Bio: Flickan med nålen

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Sveriges enda kända kvinnliga seriemördare hette Hilda Nilsson. Jag känner till henne eftersom hon satt inlåst på Landskrona Citadell när slottet var kvinnofängelse. Hilda Nilsson bodde i Helsingborg, där hon var änglamakerska – mot betalning tog hon emot nyfödda, oönskade barn för att placera dem hos bra familjer, men istället för att göra detta, mördade hon barnen. 1917 dömdes hon till döden. Hon hängde sig i sin cell – innan hon fått veta att hon samma dag fått sitt straff omvandlat till livstids fängelse.

Danmarks motsvarighet till Hilda Nilsson hette Dagmar Overby. Nu har den göteborgsfödde regissören Magnus von Horn, som fick en guldbagge för EFTERSKALV, gjord en dansk (en dansk-svensk-polsk-fransk-belgisk, faktiskt) film som löst bygger på historien om Dagmar Overby. FLICKAN MED NÅLEN hade premiär i Cannes förra året, där den tävlade om Guldpalmen, och nu har den blivit Oscarnominerad som Bästa internationella film.

Det är inte Dagmar Overby som är titelns flicka. Filmens huvudperson heter Karoline och spelas av Vic Carmen Sonne. Första världskriget går mot sitt slut och Karoline arbetar på en syfabrik i Köpenhamn. Hennes man Peter (Besir Zeciri) gick ut i kriget, men har inte hörts av på ett år och antas vara död. Karoline har svårt att betala hyran och vräks, hon tvingas flytta in i en fallfärdig byggnad med läckande tak och där toaletten är en hink i skåpet.

Kriget tar slut och livet vänder för Karoline. Den ensamstående direktören för syfabriken, Jørgen (Joachim Fjelstrup), en man ur överklassen, fattar tycke för Karoline. Hon blir gravid och de två ska gifta sig, men då tar hennes liv ännu en tvärvändning och hon hamnar åter på samhällets botten.

Det är nu Karoline lär känna Dagmar (Trine Dyrholm). Dagmar äger en liten godisbutik och driver en adoptionsbyrå vid sidan av. Fattiga kvinnor säljer sina oönskade barn till Dagmar, som ser till att de hamnar hos bra familjer. Ett vänskapsband uppstår mellan Karoline och Dagmar, de umgås och Karoline börjar jobba i butiken. Men allt står förstås inte rätt till.

FLICKAN MED NÅLEN är en synnerligen bra film. Det här är mycket, mycket bra. Men det här är så mycket mer än en engagerande och gripande berättelse med utmärkta skådespelarprestationer, det här är en film som är fantastisk att titta på.

Magnus von Horn har gjort en film som nästan ser ut att vara från 1919, då handlingen utspelar sig. Han är kraftigt inspirerad av tysk expressionism – och jovisst, den danske expressionisten Carl Th. Dreyer spökar också. Filmen är i svartvitt och skuggorna ligger tunga. von Horn gick på filmskola i Polen och det är i Polen filmens exteriörscener är inspelade. Man har letat upp miljöer som i den här filmen ser allt annat än inbjudande ut. Smutsiga gränder, smala prång, frånstötande hyreshus. Hur dessa kvarter ser ut i färg och solsken vet jag förstås inte, där är kanske jättevackert i verkligheten!

Filmen är ett drama – men sättet den är gjord på gör att den hela tiden ligger på gränsen till thriller och expressionistisk skräckfilm. Bara det djupt obehagliga, inledande montaget är värt biobiljetten. Det förekommer en cirkus med tillhörande freakshow, det är den skäggiga damen, dvärgar och annat; när de sitter vid ett långbord och äter förväntade jag mig nästan att de skulle börja skandera ”One of us! One of us!”. Frederikke Hoffmeier står för den märkliga, men ytterst passande, filmmusiken.

FLICKAN MED NÅLEN är en mörk film, både bildligt och bokstavligt, men trevligt nog tillåts ljuset släppas in i slutscenen, och man lämnar inte salongen deprimerad.

För övrigt förekommer det en scen där det äts kokt potatis med händerna, och det är förstås inte utan att jag tänker på TURINHÄSTEN!