Bio: Riefenstahl

Foton copyright (c) Edge Entertainment

Denna recension blev ett par dagar försenad, eftersom jag inte hann se tittkopian före biopremiären i fredags.

RIEFENSTAHL, i regi av Andres Veiel, är en bra dokumentär – men den besvarar inte ett flertal frågor jag hade. Filmen hoppar över en hel del fakta om Leni Riefenstahls bakgrund.

När Leni Riefenstahl dog 2003 var hon 101 år gammal. Hon är för evigt ihågkommen som den skickliga filmaren som Hitler anlitade för at göra filmerna OLYMPIA och VILJANS TRIUMF. Två estetiskt sett viktiga och betydande filmer. Filmer med ett slagkraftigt bildspråk, ett bildspråk som influerat många filmare, konstnärer och serietecknare sedan de gjordes på 1930-talet.

Riefenstahl var en skådespelerska och dansös som Hitler fattade tycke för, han gav henne i uppdrag regissera ovannämnda filmer. I Veiels film får vi inte veta någonting alls om Riefenstahls bakgrund som filmare, om hennes utbildning, hur hon lärde sig jobbet, vad hon hade för influenser – i den här filmen går hon direkt från skådespelerska till uppburen filmskapare.

Istället får vi se en lång, lång rad intervjuer med Leni Riefenstahl gjorda mellan 60-talet och hennes död, intervjuer som i stort sett alla handlar om samma sak: hur pass medveten var Riefenstahl om det som pågick under andra världskriget? Var hon nazist? Hur pass nära vän var hon med Hitler?

Riefenstahl är väldigt trött på frågorna, hon har kort stubin, och hon brusar ofta upp. Ibland avbryter hon intervjuerna. Hon säger att hon gör skillnad på konst och politik, hon hävdar att hon fick i uppdrag att göra de här filmerna, och att hon försökte göra ett så bra jobb som möjligt. Hon påstår att hon inte kände till vad som pågick – men hon låter inte alltför övertygande.

Hon var uppenbart en komplex person och när jag ser filmen vet jag inte vad jag ska tro. Efter att hon medverkat i TV-program i Västtyskland på 70-talet fick hon beundrarpost och samtal från uppmuntrande människor som uppenbart tillhörde extremhögern. Senare i livet reste Riefenstahl till Sudan, där hon bland annat gjorde en fotobok om ursprungsbefolkningen där. Vi får se filmklipp där hon går omkring och ”regisserar” byborna genom att vifta med ett spö och till synes även slå på dem, och blåsa i en visselpipa så att de lyder och gör som hon vill.

Hon pratar om att hon fascinerades av Hitler och hans utstrålning. Himmler försökte förgripa sig på henne. När Albert Speer tjugo år efter kriget släpptes ut ur fängelset återupptog Riefenstahl kontakten med honom.

Leni Riefenstahl ger inget vidare sympatiskt intryck. Hon är kall och argsint. Samtidigt går det inte att komma ifrån att hon var begåvad.

Filmen fick mig att fundera över fascistisk estetik. Det är något över mystiskt över denna estetik, något som är lika delar obehagligt och lockande, frånstötande och tilltalande.

Som sagt, det här är en bra film, även om jag alltså hade velat veta mer om Riefenstahls konstnärliga bakgrund. Nu måste jag ta reda på det själv.