Bio: Materialists

Foton copyright (c) SF Studios

Enligt IMDb är MATERIALISTS Feel-Good Romance, Romantic Comedy, Comedy, Romance. Men vad trevligt, tänkte jag, jag har inte sett en ny romantisk komedi på evigheter, åtminstone inte en bra sådan.

Men … Det skulle visa sig att MATERIALISTS, med manus och regi av Celine Song, varken är romantisk eller rolig. Det här är ett drama om avskyvärda människor, åtminstone de flesta av rollfigurerna. Det visar sig att detta är ännu en film från A24, det har blivit en hel del sådana här på TOPPRAFFEL! de senaste veckorna. Dessutom är detta ännu en film med Pedro Pascal, som vi på bio just nu kan se i både THE FANTASTIC FOUR: FIRST STEPS (som inte pressvisades) och EDDINGTON. Tre filmer samtidigt på repertoaren, det är inte dåligt.

Temat i MATERIALISTS tycker jag att man som svensk har lite svårt att relatera till: det amerikanska dejtingsystemet och framför allt äktenskapstvånget. Det är ju fortfarande viktigt att gifta sig i USA, att bara vara sambos tycker de är märkligt och suspekt. Men det beror förstås på att många i det landet är hällörade. Religion är fortfarande viktigt. Jag minns att jag, när jag växte upp, tyckte att det var konstigt när jag läste om alla dessa filmstjärnor som ständigt gifte sig, skilde sig, och gifte sig på nytt. Varför ska de tvunget gifta sig? tänkte jag.

Dakota Johnson spelar Lucy, så kallad matchmaker på dejtingföretaget Adore. Hon är bäst på jobbet och en hejare på att para ihop folk; folk som är desperata – inte alltid efter kärlek, men efter att gifta sig; de vill inte dö ensamma. Lucy och hennes kollegor är cyniska. När deras klienter gifter sig firas det på kontoret för sin egen framgång.

Lucy själv är singel – men på en bröllopsfest träffar hon den stormrike finansmannen Harry (Pedro Pascal), som är singel även han. Lucy försöker göra honom till sin klient, men det är Lucy han är intresserad av.

På denna bröllopsfest jobbar en kille som heter John (Chris Evans) som servitör. Han är en man av folket, han är fattig, bor i en skabbig lya tillsammans med rumskompisar, och han försöker bli skådespelare. Det visar sig att han även är Lucys före detta pojkvän.

Lucy inleder ett förhållande med Harry. Det är ett kallt och själlöst förhållande, och vi får aldrig riktigt lära känna Harry. Vi får inte veta vad han är intresserad av, vad han gillar att göra. Å andra sidan får vi heller aldrig veta vad Lucy gillar att göra. Det enda de två verkar göra är att gå på dyra restauranger. Lucy är bara ute efter Harrys pengar, Harry är bara ute efter en hustru.

Men så springer Lucy på John igen. Är de fortfarande kära i varandra? Kan hon verkligen gifta sig med en vanlig kille utan pengar?

Här finns inga överraskningar, slutet är väntat och moralkakorna som serveras till är uppvärmda.

Jag kan inte klaga på skådespelarinsatserna och jag gillar New York-miljöerna, men det här är ingen bra film. Den tar sig en aning mot slutet och närmar sig något som kan tolkas som romantiskt, men jag satt mest och undrade över dessa hemska, enspåriga människor och deras mål i livet. För Lucy och hennes kollegor är klienterna bara handelsvaror. De är irriterande osympatiska. Men hon har heller inga höga tankar om sig själv. Vi får veta att hon också varit fattig en gång och hon ville också bli skådis. Numera kretsar allt kring jobbet.

Det är lite kul att Chris Evans ju var Johnny Storm i FANTASTIC FOUR 2005 och att Pedro Pascal är Reed Richards i nya FANTASTIC FOUR.

Alla Adores kvinnliga klienter är besatta av långa killar. Killarna måste vara långa. Olika längder nämns. Jag konstaterar att jag är längre. Jag är dessutom längre än både Chris Evans och Pedro Pascal. Äldre också.

(Biopremiär 15/8)