Bio: Superman

Foton copyright (c) Warner Bros.

Man vet att man inte längre är en ungdom när man inser att man inte bara såg 1978 års SUPERMAN – THE MOVIE när den gick upp på bio i Sverige 1979, utan nu även tre stycken så kallade reboots; nystarter av filmserien. Först den rätt misslyckade SUPERMAN RETURNS med Brandon Routh, som kom 2006; ett försök att göra en film i samma stil som de tidigare Christopher Reeve-filmerna, men den var alldeles för tungrövad och trist med all Kristussymbolik – det enda minnesvärda var Kevin Spaceys inspirerade gestaltning av Lex Luthor. Den här filmen fick inga uppföljare.

2013 kom Zack Snyders MAN OF STEEL. Jag ser att jag faktiskt gav den filmen en trea i betyg, vilket är lite väl snällt – men det är ju problemet med betyg, det blir alldeles för godtyckligt. Jag tycker att Henry Cavill var en bra Stålmannen, jag tycker även att Ben Affleck var bra som Läderlappen i uppföljarna, men – det här är ju inga bra filmer. Detta på grund av Zack Snyder. Filmerna är mörka, trista och dumma; det skulle aldrig falla mig in att se om dem.

De tidiga Stålmannenfilmerna med Christopher Reeve ser jag om med jämna mellanrum. Allihop. Även den fjärde; STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN från 1987. Den anses vara sämst med bred marginal – men faktum är att den är precis så som serietidningen var när jag var glytt på 1970-talet: ryckig, förvirrad, osammanhängande, dum och festlig.

Nu har man alltså gett sig på Stålmannen på nytt, med nya filmskapare, nya skådespelare och ny inriktning. Liksom Marvel Comics startade sin filmavdelning Marvel Studios, har nu ärkerivalen DC Comics startat DC Studios, där James Gunn överser produktionen.

Det ska sägas med en gång: 2025 års SUPERMAN, med manus och regi av James Gunn, är den bästa superhjältefilmen sedan THE SUICIDE SQUAD (2021) – vilken också gjordes av Gunn. Detta är även den bästa Stålmannenfilmen sedan SUPERMAN – THE MOVIE och SUPERMAN II (1980).

DC Comics har haft en hel del otur med sina superhjältefilmer de senaste årtiondena. De har ytterst sällan varit bra. Men! I många fall har de varit intressanta. Betydligt mer intressanta än det Marvel producerat. Marvel sprutar ur sig själlösa filmer som skulle kunna vara gjorda av vem som helst, de suddar bort all personlighet – herregud, de lyckades få Sam Raimi att göra sin allra sämsta film; DOCTOR STRANGE IN THE MULTIVERSE OF MADNESS (2022). Då hör det till saken att Raimi tidigare gjort den bästa superhjältefilmen, SPIDER-MAN 2 (2004). Regissörerna DC valde för sina filmer hade i de flesta fall en egen vision, något slags konstnärlig vision. Säga vad man vill om Zack Snyder, men han har trots allt sin egen stil. Dock är intressant inte nödvändigtvis synonymt med bra.

Stålmannen – och Clark Kent, förstås – spelas av David Corenswet, och jag tänkte att honom har jag nog aldrig sett tidigare, men där tog jag fel, han var med både i PEARL och TWISTERS. Corenswet är ingen Christopher Reeve, men han är sympatisk och lite småkul, vilket behövs, eftersom Stålmannen trots allt är en rätt tråkig hjälte. Rachel Brosnahan gör Lois Lane, som här faktiskt är en synnerligen kompetent journalist. Den här gången slipper vi ursprungshistorien och allt annat onödigt som vi redan känner till och som bara tar upp speltid. När filmen börjar har Clark Kent varit på Jorden i 30 år, han har varit Stålmannen i tre år, han och Lois är ett par, och hon vet att Clark och Stålmannen är samma person – glasögonen hade inte lurat henne.

Redan i filmens första scen presenteras vi för Krypto, som räddar Stålmannen som skadats i en strid. Krypto är alltså en hund med superkrafter. Men framför allt är han en hund. En valpig och korkad hund som föredrar att leka och jaga bollar, han blir lätt distraherad.

I början av filmen gör vi även hembesök hos Lois och Clark. Vi får en överraskande lång dialogscen där de två lagar mat, hånglar och gnabbas, och det känns att James Gunn verkligen sätter sin egen prägel på sin film. Jag kan inte påminna mig om att vi sett sådana här scener i andra DC-filmer.

Nicholas Hoult spelar Lex Luthor, och även om vi alla gillar Gene Hackmans Lex Luthor från 70-talet, så är Hoult nog den bäste Luthor hittills. Han är en miljardär som har företaget Luthorcorp och han är genomond. Det fiktiva öststatslandet Boravia har attackerat ett fredligt land och Luthor har intressen i detta. Luthor är dock populär i Metropolis, han anses vara en god människa. Luthor gillrar en fälla och sätter dit Stålmannen så att det framstår som om Stålmannen egentligen är en ond utomjording som kommit till Jorden för att söndra och härska. Snart hatar alla Stålmannen.

