Serier: Adèle Blanc-Sec 2

ADÈLE BLANC-SEC 2 – SAMLADE EXTRAORDINÄRA ÄVENTYR av Jacques Tardi

Cobolt Förlag

Det är mer än 40 år sedan jag senaste läste de två albumen i denna andra samlingsvolym med Adèle Blanc-Secs extraordinära äventyr. Precis som när jag läste volym ett slås, jag av hur mycket dessa album påverkat mig, mina intressen, och mitt eget serieskapande – utan att jag egentligen tänkt på det.

Då, i början av 1980-talet, kände jag förstås till Jules Verne; jag hade läst ett par böcker av Verne, och självklart sett långfilmer och TV-serier baserade på Vernes böcker, men mer än så kände jag antagligen inte till om fransk populärkultur från 1800-talets slut och det tidiga 1900-talet. Jag visste ingenting om de franska motsvarigheterna till amerikansk pulp, jag hade aldrig hört talas om de stilbildande stumfilmer som producerades i Frankrike, än mindre sett dem, och jag kände inte till Paris’ minst sagt fascinerande nattliv under denna epok, med bisarra nattklubbar och annat. Det var Jacques Tardi och hands serier som introducerade mig för denna typ av fiktion, för denna värld. Adèle Blanc-Secs extraordinära äventyr är lika mycket en pastisch på gammal fransk underhållningslitteratur, som en parodi på denna.

Det första albumet i denna volym, ”Den galne vetenskapsmannen”, ursprungligen publicerat på franska 1977, inleds med en seans, vilken leder till att en förhistorisk man plötsligt vaknar till liv i ett laboratorium. Denne hårige urtidsman visar sig vara en oväntat verbal herre. Titelns galne vetenskapsman har för avsikt att förvandla urtidsmannen till något slags supersoldat.

Det är, som det ofta är i äventyren om Adèle, en stökig historia, en medvetet vimsig berättelse med en väldig massa gestalter inblandade, en massa namn rabblas, och det är inte utan att jag undrar hur Tardis manus till serien såg ut, om han nu hade ett regelrätt manus. Många av det tidiga 1900-talets författare som producerade den här sortens litteratur satt bara och bluddrade och hittade på efter hand, berättelserna publicerades som följetonger och kunde ta tvära vändningar när författaren plötsligt fick en bättre idé. Tardi berättar på samma sätt, ingenting är självklart i dessa serier, där det mesta är oväntat.

”Den galne vetenskapsmannen” utspelar sig i januari 1912 och det är ett vintrigt Paris om skildras. Tardi tecknar de snötäckta gatorna på ett sätt som gör att det verkligen ser ut som kalla vinterdagar – eller snarare vinternätter, mycket utspelar sig nattetid. Gatorna ligger öde så när som på en och annan bil, och någon fotgängare som är på väg hem. Stämningen förstärks av den mer än utmärkta färgläggningen.

Det andra albumet, ”Mumiernas återkomst”, är antagligen det bästa albumet i sviten – detta hävdar jag dock utan att ha läst de sista Adèle-albumen som aldrig kommit på svenska (men som nu är på väg). Jacques Tardi ändrar sin berättarteknik en aning i detta album, som är lite mer filmiskt, med snabba klipp och miljöbyten, och tempot är snabbare. Handlingen är kanske ännu stökigare än tidigare, det händer en massa, allt på en gång, och mängder av figurer introduceras. En mumie Adèle förvarar i sin lägenhet vaknar plötsligt till liv och beger sig ut på stan. Alla mumier på Louvren vaknar upp och lämnar museet. En galen man är besatt av att skjuta katter. Nere i katakomberna knallar det omkring folk utklädda till demoner och offrar folk. Lik hittas upphängda på monument runt om i Paris. Det görs flera mordförsök på Adèle, ett av dem involverar Titanic. Det hela leder fram till vad som känns som slutet på Adèles äventyr, ett definitivt slut, men det skulle alltså komma ytterligare sex album om Adèle.

Jaqcues Tardi tecknar bättre än någonsin i ”Mumiernas återkomst”, de tunna linjerna är spröda och en aning nervösa, seriesidorna är vackra, miljöerna är kärleksfullt skildrade.

Dessutom är inledningen på det här äventyret en av de bästa jag sett. Det finns ju en del inledningar på serier vi minns, framför allt från serier vi läste som barn och tonåringar. Jag tänker till exempel på inledningen med flygplanet i Tintinäventyret ”Den svarta ön”, som genast skapade spänning och nyfikenhet, och på marknaden en ”Enhörningens hemlighet”, för att ta ett annat Tintinäventyr. Jag kommer också att tänka på när jag var tonåring och läste den där miniserien om Wolverine av Chris Claremont och Frank Miller. På första sidan står det ”I’m the best there is at what I do, but what I do best isn’t very nice”, och jag tänkte, jäklar, nu kommer det att vankas ninjaröj! Vilket det också gjorde.

Inledningen på ”Den galne vetenskapsmannen” hade jag förträngt, men den är jättebra, serien börjar på ett ganska litterärt sätt, och fortsätter att hålla samma ton. I vanliga fall gillar jag inte alltför utförligt berättande i seriers textplattor, i det flesta fall är textplattor onödiga. Många av EC Comics’ klassiska skräckserier från 1950-talet faller lite grann på Al Feldsteins babblande – i ordrika och fullkomligt överflödiga textplattor hade han en tendens att beskriva precis det vi såg i bild. Nu är många av de där skräckserierna bra ändå, framför allt är de bra tecknade.

Tardi agerar något slags ironisk berättare i ”Den galne vetenskapsmannen”. Han berättar vad vi ser, men lägger till ytterligare detaljer. Torrt roliga detaljer. På ett par ställen kommenterar han även själva serien, på ett ställe står det till exempel ”Så enkelt kan en förbipasserande katt plötsligt ändra utgången i en serieberättelse där mördaren är en förvirrad galning”.

Denna volym innehåller även en text av Nicolas Finet om Tardi och dennes passionerade förhållande till Paris.

Nå, finns det inget att anmärka på i denna bok? Njä, det skulle väl i så fall vara pappret. Boken är tryckt på blankt, vitt papper, och jag föredrar det matta papper på Carlsens gamla utgåvor trycktes på; sidorna blänker inte under läslampan, det blir inga tumavtryck i trycksvärtan, och det matta pappret gjorde färgerna dovare och serien kändes faktiskt som någonting från 1910-talet.

Just det – lite förvirring uppstod på de två sista sidorna. På näst sista sidan står det att det är december 1913, det händer en del grejor, och i en av de sista rutorna har första världskriget brutit ut. I textplattan står det dock ”I augusti samma år” – det vill säga fortfarande 1913, inte 1914, då kriget bröt ut. Jag tittade i Carlsens utgåva från 1980, i den står det i samma ruta ”Åtta månader senare – i augusti”. Jag undrar vad det stod i den franska originaltexten.

Nu tänker förstås ni, jösses, den där serieboken vill jag också köpa, och det på en gång! Var köper man den bäst? Man tar helt enkelt och klickar HÄR och beställer boken från Ginza, då stöttar man inte bara TOPPRAFFEL!, man känner även hur kroppen genomflödas av stolthet i egenskap av vän av god seriekultur.