Bio: Presence

Foton copyright (c) Peter Andrews, The Spectral Spirit Company

Filmer om hemsökta hus. Spökfilmer. Det är antagligen den enda skräckfilmsgenre jag kan tycka är kuslig på riktigt, det vill säga, om filmen är lyckad kan jag känna nackhåren resa sig. Det finns några olika typer av spökfilmer:

Det som är riktigt bra, som till exempel DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (1963) och THE CHANGELING (1980).

De som mest är tråkiga, som den första HUSET SOM GUD GLÖMDE (1979).

De som bara är dåliga, som PARANORMAL ACTIVITY-serien och nyinspelningen av DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE, det vill säga THE HAUNTING (1999).

Den nya spökfilmen PRESENCE tillhör inte ovannämnda grupper. Detta är nämligen en irriterande spökfilm. Ja, jösses, vad irriterande den här filmen är.

För att vara en regissör som skulle sluta göra biofilm för mer än tio år sedan, måste jag säga att Steven Soderbergh är jäkligt produktiv. Det dröjde inte länge innan han gjorde comeback på bioduken, och han fortsätter att göra filmer av vitt skilda slag; stora, breda filmer varvas med små kufiska saker och TV-produktioner.

PRESENCE är en lågbudgetfilm i ordets rätta bemärkelse. Filmen kostade två miljoner dollar att göra och den spelades in på elva dagar. För manuset står David Koepp, som 1990 skrev Dolph Lundgren-rafflet DARK ANGEL, även känd som I COME IN PEACE. Han gick vidare och skrev filmer som JURASSIC PARK, CARLITO’S WAY, MISSION: IMPOSSIBLE, SPIDER-MAN och mycket annat.

Det här en film som bygger på en gimmick. Filmen består av få, långa tagningar; enligt uppgift finns det 33 klipp i filmen. Filmen tonar ner till svart mellan tagningarna, men det finns även några andra klipp här och var. Hela filmen är filmad med steadicam, ofta med vidvinkellins, här finns inga närbilder, och jag antar att vi ser scenerna ur spökets synvinkel – men det sista är jag inte helt säker på, på ett par ställen känns det som om detta frångås.

Med undantag för ett fåtal exteriörbilder utspelar sig hela filmen i ett och samma hus. Hit flyttar familjen Payne; Rebekah (Lucy Liu) och Chris (Chris Sullivan) med deras tonåriga barn Tyler (Eddy Maday) och Chloe (Callina Liang). Vet ni vad som vore en riktigt rejäl skräckupplevelse? Jo, att tillbringa en helg med familjen Payne. Eller en kväll. Eller en kvart. Det här är en fruktansvärd familj, det är jobbiga, störiga, osympatiska typer, framför allt sonen Tyler, som är fullkomligt vidrig.

Chris oroar sig för Chloe. Chloes bästa vän har dött, vännen är den andra av två unga tjejer som mystiskt dött i sömnen. Tyler hävdar att tjejen dog eftersom hon knarkade. Tylers nye kompis Ryan (West Mulholland), som är ännu vidrigare än Tyler, dyker upp ibland. Chloe och Ryan fattar tycke för varandra, de intar droger och har sex.

Chloe tycker sig känna en närvaro i huset, som om det är någon där och vakar över henne. Jodå, efter ett tag är alla på det klara med att ett spöke häckar i huset. Prylar på bokhyllor kastas omkring, det dånar och brakar, det är poltergeisthålligång och ett medium tillkallas.

… Fast det första spöket gör är att städa Chloes rum. Det flyttar böcker från sängen om lägger dem prydligt i en hög. Jag tänkte att det vore kul om detta var det enda spöket gjorde: städade. Om det tillbringade en hel film med att städa huset och alla förbryllades över hur välstädat det är där. En sådan film har vi aldrig sett!

Nej, jag tycker inte att PRESENCE är speciellt bra. Inte nog med att huvudpersonerna är irriterande, jag tyckte aldrig att filmen blev kuslig eller otäck. Visst, det är snyggt gjort, men här finns inte tillstymmelse till spökstämning. Ibland blir skådespeleriet lite väl teatraliskt, det känns som om vi tittar på ett deprimerande kammardrama på en teaterscen. Dialogen är ibland besynnerligt dålig – som när vi får förklaringen till allt i en monolog. Utan anledning berättar en person allt bara för att publiken ska förstå hur det hänger ihop.

PRESENCE ska inte blandas ihop med spökfilmen THE PRESENCE från 2010. Det är en film med Mira Sorvino, jag har den stående i hyllan. Den bygger på en intressant idé, men om jag minns rätt var den inte helt lyckad. Det finns även en spökfilm från 2022 som heter PRESENCE, den har jag inte sett. Jag har heller inte sett Tommy Lee Wallaces TV-film THE PRESENCE, en monsterhistoria, från 1992.