Amazon Prime: Tin Soldier

Foton copyright (c) Amazon Studios/MGM

Ännu en Amazon Prime Video-premiär.

TIN SOLDIER, som i förtexterna heter THE TIN SOLDIER, är en film som ställer frågor. Den första frågan är:

Vad i helvete är det jag tittar på?

Den andra frågan är:

Hur hamnade alla dessa välkända skådespelare i den här filmen?

TIN SOLDIER är en action-thriller, eller något slags action-thriller, av Brad Furman, som gjorde THE LINCOLN LAWYER. Den spelades in 2022, men har – av förklarliga skäl – legat på en hylla och dammat tills nu, då den dumpats direkt på Prime i ett flertal länder, däribland Sverige. I några länder verkar den ha släppts på fysisk media och kanske till och med biovisats.

Det här är en otroligt dålig film. Det är dessutom en obegriplig film. Rollistan skryter med Jamie Foxx, John Leguizamo och Robert De Niro. Huvudrollen görs dock av Scott Eastwood. Scott Eastwood ser ut precis som sin far Clint som ung, han till och med låter likadant när han pratar. Men, Scott Eastwood har i princip noll karisma. Ingen utstrålning alls. Han brukar mest figurera i filmer med relativt låg budget och den här filmen ser ut som en lågbudgetproduktion – med Foxx, Leguizamo och De Niro i rollistan.

Det är lite svårt att redogöra för vad filmen handlar om. Jamie Foxx spelar en galen ledare för en kult vars medlemmar är soldater med PTSD. Foxx spelar över, han är iförd en osannolikt jönsig peruk, och hans rollfigur går under namnet The Bokushi – varför kulten använder sig av japanska namn och termer framgår inte. Eastwood spelar Nash Cavanaugh, som tillhört kulten, men som lyckats fly från den. Hans fru tillhörde också kulten, men hon är försvunnen.

Kulten måste stoppas, så Nash och några hårdingar; John Leguizamo är en av dem, ger sig ut för att panga The Bokushi – och Nash tänker även försöka hitta sin fru. Robert De Niro är med sammanlagt fem-tio minuter, jag är inte säker på vad hans rollfigur var för någon, men i en parafras på en scen ur DIRTY HARRY, trampar Nash på ett skottsår i De Niros ben.

TIN SOLDIER är exceptionellt illa berättad och regisserad. Handlingen hoppar ständigt fram och tillbaka i tiden, exakt hur långt tillbaka i tiden är svårt att veta, och det är lika svårt att avgöra om det är nutid eller flashbacks. Scott Eastwood agerar emellanåt sömnig berättarröst. Stämningen är ibland filosofisk och nästan kvasi-religiös. Filmmusiken är genomgående sövande. Så fort Jamie Foxx dyker upp blir det buskis. De illa iscensatta actionscenerna är inget att skriva hem om. Slutet är märkligt och lika obegripligt som testen av filmen.

Filmen varar bara 76 minuter, men det är 76 långa minuter. Jag kastade nu ett getöga på några andra recensioner och det verkar som om ingen, ingen alls, begriper vad filmen egentligen handlar om.