Bio: Babygirl

Foton copyright (c) Scanbox

BABYGIRL är ett ganska kritikerrosat sexdrama med Nicole Kidman i huvudrollen, och Kidman har rosats för sin insats. För manus och regi står nederländskan Halina Reijn, som mest är verksam som skådespelerska, men hon har även regisserat ett par filmer – en av dem är skräckfilmen BODIES BODIES BODIES från 2022, som jag trodde att jag hade sett, men så verkar inte vara fallet.

Jag tänkte att det nog är bäst att inte ha alltför höga förväntningar på BABYGIRL, och när jag kom ut efter pressvisningen visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Reijns film lämnade mig ganska likgiltig, faktiskt.

Nicole Kidman spelar Romy, som är VD för ett New York-företag som tillverkar robotar. Hon är rik, mäktig och framgångsrik – och rätt robotartad även hon. Antonio Banderas spelar hennes trevlige make Jacob, som är teaterregissör, och de har två döttrar, varav den ena är lesbisk och har hockeyfrilla. De verkar leva ett bra liv i sin flotta villa.

Filmen inleds med en sexscen mellan Romy och Jacob. Det visar sig att Romy fejkar sin orgasm – hon har aldrig fått orgasm tillsammans med Jacob. Hon smyger in i ett annat rum för att onanera medan hon tittar på förnedringsporr på sin laptop. Då går det för henne på riktigt.

På sitt kontor träffar Romy praktikanten Samuel (Harris Dickinson), som är betydligt yngre. Han har utsett Romy till sin mentor, vilket hon inte uppskattar, hon har inte tid med sådant – men det dröjer inte länge innan de två inleder en affär. De träffas i smyg på sunkiga hotell, där hon underkastar sig honom. Det här kommer förstås inte att sluta bra, tänker vi i publiken. Romy sätter hela sin tillvaro på spel med det här förhållandet; familjen och jobbet – Samuel påstår att han enkelt kan krossa Romys karriär, vilket hon verkar tycka är upphetsande.

En berättelse om uppdämda sexuella drifter och samtycke. Det första jag associerade till medan jag såg filmen, var förstås Adrian Lynes FARLIG FÖRBINDELSE från 1987. BABYGIRL känns lite grann som FARLIG FÖRBINDELSE, fast utan thrillerelementet. Reijns film kallas erotisk thriller, men det är nog att ta i. Jag såg nu att Joe Dante skrivit på Facebook att en av Halina Reijns främsta inspirationskällor till sin film, är Liliana Cavanis NATTPORTIEREN från 1974, ett stilbildande drama om sex, förnedring, förbjudna lustar och hämnd. Och det stämmer ju – fast NATTPORTIEREN är en betydligt bättre film än BABYGIRL.

Vad jag inte gillar med BABYGIRL är rollfigurerna. Miljöerna är ofta exklusiva, men kalla – och Nicole Kidmans rollfigur är kall. Jag tycker ofta att hon känns kall i sina filmer, hon har en kylig utstrålning. Harris Dickinson är direkt osympatisk som Samuel – han är en avskyvärd typ. Således känner jag ingenting alls för de här två och jag struntar i hur det går för dem. Antonio Banderas är sympatisk i sin roll, men han glöms nästan bort.

Jag hade förväntat mig vågade sexscener i filmen, men det får vi inte. Här är knappt något naket alls. Jag tänkte att en europeisk regissör borde väl ta ut svängarna rejält, men tji fick jag. Fast det är klart, vi skriver nu 2025 och inte 1975. Om filmen gjorts för 50 år sedan hade den sett väldigt annorlunda ut.

BABYGIRL är alls ingen dålig film. Men jag tycker inte att den är speciellt bra. Som sagt: sitt tema till trots lämnade den mig likgiltig.

Filmen innehåller ett intressant inslag: jag har länge reagerat på Nicole Kidmans utseende. Hon lät ju plastikoperera- och botoxa sig rejält för 10-15 år sedan, och fick då ett obehagligt, onaturligt, otäckt utseende. I en scen i BABYGIRL låter Romy botoxa sig. I scenen därpå klagar hennes dotter på att Romy inte ser klok ut!