Blu-ray: Nighthawks

NIGHTHAWKS (Retro Film)

Det finns förstås vissa filmgenrer vi föredrar. Men det finns även subgenrer; genrer inom genrerna, som vi gillar extra mycket. Själv är jag väldigt förtjust i den typ av amerikanska skitiga, ruffiga snut- och kriminalfilmer som oftast utspelar sig i New York, och som producerades mellan början av 1970-talet, ungefär, och som mer eller mindre försvann några år inpå 80-talet, när actionfilmerna började bli alltmer slickade och neonglänsande. Ni vet säkert vad jag menar. SERPICO, THE FRENCH CONNECTION, DEATH WISH, VIGILANTE, MS. 45, THE EXTERMINATOR, VICE SQUAD (utspelas dock i Los Angeles) – för att inte nämna THE MARCUS NELSON MURDERS, det vill säga TV-filmen som introducerade Kojak. Civilklädda snutar, allmänt rufsiga, som rör sig i kvarter som är så nedgångna att de närmast är postapokalyptiska. Även polisstationerna är sunkiga, liksom rollfigurernas bostäder. Och är hjälten inte snut, är han en hårt utsatt man som tar lagen i egna händer. Tuffa filmer som osade farlig storstad.

Jag vill nog inte påstå att NIGHTHAWKS från 1981 med Sylvester Stallone är en bortglömd film, men det är en Stallonefilm det sällan pratas om. Och då är det här en av Stallones bästa filmer. Regissör var till en början Gary Nelson (DET SVARTA HÅLET), men efter ett tag ersatte Stallone honom med Bruce Malmuth (HARD TO KILL).

Jag såg inte NIGHTHAWKS när den gick på bio, det dröjde några år innan jag hyrde den på video, men jag kommer ihåg att jag läste om den i Filmtidningen, den där gratistidningen som fanns på landets biografer. Om jag inte minns fel stod det att publiken absolut inte fick avslöja slutet på filmen för sina vänner. Slutet är ganska oförglömligt.

Stallone och Billy Dee Williams spelar Deke DaSilva och Matthew Fox, två våldsamma New York-snutar som haffar rånare och knarklangare i stadens mörkaste och skitigaste kvarter. Stallone ser extra skön ut med långt hår, skägg och pilotbrillor. Deke gillar att klä ut sig för att locka till sig drägget, som han och Fox sedan spöar upp rejält innan de arresterar dem.

Rutger Hauer spelar den internationelle terroristen Wulfgar, som i filmens inledning spränger ett varuhus i London. I dådet dödas flera barn, vilket gör att Wulfgars eget anhang och andra terroristgrupper tar avstånd från honom. Till en början ser Wulfgar ut som en ung Björn Kjellman med skägg, men han reser till Paris och plastikopererar sig så att vi känner igen Hauer. I Paris möter Wulfgar även upp sin kollega Shakka (Persis Khambatta). Deras nästa mål är New York City.

Den engelske polisen och terroristjägaren Hartman (Nigel Davenport) åker till New York, han vet att Wulfgar kommer att slå till där. Självklart plockas Deke och Fox in för att hjälpa till i jakten på psykopaten Wulfgar. De hittar honom på ett diskotek och skottlossning uppstår. Wulfgar blir alltmer trängd och desperat. Han mördar oskyldiga i förbifarten, han jagas genom tunnelbanevagnar, han håller FN-representanter gisslan ombord på en linbana.

NIGHTHAWKS är en tuff, hård och rafflande film. Den är rappt berättad och aldrig tråkig, och den är spännande på riktigt. Ingen går säker i den här filmen. Med undantag för Deke DaSilva, förstås, han är ju Stallone. Handlingen är inte helt logisk, men det kan vi bortse från, och det hela leder fram till de överraskande slutminuterna, vilka onekligen är raffinerade.

Filmen är försedd med tidstypisk filmmusik, det här är riktigt bra, tuff musik som verkligen låter ”snutar i New York”. Det låter lite grann som något av Lalo Schifrin, men det är Keith Emerson som står för den utmärkta filmmusiken. Jag har inget större förhållande till Emerson, jag har aldrig lyssnat på Emerson, Lake & Palmer, för mig är Keith Emerson synonym med filmmusiken till Dario Argentos INFERNO. På ett par ställen påminner musiken i NIGHTHAWKS om INFERNO, men det är väl Emersons stil.

Det figurerar en rad kända ansikten i den här filmen. Joe Spinell spelar Dekes och Fox’ chef, och Spinell är ju som klippt och skuren för den här typen av film. Ingen kunde utstråla svettig sjavighet mer än Joe Spinell. Lindsay Wagner spelar Dekes fru, som håller sig på behörigt avstånd från sin man, deras förhållande är inte det bästa. Hennes chef spelas av Jamie Gillis, av alla människor. Porrskådisen. Han är med i en scen och har en replik.

När NIGHTHAWKS gick upp på bio i Sverige för 44 år sedan kunde Statens biografbyrå inte hålla sina klåfingriga händer borta. De gjorde hela sex klipp i filmen, bland annat kortade de slutscenen. När jag hyrde den på video var det denna klippta version jag såg. Jag såg den senare oklippt på TV och denna nya, svenska Blu-ray-utgåva är förstås oklippt. Utgåvan ser för övrigt bra ut, men det är synd att det saknas extramaterial, förutom trailers. Det verkar finnas en hel del att berätta om inspelningen av NIGHTHAWKS – och tydligen var Stallone och Rutger Hauer ständigt i luven på varandra.

1984 gick NIGHTHAWKS upp på bio i Sverige på nytt. Av någon obegriplig anledning hade distributören då döpt om filmen till BLOODWARRIOR! Hur tänkte de där? Lät de två 14-åringar hitta på en ny titel? När NIGHTHAWKS biovisades 1981 var det CIC som stod för distributionen, det var även CIC som släppte filmen på video. BLOODWARRIOR, däremot, distribuerades av Succéfilm AB. På den tiden distribuerade Succéfilm mest skräckfilmer, B-filmer och porrfilmer. På senare år är de kända för att ha samproducerat filmer som THE STIG-HELMER STORY och EN UNDERBAR JÄVLA JUL.

Hur som helst: NIGHTHAWKS är en bra, frän snutfilm. Den fläskar på med toppraffel från början till slut.

… Och nu undrar du kanske hur du ska få tag på denna Blu-ray, som du förstås vill ställa i din Joe Spinell-hylla. Som alltid köper du den bäst genom att klicka HÄR och beställa den från våra vänner på Ginza. Då stöttar du inte bara Ginza, Retro Film och Studio S, du stöttar även min verksamhet här på TOPPRAFFEL! – och det vill du väl göra, eller hur?