Ytterligare tre superhjältar gör entré för att klara biffen: Gröna Lyktan (Nathan Fillion), Hökflickan (Isabela Merced) och Mr Terrific (Edi Gathegi) – den sistnämnde hade jag aldrig hört talas om, så jag kollade upp honom. Mr Terrific var ursprungligen en hjälte som skapades på 1940-talet, men den version vi ser i filmen gjorde debut först 1997. Jag kan inte påstå att jag begriper vad hans krafter går ut på. Dessa hjältar kommer att bilda Lagens Väktare, Justice League, men nu har de inget namn – Guy Gardner, det vill säga Gröna Lyktan, vill att de ska heta Justice Gang, med det går de andra inte med på. Även gamle, goe Metarmorfo (Anthony Carrigan) dyker oväntat upp i filmen. När jag var liten trodde jag att han hette Metamorfar.

Bäst i hela filmen är att Lex Luthors flickvän miss Teschmacher är tillbaka! Den portugisiska fotomodellen Sara Sampaio spelar Eve Teschmacher, som mest är intresserad av att ta sexiga selfies, och hon är av någon anledning upp över öronen förälskad i Jimmy Olsen (Skyler Gisondo), som mest tycker att Eve är jobbig.

SUPERMAN är på det stora hela en jättebra film. Det finns dock en del grejor som drar ner helhetsintrycket en aning. Det är alldeles för mycket mumbo jumbo med olika dimensioner, portaler, fickuniversum och annat som Lex Luthor har snickrat ihop. Scenerna med dessa är för många, för långa, och de är bara orgier i datoranimation. Kosmiska, surrealistiska miljöer och varelser. Det dyker upp ett gigantiskt monster i Metropolis som demolerar byggnader och har sig, dessa scener är förvisso roliga (Gröna Lyktan sätter ugnsvantar på monstret) och Gunn har säkert haft kul när han imiterat gamla Godzillafilmer, med panikslagna stadsbor som skrikande springer mot kameran – men jag tycker att dessa scener egentligen är lite onödiga. Det slutar också med en enorm destruktionsorgie, vilken pågår för länge. Det hade varit roligare om vi, efter Zack Snyders filmer, slapp en Stålmannenfilm utan skyskrapor som raseras. Jag bör även nämna filmmusiken, vilken lånar en del teman från John Williams klassiska ledmotiv, men musiken här är betydligt tristare och mindre heroisk.

Men i övrigt är det här riktigt bra. Det finns en rad överraskande inslag – Luthor är rejält ond och avrättar kallt oskyldiga, och hans beteende i sina sista scener är oväntat. Lois Lane är jätterolig. Lois klagar på Gröna Lyktans hopplösa frisyr. Lois klagar även på Clark Kents töntiga musiksmak, han säger att han liksom Lois gillar punkrock, han gillar The Mighty Crabjoys. Att The Mighty Crabjoys är ett fiktivt band hindrar inte att vi får höra en av deras låtar under eftertexterna. Vi får träffa Clark Kents bonniga fosterföräldrar i några scener och de är roliga. Pa Kent (Pruitt Taylor Vince) hinner även med ett uppbyggligt, sentimentalt anförande.

En lång rad kända ansikten flimrar förbi. Bradley Cooper och Angela Sarafyan är Jor-El och Lara, Stålmannens föräldrar. John Cena dyker upp på en TV-skärm som Peacemaker. I Ensamhetens fästning har Stålmannen några robotar, vars röster görs av bland andra Michael Rooker, Pom Klementieff och Alan Tudyk. Frank Grillo spelar general Rick Flag Sr.

Vidare måste jag tillstå att det var roligt att se DC Studios’ logga i början – och att återse DC:s så kallade bullet logo. Det var denna som fanns uppe i vänstra hörnet på DC:s tidningar när jag prenumererade på några av dem för 40-45 år sedan. Jag har alltid gillat den loggan.

När eftertexterna rullat klart följer en bonusscen. Den tillför ingenting, vi får ingen ledtråd till vad som kommer att hända härnäst, det är bara en kort, humoristisk scen.

SUPERMAN bådar gott inför framtiden. Det ska bli spännande att se vad James Gunn och DC Studios hittar på härnäst!

Till sist vill jag återigen påpeka att jag nu lagt till en rejäl, fläskig knapp i spalten längst till höger (eller långt ner på en mobilskärm) som du kan använda dig av för att gratis och enkelt prenumerera på TOPPRAFFEL! Så, om du inte redan gjort det, se till att prenumerera på en gång. Jag lär upprepa detta budskap några gånger i den närmaste framtiden, åtminstone tills jag kommit upp i ett anständigt antal prenumeranter.