Netflix: Happy Gilmore 2

Foton copyright (c) Netflix

Tro’t om ni vill, men jag spelade faktiskt golf på 1980-talet. Dock inte speciellt länge – och egentligen inte frivilligt. Det var mina föräldrar som tyckte att hela familjen skulle börja spela golf, så de anmälde oss till en golfkurs, vi tog grönt kort, köpte utrustning, och så spelade vi. Ibland. Jag försökte nog oftast hitta på ursäkter för att slippa. Det var väl kul att stå på driving rangen och slå ut en hink bollar, men att gå arton hål, fatta vad trist det är. Dessutom var jag skitdålig på att spela golf. Jag var skitdålig på alla sporter, förutom att springa fort rakt fram. Utförsåkning var jag också hyfsad på ett tag, men jag kom snart fram till att jag faktiskt föredrog att inte åka skidor. Det var trevligare att sitta i alpstugan och läsa Stephen King-romaner och rita serier.

Adam Sandler-filmen HAPPY GILMORE kom 1996. Jag tyckte att den var väldigt rolig. Jag gillade de tidiga Adam Sandler-filmerna; BILLY MADISON, THE WEDDING SINGER, HAPPY GILMORE. Därefter var det inte lika roligt längre. Sandler kan vara bra ibland, det har visat sig att han är bättre i seriösa, allvarliga roller. Han tramskomedier gick allt sämre på bio, men för ett antal år sedan skrev han kontrakt med Netflix, och numera verkar allt han medverkar i göras direkt för Netflix – och de flesta av dessa filmer är verkligen hemska. De går mest ut på att Sandler pratar med fåniga röster, och så dyker hans kompisar upp i småroller.

Jag har inte sett om HAPPY GILMORE sedan 90-talet och jag minns inte så mycket mer än att Sandler spelade en våldsam kille som ville bli hockeyspelare, men som istället blev golfstjärna med en egen, märklig teknik; han hanterade golf klubban som en hockeyklubba. Jag borde kanske sett om filmen innan jag såg denna senkomna uppföljare.

Kyle Newacheck (MURDER MYSTERY 2) har regisserat HAPPY GILMORE 2. Happy har gift sig med sin älskade Virginia (Julie Bowen) och de har fått en hel kull ungar. Happy är en stor stjärna. Men så omkommer plötsligt Virginia – Happy slår ut en golfboll som träffar Virginia i skallen. Happy blir djupt deprimerad, hann slutar spela golf, han super ner sig, han förlorar huset, han tvingas ta vanliga jobb, vilka han sällan kan behålla, och åren går. Happy har plötsligt blivit 58 år.

Happys dotter Vienna (Sunny Sandler, hm, bekant efternamn) dansar balett och har kommit in på en balettskola i Paris. Problemet är att det kommer att kosta 300 000 dollar att studera där och Happy är pank. Han måste börja spela golf igen. Han skickas till AA-möten som leds av en bisarr typ som heter Hal L (Ben Stiller), och han börjar träna – samtidigt som han smygsuper, han har gömt sprit överallt.

En ung entreprenör tycker att det är trist med golf; vanlig golf, så han har skapat en ny variant: Maxi Golf. Det är ungefär som något slags minigolf, fast i stor skala ute på golfbanor. Det hela är rätt luddigt och krystat, reglerna verkar vara lite flytande, ungefär som Kalleboll. Happy Gilmore tävlar med ett gäng veteraner, medan Maxi Golf-gänget är unga, högljudda och kaxiga. En av dem spelas av Haley Joel Osment; den lille pojken från SJÄTTE SINNET – det tog ett tag innan jag kände igen honom.

Shooter McGavin (Christopher McDonald) från första filmen har suttit på psyket sedan 1996, men rymmer. Han blir en del av Happys team. Doug Thompson (Dennis Dugan) återkommer också. Carl Weathers, som spelade Chubbs, dog häromåret, så istället presenteras Chubbs’ son Slim (Lavell Crawford), som också har en armprotes.

Handlingen följer samma mönster som de flesta sportfilmer – det går bra för Happy under tävlingen, sedan stöter han på motgångar och håller på att förlora, och därefter vänder det förstås igen. Inga överraskningar där, inte.

Jag måste tillstå att HAPPY GILMORE 2 var bättre och roligare än jag trodde att den skulle vara. Jag förväntade mig att den skulle vara skitdålig. Dessutom stod det att den varar en timme och 58 minuter. Herregud, man gör inte tramskomedier som är två timmar långa! Men eftertexterna började rulla redan efter en timme och 44 minuter; eftertexterna rullar alltså i en evighet.

Jag tyckte allt att filmen var lite småkul här och var. En småtrevlig film. Inte mycket att skriva hem om, men jag hade inte tråkigt när jag såg filmen, och den var inte plågsam som Sandlers övriga Netflixfilmer – som till exempel HUBIE HALLOWEEN. Handlingen är lite krystad, ooriginell och tunn, men jag ser mycket som är tunnare och ännu mindre originellt.

I vanlig ordning dyker ett flertal av Adam Sandlers kompisar och andra kända ansikten upp i småroller; Steve Buscemi, Kevin Nealon, Jon Lovitz, Rob Schneider med flera, och ett stort antal golfstjärnor spelar sig själva – men den ende jag känner till är Jack Nicklaus. Flera av de medverkande skådespelarna heter Sandler i efternamn.

Jag sätter ett snällt betyg.

Till sist vill jag återigen påpeka att jag nu lagt till en rejäl, fläskig knapp i spalten längst till höger (eller långt ner på en mobilskärm) som du kan använda dig av för att gratis och enkelt prenumerera på TOPPRAFFEL! Så, om du inte redan gjort det, se till att prenumerera på en gång. Jag lär upprepa detta budskap några gånger i den närmaste framtiden, åtminstone tills jag kommit upp i ett anständigt antal prenumeranter.