DVD: Skin Deep – Lösa förbindelser

SKIN DEEP – LÖSA FÖRBINDELSER (Retro Film)

SKIN DEEP – LÖSA FÖRBINDELSER från 1989, med manus och regi av Blake Edwards, är en film vars existens jag helt förträngt. När den nu dök upp på DVD visste jag inte om jag sett den tidigare eller ej. Jag kände förstås igen titeln när jag återsåg den, men jag kunde omöjligt minnas om jag hyrde den på video när den släpptes, på bio såg jag den i alla fall inte. Efter att nu ha sett den på DVD konstaterar jag att jag sannolikt inte har sett filmen tidigare.

SKIN DEEP visar sig vara en unik komedi. Det är en komedi i vilken absolut ingenting alls är roligt. ”Man skrattar högt!” skrev Aftonbladet, medan Arbetet drog till med ”Detta är härligt vilt och stolligt!” – och jag undrar om det verkligen är den här filmen det gått och sett. Det gick nämligen alldeles utmärkt att hålla sig för skratt. På sin höjd vred jag lite generat på mig.

John Ritter spelar den framgångsrike författaren Zach Hutton, som inte bara är alkoholiserad, han är framför allt besatt av kvinnor. Han raggar på allt och alla, han bedrar sin fru, han bedrar sin älskarinna, han springer efter allt kjoltyg.

… Och detta är i princip hela handlingen. Här finns ingen egentlig handling, ingen berättelse att följa, det här är bara en lång rad episoder och kassa sexskämt som sammanfogats till något som liknar en långfilm.

Blake Edwards var förstås mest känd för sina Rosa Pantern-filmer, och de filmerna – åtminstone de med Peter Sellers – är förstås fortfarande roliga. Men många av Edwards övriga filmer är inget vidare. Har ni till exempel sett om OH, VILKET PARTY! på sistone? Gör inte det. De som var med i den filmen hade säkert kul, men att titta på andra som festar är allt annat än roligt.

SKIN DEEP är en film om osympatiska människor. John Ritters Zach är osympatisk – och han är inte rolig. Det är möjligt att filmen blivit lite roligare med en annan skådespelare i huvudrollen, någon som faktiskt är rolig. Blake Edwards verkar tro att det räcker med att rollfigurerna ständigt säger ”fuck” för att det ska bli snuskigt kul och lite edgy. Det blir det inte. Vore jag tonåring hade jag kanske tyckt att scenen med de självlysande kondomerna var kul.

Jag sätter trots allt en tvåa i betyg, eftersom Chelsea Field medverkar och för att Henry Mancini står för musiken, samt för en del sköna 80-talsmiljöer.

… Men vad vet jag. Ni tyckte kanske att den här var skitrolig 1989 och att den är lika rolig idag. Då vill ni säkert köpa filmen, och det gör ni bäst genom att klicka HÄR. Då stöttar ni även TOPPRAFFEL! och allmän lösaktighet.