Streaming: Oddity

Foton copyright (c) Njutafilms

Ni sitter antagligen och väntar på att jag ska recensera BRUTALISTEN, eller hur? Jag beklagar, men ni väntar förgäves. Jag hade förvisso tänkt se BRUTALISTEN, jag hade nästan sett fram emot att se den – men jag hade glömt kolla upp en viss detalj:

BRUTALISTEN varar tre timmar och 34 minuter. Jag sätter mig inte på bio och ser en film som är så lång, det spelar ingen roll hur bra den är. Pressvisningen började klockan nio på morgonen och de hade lagt in en paus i mitten, men jag hade verkligen inte lust att sitta fyra timmar på bio och se en och samma film. Det blir lite grann som att sträcktitta på en TV-serie, vilket jag ytterst sällan gör. Och sedan har halva dagen gått.

… Men den där nya filmen om Led Zeppelin, då? Borde inte den passa mig? Dessutom visades den i IMAX-salongen! Jo, det är möjligt att den passar mig – men jag har aldrig riktigt lyssnat på Led Zeppelin. Led Zeppelin var sådant min kompisars äldre bröder lyssnade på på 70-talet, och de hånade oss för att vi gillade KISS. Jag har aldrig riktigt satt mig ner och lyssnat på Led Zeppelin, jag känner förstår till en del låtar, men jag vet inte så mycket om dem, och jag vill inte sitta och skylta med min okunnighet i en recension. Även om jag förstås skulle få lära mig en hel del om jag såg filmen.

Men något borde jag väl skriva om den här veckan?

Jag noterar att den väldigt uppmärksammade, irländska skräckfilmen ODDITY släpptes i Sverige för några dagar sedan. Den gick direkt på streaming; den finns att hyra på diverse olika plattformar. Det är synd att den inte släpptes på Blu-ray, filmer har en tendens att försvinna i mängden om de inte även släpps fysiskt, ODDITY är så pass bra att den förtjänar en fysisk release.

Jag såg den här filmen, med manus och regi av Damian Mc Carthy, redan i höstas på någon utländsk streamingtjänst jag tagit en gratis provprenumeration på, det kan ha varit Shudder, som jag kollade på med hjälp av en VPN-tjänst. Det finns lite för många streamingtjänster numera. Jag hade hört och läst en hel del om den här filmen, den påstods vara oerhört bra och otäck. De enda anteckningar jag gjorde då, löd ”mycket bra” och ”välspelad”.

ODDITY inleds med en prolog, i vilken en kvinna, Dani (Carolyn Bracken), är ensam hemma och renoverar ett gammalt hus på landet hon köpt tillsammans med sin man, psykiatrikern Ted (Gwilym Lee). Plötsligt knackar det på dörren. Det är en märklig kille som heter Olin (Tadhg Murphy) som vill bli insläppt, Olin är en av Teds patienter och han säger sig vilja varna Dani, Olin har sett någon ta sig in i huset. Dani vågar inte släppa in den obehaglige Olin. Det bär sig inte bättre än att Dani hittas brutalt mördad och Olin är förstås den misstänkte.

Ett år senare har Ted en ny flickvän, Yana (Caroline Menton). Ted söker upp Danis blinda tvillingsyster Darcy (Bracken igen), som har en liten antikbutik – och som är synsk. Med hjälp av ett emaljöga som tillhör Olin, ska Darcy försöka ta reda på vem som faktiskt mördade Dani.

Ted och Yana bor i det stora huset från prologen, huset där Dani mördades. Dit levereras oväntat en mystisk docka – en trädocka, stor som en vuxen människa. Det handlar förstås om en synnerligen otäck docka. Kort därpå och lika oväntat anländer Darcy till huset objuden. Ted och Yana vill skicka hem henne, men hon stannar kvar i huset, något Ted och Yana inte uppskattar. Darcy beter sig märkligt. Allting är märkligt. Framför allt dockan märklig. En rad oväntade vändningar följer.

ODDITY är en lågmäld och synnerligen stämningsfull film. Stämningen är genomgående sinister och obehaglig. Antalet medverkande skådespelare är inte stort. Carolyn Bracken är utmärkt. Jag har bara några mindre anmärkningar på filmen, så pass små att jag förträngt dem. Det här är en av det senaste årets bättre skräckfilmer. Och som sagt, det är synd att den inte släpps på Blu-ray i Sverige. I England finns den både på DVD och Blu-ray till överkomligt pris. Jag ska nog ta och beställa den.