Den vildaste västerns undergång

År 2000 föll den sista bastionen. Då lades pocketserien om Bill och Ben ner. Det här var den sista kvarvarande kioskwesternserien och ungefär samtidigt försvann även de sista kioskdeckarna; Manhattan, Nick Carter och vad som nu lyckats dröja sig kvar. Även romantikserierna tackade för sig, de enda som fanns kvar och som intressant nog fortfarande kommer ut, är de olika Harlequin-bokserierna, den enda större skillnaden verkar vara att stavningen ändrats från Harlekin till Harlequin. Istället för alla dessa renodlade kioskböcker flyttade ”vanliga”, mer respekterade pocketböcker in i hyllorna intill godiset och stryktipskupongerna.

De australiska westernböckerna om Larry och Stretch, som här i Norden döptes om till Bill och Ben, började komma ut på svenska 1962, de dök först upp som nummer 36 i serien Wild West-böckerna. 1963 fick de sin egen serie. Den sista boken på svenska, som alltså kom ut 2000, var nummer 504. ”Krutdurken”, hette den, men det var en repris från 1973. Många av de 504 böckerna var repriser, så hade det varit åtminstone sedan 1980-talet.

Jag blev lite överraskad när jag konstaterade att Bill och Ben höll ut till år 2000. Jag trodde att den lagts ner redan i början av 1990-talet. Om vi tittar i stället en liten bit ifrån kioskböckerna, i serietidningshyllan, så försvann den sista renodlade westernserietidningen, Western-serier, 1993. Western-serier hade startat 1976 som ett slags western-variant av Agent X9, som ju innehöll – och fortfarande innehåller – deckar- och agentserier. Formatet var detsamma; hundra sidor i svartvitt, ”rutomslag”, det vill säga omslaget var indelat i rutor, vilket man dock slutade med efter några år, och en stor del av innehållet utgjordes av dagspresserier som omredigerats till serietidningssidor. I tidningen återfanns även den del europeiska albumserier, bland annat Comanche och Buddy Longway, vilka gick som följetong.

Vilda västern var en genre som länge varit på fallrepet – framför allt i USA; i sitt hemland. Under en lång period under 1900-talets första hälft var western den absolut populäraste genren, majoriteten filmer som producerades i Hollywood var westerns och filmerna var populära världen över.

Redan på 1960-talet började genrens popularitet att minska, framför allt i USA, och framför allt på bio i och de amerikanska serietidningsställen, där superhjälteserierna från Marvel Comics kom att dominera. Vilda västern är en myt som bygger på lögner, rasism och folkmord, det är till stora delar en efterkonstruktion av Amerikas historia. På 60-talet började världen att se radikalt annorlunda ut – världen hade förvisso alltid sett annorlunda ut, men det blev extra uppenbart under 60-talet, med Vietnamkrig, studentrevolter, presidentmord och rent allmänt en större medvetenhet om hur det såg ut på andra sidan staketet. Den gamla tidens westernhjälte, hans värld och hans ofta väldigt konservativa attityd låg fel i tiden. Den mest realistiska skildringen av vilda västern stod nog MAD för i en serie, tecknad av Jack Davis, som publicerades redan på 1950-talet (på svenska 1964).

Westerngenren dog aldrig ut helt, även om Hollywood drog ner på produktionen av westerns avsedda för bio, var genren fortsatt populär på TV. Genren fick även en rad nytändningar. Först i Italien under 1960-talets första hälft. Mellan det tidiga 60-talet och slutet av 70-talet producerades det över 600 westernfilmer i Europa.

Italienarna behöll genrens attribut, men kastade ofta ut allt de tyckte mindre om. Många av de italienska regissörerna av socialister, några var kommunister. De plockade bort det ärkeamerikanska ur genren, de tog bort ”A man’s gotta do what a man’s gotta do”, de tog bort det kyrkliga, som var närvarande i många amerikanska westerns, de tog bort hjälteförklaringen av kavalleriet, med mera. Istället gjorde italienarna något helt eget; ofta estetiskt tilltalande och otroligt våldsamma och ibland direkt bisarra pistoloperor. Ibland handlade det om politiska allegorier. De sämsta och billigaste spaghettiwesternfilmerna var alltid sämst och billigast (om än aldrig lika extremt usla och tråkiga som vissa amerikanska B-filmer), medan de bästa var verkligen bra – själv har jag alltid tyckt bättre om italiensk western, jag har varit en fan sedan hyrvideons barndom, då dessa filmer plötsligt blev lätt tillgängliga.

Även den italienska westernfilmen fick i nytändning i början av 70-talet. Då hade publiken tröttnat på alla råa revolvermän. Istället slog Terence Hill och Bud Spencer igenom på bred front med sina burleska westernkomedier. Därför satsade italienarna under några år på westernkomedier. Publiken tröttnade även på dessa och producenterna gav sig istället på helt andra genrer.

