Bio: Mr. K

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu är det dags för en nederländsk-norsk-belgisk film. Som bekant är det sällan jag skriver om nederländsk-norsk-belgiska filmer här på TOPPRAFFEL!, men ni vet ju vad man brukar säga: man kan aldrig se för många nederländsk-norsk-belgiska filmer.

MR. K är en film med manus och regi av norskfödda Tallulah Hazekamp Schwab. Om man gillar MR. K eller inte beror nog helt och hållet på om man gillar den här typen av film; den här typen av berättelser, eller ej. Jag gillar den här typen av berättelser och framför allt den typ av estetik som Tallulah (i förtexterna står bara hennes förnamn utskrivet) använder sig av, så hos mig gick denna Kafaeska film hem.

Men. Redan när filmen började, redan under de första scenerna, kände jag att den här filmen antagligen inte kommer att ha ett ordentligt slut; ett tillfredsställande slut. Så är ofta fallet med den här typen av film. Och så är fallet även här. Men eftersom jag utgick ifrån detta redan från början, irriterades jag inte av det flummiga icke-slutet.

Crispin Glover spelar mr K, en trollkonstnär som är ute på turné. Han reser ensam – och han verkar resa till fots, bärande på två resväskor. Han tar in på ett gammalt hotell, där han ska stanna en natt – han har ett viktigt möte nästa morgon.

Det visar sig att detta inte är vilket hotell som helst. Det muggiga hotellet, med en ilsken kvinna i receptionen, är inte bara enormt – det är även en enda stor labyrint det är omöjligt att hitta ut ur. Mr K hittar inte ut – han irrar runt i de oändliga korridorerna, han hamnar i märkliga rum och träffar ännu märkligare människor. Han tvingas jobba i ett stort kök där chefen är besatt av ägg, vi får aldrig se hotellgästerna maten lagas åt.

Hotellet ändrar form, huset verkar vara organiskt. Mr K fortsätter att leta efter utgången, men misslyckas konstant. De övriga människorna i byggnaden verkar ha bott där i åratal.

Det går att hitta massor av referenser här. Förutom Franz Kafka, tänker jag främst på Jean-Pierre Jeunet; estetiken är likartad. Estetiken får mig även att associera till serietecknaren Enki Bilal – och huset som förändras får mig att tänka på serietecknaren François Schuiten och dennes albumsvit ”Les Cités Obscures”. Huset som förändras får mig också att tänka på Alex Proyas film DARK CITY, vilken för övrigt har en färgskala som liknar den i MR. K.

Då och då dyker det upp en bisarr promenadorkester som klampar fram genom hotellets korridorer, dessa scener är nästan lite Fellinieska. Och när husets köttiga innanmäte uppenbarar sig, då känns det allt en aning som David Cronenberg.

Fionnula Flanagan (Molly Macahan, ni vet) och Dearbhla Molloy spelar de två åldrade systrarna Ruth och Sara, som bor i ett av rummen. Där har de suttit i flera år utan att gå ut, de har mest druckit kaffe och ätit kakor. Scenerna med dessa tanter fick mig att tänka på Michael Winners skräckfilm ONDSKANS VÄSEN från 1977, alltså THE SENTINEL, byggd på boken med samma namn. Filmens slut är något slags mix av 2001 – ETT RYMDÄVENTYR, ERASERHEAD, och kanske även lite Lovecraft.

Som tydligt framgår är detta en salig röra av allt möjligt – men det är en trevlig röra, en fascinerande röra, filmen är bara 94 minuter, vilket är en perfekt speltid; den hinner aldrig bli tråkig.

MR. K är en vansinnigt snygg film; den är otroligt snygg, och Crispin Glover är alldeles utmärkt i titelrollen, han är som klippt och skuren för det här. Det här är en 94 minuter lång existentiell mardröm; en bisarr och tilltalande mardröm. Groteskerier och vansinne. Humor, skräck och allvar. Skönhet och fulhet.

… Men om man inte brukar gilla sådant här, lär man man inte uppskatta mr K:s klaustrofobiska äventyr.