths förvirrade make, Richard E Grant dyker upp efter ett tag, och Paul Freeman; ni vet, Belloq i JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN, är med han också, fast jag kände först inte igen honom.

Det är väldigt vitala pensionärer, de här; medlemmarna i Torsdagsmordklubben. Jag har aldrig tänkt på att Pierce Brosnan faktiskt blivit till åren, han är ju liksom Pierce Brosnan. Inga av dem ger intryck av att vara några som behöver bo på ett äldreboende, men med undantag för den ena vingen där de sjuka bor, så är verkar Coopers Chase mest vara en plats för äldre människor som vill bo flott.

Helen Mirren står först i rollistan och hon framstår som Torsdagsmordklubbens ledare. Hon ges även tillfälle att vara rolig, här finns några roliga scener där hon och Celia Imrie klär ut sig. De har även en diskussion om vad ”WTF” står för medan de dricker gin & tonic på burk ombord på en buss. Pierce Brosnan är också rätt kul, hans rollfigur är en märklig typ. Roger Moore kunde ju bara spela sig själv, vad han än gestaltade var han alltid Roger Moore. Brosnan har ett bredare register, han kan vara elegant agent, skäggig bonde i keps och slusk, hjälte och skurk, och i den här filmen får vi se honom iförd en exemplariskt ful kostym.

Jag gissade vem mördaren var halvvägs in i filmen. Inte för att det är tydligt, jag tänkte bara att det säkert är någon av de absolut minst misstänkta, det är nog Rollfigurens namn. Och jag gissade rätt.

Det är nästan lite synd att TORSDAGSMORDKLUBBEN inte är en TV-serie – jag skulle inte ha något emot att se ett nytt fall för den här klubben varje torsdag. Estetiskt ser filmen ut lite grann som en TV-deckare från BBC. Men det finns ju tre böcker till att filmatisera, så Torsdagsmordklubben lär säkert återkomma på Netflix.