Dåliga filmer har aldrig varit sämre än nu

Jag ser förstås fler filmer än de jag skriver om här på TOPPRAFFEL! – betydligt fler. Jag ser filmer jag köpt på DVD och Blu-ray; nya filmer och äldre filmer som släpps i tjusiga versioner, och jag ser filmer som streamas online – filmer som visas på Netflix, Prime, Disney+ och så vidare, och på gratisalternativ som Plex och liknande.

… Och jag ser en fruktansvärd massa skit. Filmer som bara är dåliga; filmer som inte är kul och underhållande, enbart dåliga.

Jag nämner det ibland här på TOPPRAFFEL! när jag recenserar en del nya B-filmer som släppts på DVD eller streaming; att vissa filmer är för billiga och dåliga för att släppas överhuvudtaget, ändå får de distribution. Och det sitter folk och tjänar pengar på dem, vilket leder till att de producerar fler, lika dåliga filmer.

Jag kom att tänka på detta efter att jag de senaste veckorna sett en lång rad riktigt billiga B-filmer. Jag är ständigt på jakt efter guldkorn, jag tänker att någonstans måste det väl ändå finnas en billig film som faktiskt är bra, eller åtminstone lite bra, men jag måste vada genom enorma mängder mög för att hitta dessa eventuella guldkorn.

När vi startade Fantastisk Filmfestival 1995 gjorde vi det bland annat på grund att det faktum att genrefilm mer eller mindre hade försvunnit från biograferna, det gjordes få skräckfilmer, få science fiction-filmer, ingen fantasy alls. 1995, det var ju innan SCREAM, SAGAN OM RINGEN, HARRY POTTER och alla dessa superhjältefilmer. Vi åkte till Cannes för att hitta nya filmer vi kunde visa, nya filmer som skulle släppas direkt på video, om de släpptes alls i Sverige. Vi tyckte att det mesta vi såg på marknaden i Cannes var ganska erbarmligt. Redan då, för 30 år sedan, tyckte vi att de dåliga filmerna var sämre än någonsin.

Vi visste ju inte att det skulle bli ännu värre. På 90-talet handlade det fortfarande om filmer som var ”riktiga filmer”, de såg ut som riktiga filmer, de var inspelade på 35mm-film, även om de inte skulle gå upp på bio någonstans. Under Cannesfestivalen visades filmerna på olika biografer, och det var trots allt rätt coolt att se direkt-på-video-actionfilmer med Dolph Lundgren eller Gary Daniels på 35mm på stor duk. Så här i backspegeln var det nog inte så illa på 90-talet.

När videobutikerna dök upp i början av 80-talet bestod utbudet nästan helt av filmer som gjorts för biovisning, om det nu inte handlade om TV-filmer; det släpptes en hel del TV-filmer på video. Dessa filmer må ha varit B-filmer med förhållandevis låg budget, men de hade ändå gjorts med biografdistribution i åtanke. B-actionfilmerna hade åtminstone lite production values och ibland kända namn i rollistan. Visst gick det att hitta många dåliga filmer, eller tråkiga filmer, men det var ytterst sällan man hyrde en film som fick en att utbrista ”Vad i helvete är det här?!” efter två minuter, varpå man stängde av filmen.

I mitten av 90-talet fick jag kontakt med en del amerikaner i min ålder som gjorde vad de kallade indie-filmer – det handlade om filmer de spelat in på video, så det var verkligen independent, det var nära nollbudget och inga utomstående bolag var inblandade. Dessa filmer hade viss distribution i USA. När man valde att se de här filmerna hade man gjort något slags överenskommelse med filmskaparna. Man visste förstås att dessa amatörfilmer inte gick att jämföra med vanliga filmer. Istället tittade man efter annat i dem. De flesta av dessa shot on video-filmer var mer eller mindre usla och svårtittade, men ibland kunde de innehålla riktigt bra idéer, ibland dök det upp överraskande bra skådespelare, och man tänkte att någon borde ge de här killarna en budget och ge dem chansen att göra en riktig film.

