DVD: Sleuth – spårhunden

SLEUTH – SPÅRHUNDEN (Retro Film)

Jag såg Joseph L Mankiwicz SLEUTH – SPÅRHUNDEN från 1972 när den visades på TV 1987, och som jag minns det tyckte jag att den var jättebra. Jag minns även en intervju med Michael Caine från 80-talet, där han berättade att han var lite nervös när han skulle agera mot Sir Laurence Olivier – hur skulle han tilltala en medarbetare som är adlad? ”Kalla mig Larry, så kallar jag dig Mike!” hade Olivier då sagt till Caine.

Jag såg fram emot att få se om den här filmen, men mina förväntningar kom aningen på skam. Till att börja med är bildkvalitén på denna DVD-utgåva långtifrån den bästa, det här ser nästan ut som en lågupplöst piratkopia (vilket det förstås inte är), vid avståndsbilder är det svårt att urskilja detaljer och ansikten. Filmen är inte alltför angenäm att titta på, vilket är synd, eftersom Ken Thorne var production designer.

Själva filmen och dess handling tyckte jag inte heller var lika bra och underhållande som jag mindes. SLEUTH bygger på en pjäs av Anthony Shaffer, som även skrivit filmmanuset. Det är väldigt uppenbart att filmen bygger på en pjäs. Hela filmen utspelar sig på ett och samma gods, endast två personer medverkar, och det har en tendens att bli teatraliskt.

Michael Caine spelar frisörenn Milo, som oväntat bjudits hem till den excentriske deckarförfattaren Andrew Wyke, som bor på ett enormt gods. Alldeles framför byggnaden finns en majestätisk labyrint av häckar, och här sitter Wyke och dikterar sin nya roman – och dricker sprit – när Milo anländer. Wyke har ett gömt barskåp i en av stenbänkarna och jag tänkte när jag såg detta, att om jag en dag blir mångmiljonär ska jag också ha en trädgård med gömda barskåp.

Andrew Wyke visar sig vara en elak typ. Han har fått reda på att hans fru har en affär med Milo, och då menar jag inte att de har en butik ihop, utan att hon bedrar Wyke. Därför ska Wyke spela Milo ett grymt spratt som straff. Wyke sätter en långsökt plan i verket. Dock går inte allt som planerat.

SLEUTH  är två timmar och 18 minuter lång (på PAL, således ännu längre på bio och Blu-ray), och därmed alldeles för lång. Filmens vändningar blir lite för otroliga och svårköpta; det blir lite väl krystat emellanåt. Michael Caine är som alltid bra, men Laurence Olivier tar i för kung och fosterland, som om han faktiskt befinner sig på en teaterscen.

Nu är förstås det här ingen dålig film. Det hela är, trots att det är åt skogen för långt, ganska trevligt och mysigt. Filmen Oscarnominerades för bästa regi, musik och manliga huvudroller.

En detalj som slår mig först nu, är att det är synd att den där häcklabyrinten inte återanvänds senare i filmen. Har man tillgång till en häcklabyrint ska den utnyttjas, även om den inte fanns med i den ursprungliga pjäsen, så är det skrivet, så säger lagen.

I vanlig ordning köper du filmen bäst från Ginza genom att klicka HÄR. Då stöttar du även TOPPRAFFEL! och vädret blir bättre.