I USA fick genren en nytändning i slutet av 60-talet, när Sam Peckinpah 1969 bokstavligt talat sköt myten i småbitar i DET VILDA GÄNGET. En rad smutsiga och våldsamma amerikanska westerns följde. SOLDIER BLUE var en allegori över Vietnamkriget, Clint Eastwood var tyst och skoningslös i filmer som MANNEN MED OXPISKAN, Dustin Hoffman levde med indianer i LITTLE BIG MAN, Billy the Kid var liten och ful i DIRTY LITTLE BILLY; en anti-western, och så vidare.

På 80-talet ersattes dessa westerns av den moderna actionfilmen. Under 80-talet tog den våldsamma actionfilmen steget från att vara billiga B-filmer till påkostade blockbusters. Hjältarna var i många fall mer eller mindre omstöpta cowboys. John McClane i DIE HARD är en westernhjälte. Riggs och Murtaugh i DÖDLIGT VAPEN skulle kunna vara partners i vilda västern. Den australiska THE ROAD WARRIOR, det vill säga MAD MAX 2, är nästan bokstavligt talat en westernfilm, där hästarna ersatts med bilar och motorcyklar.

Jag läste väldigt mycket westernserier när jag växte upp på 70-talet, jag har skrivit om dessa serier många gånger tidigare här på TOPPRAFFEL!. Det fanns alltid gott om westerntitlar i serietidningsställen, tyckte jag.

Men – redan i slutet av 70-talet började detta att förändras. Utbudet började svaja. Redan som barn tyckte jag att några av nytillskotten i hyllorna var lite väl märkliga.

1978 lades tidningen Bessie – spårhunden ner, en tidning som kommit ut sedan 1971 och som jag av någon anledning gillade, åtminstone i mitten av 70-talet. Antagligen läste jag den enbart för att det var en westerntidning. Bessie, som hette Bessy i original, var en flamländsk serie från Willy Vandersteens studio, det vill säga samma folk som gjorde, och fortfarande gör, Finn & Fiffi. Jag har bläddrat i några nummer av Bessie som vuxen och den ser verkligen erbarmlig ut. Jag var nog inte så nödbedd som barn, det räckte med en hjälte, en häst, en pickadoll och en skurk, så var jag nöjd.

1978 lades även Rangerserien ner, ett faktum vi kan sätta inom parentes – jag upptäckte detta av en slump. Det här var en dassig tidning i litet format från Pingvinförlaget, den började komma ut 1976 och det kom 21 nummer. Du är förlåten för att du inte minns den här.

1978 började Allers ge ut skräpiga serien Silverpilen på nytt. En serie som verkligen ser slarvig ut, men som jag – och många med mig – av en outgrundlig anledning ändå läste ibland. Denna belgiska serie, producerad för tyska Bastei, gav Allers först ut i början av 70-talet. Efter några år tog Semic över utgivningen för att sedan lägga ner den. Man kan ju undra vad det var som fick Allers att börja ge ut tidningen igen – kanske var det för att FAMILJEN MACAHAN då visades på TV och var otroligt populär. Allers lyckades ge ut Silverpilen tills 1984 – då hade Sveriges television även hunnit reprisera FAMILJEN MACAHAN, som denna andra sväng blivit ännu mer populär än den var på 70-talet. Vid repriseringen i början av 80-talet såg tidningar som OKEJ till att göra flickidoler av skådespelare som Bruce Boxleitner, som spelade Luke Macahan, för att inte tala om Duane Loken, som spelade indianen Vargtass i ett avsnitt i sista säsongen och som sammanlagt bara var med några minuter. Han fick komma till Sverige och sjunga in skivor, samt medverka i den allt annat än episka filmen GRÖNA GUBBAR FRÅN Y.R.

När det gäller FAMILJEN MACAHAN kan jag förresten skjuta in att det här är en TV-serie som i princip är helt bortglömd i Amerika. När den producerades, den första miniserien gjordes 1976, var det den dyraste TV-serien någonsin. Av någon anledning blev serien bara riktigt populär i Norden. Nämner man James Arness för amerikaner tänker de på honom som sheriff Matt Dillon i KRUTRÖK, Zeb Macahan vet de allra flesta inte vem det är.

1977 fick Hemmets Journal för sig att de skulle börja ge ut Lone Ranger på svenska, vilket de gjorde under namnet Svarta Masken. Det här var en pockettidning med limmad rygg som innehöll Lone Ranger-serier från 1950- och 60-talen. Jag minns att jag redan då, 1977, reagerade på tidningen och tyckte att tilltaget kändes lite märkligt, tidningen såg lite mossig ut. Hemmets Journal lade ner tidningen redan 1978, efter elva nummer.

Ännu märkligare tyckte jag att det var när Allers utan förvarning började ge ut tidningen Prärie-Nytt 1979. Jag har skrivit om denna tidning tidigare. Prärie-Nytt innehöll Buffalo Bill-serier från tyska Bastei. Jag köpte det första numret när det kom ut och tyckte att det var en riktigt dålig och fullkomligt ointressant tidning. Ett år senare, 1980, lade Allers ner tidningen efter 16 nummer ingen kommer ihåg.