Idag känns nästan alla nya B-filmer som dessa taffliga indie-filmer från 90-talet. Som bekant är det ytterst sällan filmer görs på 35mm idag, eller ens på 16mm, allting skjuts digitalt. Det är enklare än någonsin att göra film idag, vem som helst som har några tusenlappar över kan gå bort till den stormarknad och köpa en billig HD-kamera med tillräckligt bra bild för att resultatet ska kunna biovisas, eller åtminstone streamas; kanske har man till och med så pass bra kamera i mobilen att man kan filma med den istället.

Detta är förstås jättebra – om man är begåvad och ambitiös. Nackdelen är att alldeles för många människor utan begåvning gör film idag – eller så produceras filmerna av bolag som inte bryr sig om filmernas kvalitet; de sprutar ur sig filmer bara för att fylla tomrum, de producerar content snarare än film. De är ofta bättre på att marknadsföra filmerna, än på att göra film – precis som det varit i alla tider förses dessa hafsigt gjorda B-filmer med flashiga, lockande affischer, DVD-omslag och thumbnails på streamingtjänsterna.

På framför allt Prime och Plex ligger oräkneliga filmer av det här slaget. Ibland börjar jag titta på dem – men jag stänger av efter fem minuter, eftersom jag inser att det är för dåligt, det går inte att titta på. Plex är gratis, så där förlorar jag inte pengar, Prime är väldigt billigt, och de har förstås en en stor, stor mängd filmer som faktiskt är bra.

Ibland får jag gratis prova på-erbjudanden från streamingtjänster som erbjuder hyrfilm, och ibland får jag recensionslänkar till filmer som enbart släpps som streamad hyrfilm – men det är ytterst sällan jag faktiskt hyr film online. Jag har ju så ohyggligt många filmer på DVD och Blu-ray hemma, varav många jag inte ens sett, och utbudet på de tjänster jag prenumererar på är närmast oändligt, känns det som (även om många av de filmer jag verkligen vill se bara finns på fysisk media). Men – många av de här snorbilliga, osebara B-filmerna finns förstås även som hyrfilm. På till exempel SF Anytime kostar de 49 kronor styck att hyra, om de inte har något erbjudande. Jag kan tänka mig att många känner sig lurade när de betalat 49 spänn för något som verkligen inte håller vad det lovar, i synnerhet som man ofta kan se samma film på Prime.

Men så var det ju förr, på 80- och 90-talen, utbrister kanske någon. Man betalade per film man hyrde, men pungade ut med mellan tio och 50 spänn per film. Jovisst. Men på 80-talet var det ett litet äventyr att hyra film. Man gick hemifrån och kom in i en butik med väggarna fulla av videokassetter med lockande omslag och titlar. Man valde länge och väl. Man passade på att köpa snacks eller godis. Och – utbudet bestod av riktiga filmer. Man kom hem till soffan och hade med sig en Chuck Norris och en Franco Nero, och även om filmerna kanske inte var några höjdare, var man hyfsat nöjd.

Idag sitter man där och scrollar på skärmen tills man hittar något. Man blir nyfiken. Man betalar 49 kronor för det man blivit nyfiken på – och häpnar när filmen visar sig se ut som något några ynglingar spelat in i grannhuset medan grannarna var på semester.

Jag prenumererar på streamingtjänsten Full Moon Features. Där finns, förutom Full Moons egna filmer, en hel del klassisk Eurohorror och liknande. För 30-35 år sedan hade Charles Band och hans Full Moon en deal med Paramount. Full Moons filmer skulle ha premiär direkt på video, men de distribuerades av Paramount, och Paramount ställde en del krav på kvaliteten. Således filmades alla Full Moon-filmer på 35mm och ibland förekom kända namn framför och bakom kameran. Vi fick filmer som THE PIT AND THE PENDULUM, PUPPET MASTER, SUBSPECIES, CASTLE FREAK med flera. Filmerna var inte alltid bra, men om inget annat var de ofta kul och underhållande.

Full Moon producerar fortfarande nya filmer. Dock är dessa nya filmer nästan alltid otroligt billiga – Full Moon är nog det bolag som spenderar minst pengar på sina produktioner. De ser ut att vara inspelade på några dagar, miljöerna är få, antalet medverkande skådespelare är litet. Här finns sällan några production values, här finns sällan någonting av intresse. Filmerna är tråkiga, sega, fula, och speltiden brukar drygas ut med vissna sexscener. Ett och annat undantag finns förstås, till exempel PIRANHA WOMEN, som Fred Olen Ray regisserade 2022.

