Netflix: Mörkret som faller

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en amerikansk-brittisk samproduktion producerad av bland andra Vanessa Kirby och hennes syster Juliet, de har bolaget Aluna Entertainment tillsammans.

MÖRKRET SOM FALLER. vilken bygger på en roman av Willy Vlautin, är regisserad av Benjamin Caron och beskrivs som en thriller. Tja, på sätt och vis är detta en thriller, men jag vill snarare kalla det här ett kriminaldrama, med betoning på drama. Ett mörkt och deprimerande drama. Det här kan vara den mest deprimerande thriller jag sett.

Vanessa Kirby spelar Lynette, som bor i en risig kåk tillsammans med sin äldre bror Kenny (Zack Gottsagen), som har Downs syndrom, och deras knäppa morsa Doreen (Jennifer Jason Leigh). De är på väg att bli utslängda ur huset och måste ta ett lån för att kunna betala $25 000 för att köpa huset. Både Lynette och Doreen måste underteckna lånet hos deras advokat, men Doreen dyker inte upp på mötet. Hon har istället bränt alla sina pengar på en bil hon plötsligt ville ha.

Lynette, som har en hel del i bagaget, har flera olika jobb för att kunna försörja sig, men hon har inte de pengar hon behöver. Hon får tolv timmar på sig att hosta upp $25 000, så hon beger sig ut i natten – och begår en rad dumheter. Hon försöker få loss pengar på diverse kriminella sätt, allt går fel och Lynettes situation blir hela tiden värre, hon blir alltmer desperat.

MÖRKRET SOM FALLER är bitvis rätt spännande – men ofta satt jag och skruvade på mig. Lynette gör en rad idiotiska val. Jag tänkte Vad håller du på med, människa? Gör inte så där! Du förstår väl att det kommer att gå åt helvete! Hon stjäl en bil, hon försöker öppna ett kassaskåp, hon försöker sälja kokain och så vidare. Brodern Kenny är med på en del av resan och han förstår inte riktigt vad som pågår. Det här kan omöjligt sluta väl, tänkte jag.

Den desperata Lynette är sympatisk, det är även hennes bror, men det är en mörk värld de rör sig i, smutsig och hotfull, och full med obehagliga människor det inte går att lita på. Några av dem är våldsamma. Regissören Eli Roth har en mindre roll som en vidrig typ.

Det här är nog första gången jag sett Vanessa Kirby i en huvudroll, åtminstone vad jag kan påminna mig – och hon har varit med i en massa filmer och TV-program jag inte sett. Hon är utmärkt i rollen. Rent allmänt är filmen välspelad och välgjord. Den är även rätt bra. Men – det blir lite i deppigaste laget för min smak. Jag irriterade mig på Lynettes beteende, en del av de klämmor hon hamnar i hade aldrig uppstått om hon inte tagit en del idiotiska beslut.

Jag ser i eftertexterna att man på inspelningen hade både en dialect coach och en movement coach.