Bio: Semitjov – Drömmen om en bättre värld

Foton copyright (c) Njutafilms

När jag var barn på 1970-talet hade jag ofta böcker av Eugen Semitjov hemma, böcker jag lånat på biblioteket. Det hade jag kanske även en bit in på 1980-talet.

Jag fascinerades av Semitjovs böcker om rymden, rymdforskning och science fiction. Antagligen var det nog mest de snygga illustrationerna och omslagsmålningarna som intresserade mig – för jag minns verkligen ingenting av innehållet i böckerna. Kanske läste jag dem aldrig, kanske nöjde jag mig med att titta på bilderna och läsa valda delar. Boken ”Det kommer en dag …”, utgiven 1976, hade jag ett eget exemplar av, antagligen köpt på en bokrea, om jag inte fått den i present eller julklapp. Jag minns omslaget väl, men inte innehållet.

… Och så hade vi seriealbumet om Allan Kämpe. Det gavs ut 1976 av Ingvar Jensen och Maths Palmgren. Jag lånade albumet flera gånger på stadsbiblioteket, kanske fanns det även på skolbiblioteket. Jag lockades av det fräsiga omslaget och den fräsiga logotypen, och jag tyckte att det var rätt coolt med ett slags svensk variant av Blixt Gordon. Men innehållet i albumet, själva serierna, motsvarade inte riktigt mina förväntningar. Jag köpte faktiskt ett begagnat exemplar av det här albumet för ett par år sedan, och jag kan väl inte påstå att det inbjuder till läsning – albumet innehåller samlade dagsstrippäventyr ursprungligen publicerade mellan 1945 och 1957, då serien lades ned, och teckningsmässigt varierar det rejält, från eleganta och detaljerade teckningar, till hafsigt slarv. Det är rätt torrt och mossigt. Andra versioner av Allan Kämpe, färgserierna, har jag aldrig läst.

Eugen Semitjovs hjälte Allan Kämpe vid Hjärntrusten, en hemlig, högteknologisk organisation som bekämpade brott, skapades 1942, och dök upp första gången 1943 i ett nummer av Veckans serier, och snart publicerades serien i fler tidningar. Det kom ut julalbum med Allan Kämpe, 1953 kom det en kortlivad serietidning, 1962-1963 kom ytterligare en kortlivad serietidning, självklart med repriser. 1972-1973 förekom Allan Kämpe i tidningen Serie-Pressen. 1976 kom alltså ovannämnda album. Sedan dess har serien varit helt osynlig i Sverige – fram tills nu, i samband med premiären på denna nya dokumentärfilm har Ades Media gett ut ett häfte med serien.

Jag har ibland funderat på Allan Kämpe. Varför repriserades aldrig serien? Den borde väl ha kunnat gå i Fantomen på 70- och 80-talen? Eller i Serie-Nytt. Ansågs serien vara för mossig? För dålig? Och varför har det inte getts ut böcker som samlar serien? Under sin storhetstid såldes Allan Kämpe till ett flertal länder. Idag verkar serien mest vara ihågkommen av 30- och 40-talister som läste den när de var barn, och av 60-talister som läste det där seriealbumet.

Nu har Micke Engström gjort en film om Eugen Semitjov. Jag hoppades att jag skulle få svar på mina frågor om Allan Kämpe. Vart tog serien vägen? Varför lades den ned? Vad hände? Sture Hegerfors dyker upp och pratar lite om serien, han bläddrar bland några färgsidor som ser väldigt flotta och eleganta ut – men sedan får vi inte veta så mycket mer om Allan Kämpe än att den var populär.

Filmen SEMITJOV – DRÖMMEN OM EN BÄTTRE VÄRLD handlar lika mycket om Eugen Semitjovs far, Vladimir Semitjov. Frågan är om filmen inte handlar mer om Vladimir, som 1923 med sin familj flydde Sovjetunionen och hamnade i Stockholm. Vladimirs fru var gravid med Eugen, som föddes i Stockholm.

Vladimir var författare och skrev en rad science fiction-böcker. Han skrev även för film, och jobbade med Mauritz Stiller och Greta Garbo. Vladimirs äldste son, Volodja, var också skribent; först var han krigskorrespondent och senare blev han produktiv manusförfattare till långfilmer. Det var Volodja som skrev manus till HON DANSADE EN SOMMAR! Det hade jag ingen aning om, det är inget jag reflekterat över.

När Eugen Semitjov lade serietecknandet på hyllan blev han istället rymdreporter. Han reste runt i världen och pratade med astronauter och kosmonauter, och tittade på raketer och maskiner. Han figurerade flitigt i media, han dök upp i TV-program, han verkar ha varit något slags osannolik kändis. Jag menar, en kille som är rymdreporter som blir populär bland folket, det låter rätt udda. Själv har jag inga minnen av Eugen Semitjov från TV, jag var för liten – kanske inte ens född – när han var som mest populär. 1972 tilldelades han Stora journalistpriset. Eugen Semitjov dog 1987, han blev 64 år.

Micke Engströms dokumentär är självklart otroligt intressant, familjen Semitjov var en otroligt intressant familj. Men jag har en del invändningar mot filmen.

Min främsta invändning är att filmen är överarbetad. Istället för att bara låta de personer som intervjuas prata, och istället för att bara låta en berättarröst läsa över gamla stillbilder och filmklipp, får vi konstant animationer och iscensättningar, Stina Ekblad läser högt ur en bok av Eugen Semitjov till suggestiva rymdskeppsanimationer, något som återkommer då och då genom hela filmen, Per Ragnar, Tomas Laustiola med flera andra gör rösterna till de personer som figurerar, till exempel Mauritz Stiller. Det hörst musik på ljudspåret mest hela tiden. Filmen verkar aldrig få stå stilla, det ska synas att det är en dokumentär gjord för bio. Ibland blir det lite pretentiöst. Jag hade föredragit en mer traditionell dokumentär, där Sture och de andra medverkande – den gamle science fiction-räven Bertil Falk, som dog 2023, är en av dem – satt rätt upp och ned och bara pratade, och pratade till punkt.

Men Allan Kämpe. Varför har serien varit osynlig i nästan 50 år? Jag vet inte. Men kanske leder Ades Media nya, blygsamma häfte till en återutgivning? Jag är onekligen nyfiken på de där färgserierna Sture visar upp i filmen!

Jag tänkte även passa på att nämna att det finns en relativt ny, svensk seriehjälte som heter Karl Kämpe och som utspelar sig på 1700-talet, den har bland annat publicerats i Fantomen. Manusförfattaren Jörgen Karlsson berättade att han faktiskt inte kände till Allan Kämpe när han för snart tio år sedan döpte sin hjälte. Inofficiellt är Karl Kämpe nu en anfader till Allan Kämpe, skämtar Karlsson.

För övrigt har jag kommit på mig med att ofta använda ordet ”Hjärntrusten” de senaste decennierna. Till exempel när vi är några i Svenska Serieakademin som samlas för att spåna och planera, då är det Hjärntrusten som samlas.