… Men vi hade ju redan en Buffalo Bill-tidning i Sverige. Tidningen Buffalo, som de sista åren döptes om till Buffalo Bill. Det här var en westerntidning från Semic som höll ut ovanligt länge. Den började komma ut redan 1965 och den lades inte ner förrän 1984, då hade det kommit ut 350 nummer. Buffalo var en av de sista westerntidningarna som fanns kvar i Sverige. Tidningen var så pass populär ett tag att Semic, precis som med Fantomen, Helgonet och James Bond, lät producera egna Buffalo Bill-serier. En del av de som jobbade med till exempel Fantomen och Helgonet gjorde även Buffalo Bill. Den sista tiden publicerades den italienska serien om Kapten Miki i Buffalo, något som antagligen enbart gladde läsare födda på 30- och 40-talen, de här serierna från den italienska studion EsseGesse var väldigt populära i Sverige på 50-talet. De få gånger jag köpte Buffalo hoppade jag över Kapten Miki. Man måste nog vara 40-talist för att uppskatta den serien till fullo.

När det gällde westerntidningar var min favorittidning på 70-talet Tomahawk. Det var ju i Tomahawk man kunde läsa om Jonah Hex och några av de andra, riktigt tuffa hjältarna; de (då) nya, fräna westernserierna från DC Comics som följde i Clint Eastwoods hovspår. Jag har skrivit mycket om Tomahawk här på TOPPRAFFEL!. Tomahawk lades ner och ersattes av den nästan identiska tidningen Apache. Apache lades ner efter ett år och Tomahawk kom tillbaka, för att 1984 åter läggas ner. Då fick Jonah Hex sin egen tidning. Den kom ut med 25 nummer 1985-1986.

När Jonah Hex lades ner flyttade Hex in i tidningen Western-serier, där han dök upp då och då. Western-serier var alltså den sista westerntidningen i Sverige. Den sista tiden publicerade även den gamla italienska serier från EsseGesse; Kinowa gick där. Och jo, de gånger jag köpte tidningen, vilket nog inte var ofta, hoppade jag över dessa dammiga stofilserier.

En tidning som alltid vurmat för westernserier, är Fantomen. Den tidningen har alltid haft westernserier som biserier och de har ofta varit populära. På 70-talet gick Rick O’Shay i Fantomen, de följdes av Latigo, och på 80-talet gick Blueberry i tidningen.

Det görs kanske fortfarande en och annan westernserie i Amerika, det vet jag faktiskt inte. I Italien producerar man fortfarande serier om Tex Willer, en serie som kommit ut i evigheter och som visst är väldigt populär i Norge, men som floppade när först Williams och sedan Semic försökte ge ut den i Sverige på 70-talet. På senare år har Ades Media gett ut ett par album med Tex Willer i Sverige. Men i Frankrike – där frodas genren fortfarande på serieförlagen. Jag prenumererar på nyhetsbrev från samtliga franska serieförlag, och i dessa läser jag om den ena nya westernserien efter den andra. Detta är ju lite intressant. Varför är det så? Varför är just fransmännen så förtjusta i western? Ja, och belgarna – Lucky Luke är ju ursprungligen belgisk, och den serien produceras än.

Några av de här nya, franska westernserierna kommer även ut på svenska. Jasså, var då? utbrister några av er. Jo, självklart publiceras de som biserier i Fantomen. De går som följetong och de trycks nu i färg. Om jag förstått det rätt, har flera av dem gått hem hos läsarna. Den senast publicerade av dessa heter Förgifterskan och görs av Laurent Astier. Vi har ju även den mer än utmärkta Undertaker, som kommer ut som album på Albumförlaget, de ger även ut Bouncer, som också är en bra westernserie.

Serier från EsseGesse slipper vi tack och lov i Fantomen.

Det dyker fortfarande upp en och annan westernfilm på bio, men de är sällsynta och många av dem floppar. Det släpps en del lågbudgetwesterns direkt på streaming och DVD, men i de flesta fall är de så pass billiga och fula att de knappt går att titta på. 80-talets actionfilmsvåg dog ut under 90-talet; de våldsamma, svärande, kedjerökande, supande, svettiga, orakade actionhjältarna försvann. Det produceras fortfarande mängder av actionfilmer, men genren har förändrats och hjältarna har förändrats.

Här kan man notera att när actionfilmen började försvinna på 90-talet, gick stora delar av hårdrocken, och rockmusik rent allmänt, samma väg.

Vilda västern är ej som förut.


Upptäck mer från TOPPRAFFEL!

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

3 reaktioner till “Den vildaste västerns undergång

  1. Så utmärkt att denna numera lågintensiva seriekultur får sin historiebeskrivning. Trevligt att intervjun med dig på Seriehörnan gav upphov till artikeln.

    Gilla

  2. Så utmärkt att denna numera lågintensiva seriekultur får sin historiebeskrivning. Trevligt att intervjun med dig på Seriehörnan gav upphov till artikeln.

    Gilla

Lämna en kommentar