Mockbusterbolaget The Asylum är fortfarande i farten. De blev kända när de började göra lågbudgetversioner av stora blockbusterfilmer; de satte snarlika titlar på filmerna – PACIFIC RIM blev ATLANTIC RIM, till exempel – och de släpptes på DVD ett par dagar innan storfilmerna hade biopremiär. The Asylum producerar även filmer om jättemonster och de fick en oväntad jättehit med SHARKNADO.

Det stora problemet med The Asylum, är att de inte längre verkar bry sig. Mockbusterfenomenet är inte kul längre. Produktionerna känns allt tröttare. Nu var de förstås inte speciellt bra till att börja med, men nu känns det som om alla framför ock bakom kameran är ointresserade. Dock måste jag tillstå att deras skräckfilm THE JOLLY MONKEY var betydligt bättre än förväntat. Den gjordes förstås i samband med att Stephen King-filmatiseringen THE MONKEY hade premiär, men bortsett från en leksaksapa finns här inga likheter. Filmen hade vunnit på en annan titel och inga apor alls, handlingen är lite intressant och skådespeleriet lite bättre än det brukar vara. BALLERINA ASSASSIN är The Asylums svar på BALLERINA. BALLERINA kostade 90 miljoner dollar att göra – BALLERINA ASSASSIN kostade 100 000 dollar. Endast nio skådespelare listas i eftertexterna – plus statister. Den här filmen är inte helt hopplös, men det dröjer 30 minuter innan det är dags för den första actionscenen, och de har inte anlitat några aktörer som faktiskt kan dansa balett – istället får vi folk som viftar med armarna och vinglar när de ska göra piruetter. Tjejen i huvudrollen gör sitt bästa och har en viss utstrålning.

Sedan har vi alla de där brittiska lågbudgetskräckfilmerna vilka oftast distribueras av ITN och ibland av Uncork’d. De senaste åren har dessa britter mest ägnat sig åt att göra filmer om välkända figurer som hamnat i public domain – Nalle Puh, Karl-Alfred, Peter Pan och så vidare. De har även försökt sig på filmer om dinosaurer och andra jättemonster. I Wales satt en kille som hette Andrew Jones, han dog alldeles för ung 2023. Han och hans gäng spottade ur sig mängder av filmer, ibland om dockan Robert, ibland om olika seriemördare, ibland om hemsökelser. Många av de här filmerna finns, eller fanns, på Prime – jag började titta på flera av dem, men det var ytterst sällan jag såg hela filmen. Det gick liksom inte. De var för dåliga. Jag gav oftast upp efter 10-15 minuter. Jag tänker att om jag hade betalat 49 spänn på SF Anytime, hade jag blivit förbannad.

… Och så har vi förstås alla dessa actionfilmer utan action. En producent hyr Dolph Lundgren eller Vinnie Jones, eller något annat välkänt namn, och sedan händer det inte mycket mer i filmen än att folk pratar med varandra, eftersom det är för dyrt och för svårt att iscensätta spektakulära actionscener. Så var det aldrig på 90-talet, när bolag som PM Entertainment och Image Organization sprängde bilar en masse, och till och med Roger Cormans Concorde/New Horizons gjorde actionfilmer som levererade vad de utlovade.

Efter denna långa, negativa drapa: jo, självklart finns det många bra filmer därute. Filmer som inte kommer från B-filmsbolagen. Filmer som inte är genrefilm. Man behöver inte titta på bilkrascher och monster om man inte vill.

Fast jag lär ju fortsätta att leta efter lågbudgetgrejor jag tycker är bra.

Till sist vill jag återigen påpeka att jag nu lagt till en rejäl, fläskig knapp i spalten längst till höger (eller långt ner på en mobilskärm) som du kan använda dig av för att gratis och enkelt prenumerera på TOPPRAFFEL! Så, om du inte redan gjort det, se till att prenumerera på en gång. Jag lär upprepa detta budskap några gånger i den närmaste framtiden, åtminstone tills jag kommit upp i ett anständigt antal prenumeranter.