Streaming: Serietecknaren

Foton copyright (c) Simon Gärdenfors

Jag konstaterar att Simon Gärdenfors aldrig förekommit här på TOPPRAFFEL! – till min förvåning. Jag trodde nämligen att min recension av Simons seriebok ”Död kompis” fanns här, men så var inte fallet. Jag vet att jag skrev om den boken – men jag minns inte var texten publicerades.

Nu långfilmsdebuterar Simon Gärdenfors med spelfilmen SERIETECKNAREN, en film som haft en del specialvisningar på utvalda biografer runt om i landet, och som nu släpps som hyr- och köpfilm på SF Anytime, där jag såg den.

När trailern till SERIETECKNAREN släpptes började genast en rad vänner och bekanta att höra av sig. Av trailern att döma skulle filmen handla om Simon Gärdenfors’ jakt på den mytomspunne serietidningsredaktören ”DC-Bengan”, verksam på 70-, 80- och 90-talen. Jag var lite bekant med förebilden till DC-Bengan, en man jag bara träffade en eller ett par gånger, senast för ungefär 35 år sedan, men som jag flera gånger pratade i telefon med – och som ung skrev jag mängder av insändare till de tidningar han höll i. Det florerar en väldig massa rykten om denne man, en del bekräftade, många obekräftade. Han försvann för ett par decennier sedan – men en god vän till mig hade rätt oväntat träffat honom i ett seriesammanhang för några år sedan.

Jag tillhör de antagligen få personer som aldrig hört låten ”Knulla barn” med Mr Cool och Simon Gärdenfors; inte förrän jag såg den här filmen. Detta beror kanske främst på att jag tycker att rap är bland det värsta som finns i musikväg, bredvid gospel, överproducerad soul, reggae, välkammad country, house, syntpop, 60-talspop, Dixielandjazz, gammelsnoa, strupsång, och annat olidligt. Nu är jag rätt mycket äldre än Simon, men till skillnad från vad som hävdas i början av den här filmen, är det det förstås alltid coolare med hårdrock, eller elgitarrer rent allmänt.

I SERIETECKNAREN spelar Simon Gärdenfors sig själv. Han utgår från uppståndelsen kring låten ”Knulla barn”. Simons standup-föreställningar ställs in och han måste hitta på något annat att göra och tjäna pengar på. Han beslutar sig för att åter börja rita serier. Serieförläggaren Fredrik Jonsson (som inte spelar sig själv, Johan Hurtig Wagrell gör rollen) nappar på Simons idé om att göra en serieroman om jakten på DC-Bengan, som påstås ha förgripit sig på småpojkar.

Vi får vänta ungefär till filmens andra akt innan jakten på DC-Bengan sätter igång. Dessförinnan handlar med mest om drevet som satte igång efter det att ”Knulla barn” släppts och folk upprördes.

SERIETECKNAREN klassas nog som komedi – men det visar sig att filmen snarare är ett drama, med en del vulgära och grova skämt inslängda. Temat är allvarligt och bakom det flams som förekommer har Simon gjort ett seriös studie av ämnet, vilket inte överraskar – hans seriebok ”Död kompis” var också en allvarlig och gripande skildring, den gången av död och sorg.

Vad som dock överraskar är att denna crowdfundade film är snygg, den har ett oväntat bra filmfoto. Skådespelarmässigt svajar det en del. Några personer gestaltas av riktiga skådespelare, till exempel spelas DC-Bengan av Dominik Henzel, men många av de medverkande spelar sig själva. Tempot dras ner lite väl mycket på ett par ställen, när folk sitter och pratar utan att filmen rör sig framåt.

Flera vänner till mig dyker upp i vimlet, Erik Uppenberg och Ola Forssblad gör starka insatser när de pratar om vad de minns av DC-Bengan, många bekanta ansikten skymtar förbi under ett besök på Stockholms Internationella Seriefestival, och i en minst sagt oväntad scen pratar serietecknaren Mats Jonsson om DC-Bengan – men det är filmaren Henrik Möller från Malmö som spelar Mats!

Själv är jag nästan med. Med kraftig betoning på nästan. En oväntat stor del av filmen kretsar kring den kortlivade, obskyra och inte särskilt bra serietidningen Svenska Puckomagasinet, som kom ut med fyra nummer 1992. Jag medverkade i nummer två av Puckomagasinet, som syns i bakgrunden i en scen.

SERIETECKNAREN är en rätt lågmäld film, det är en rätt trevlig film, jag kan väl inte säga att jag skrattade åt filmens skämt (den tråkige norrländske komikern som uppträder i en scen är roligast), men jag tyckte hela tiden att filmen var intressant och jag undrade förstås vad jakten på DC-Bengan skulle leda till och vad Simon skulle komma fram till.