Serier: Ugly X 2

UGLY 5: GRANFINGER & UGLY 6: DEN GODE, DEN ONDE OCH UGLY av Joakim Lindengren

Kartago Förlag

Jag recenserade inte det femte Ugly-albumet när det kom förra året – av den enkla anledningen att jag inte läst det förrän nu. Därav denna dubbelrecension. Bättre sent än innan det kommit ut, som man brukar säga.

I mina recensioner av de tidigare Ugly-albumen har jag varit otroligt positiv. Jag har varit så positiv att jag nästan känt att superlativen börjat ta slut. Och hur gör man när varje nytt albumen är bättre än det förra? När det liksom inte finns mer positivt att säga? ”Du tycker kanske att det här nya albumet är mycket sämre!” sa Uglys upphovsman, det vill säga Joakim Lindengren, till mig förra året och åsyftade ”Granfinger”.

Nu har jag långt om länge alltså läst ”Granfinger” – och nej, det är inte mycket sämre än de tidigare albumen. Dock är det nog aningen svagare.

Jag har bara varit på Hönö en gång och det är snart 35 år sedan. Det jag minns bäst är att det på färjan dit satt en gubbe med skepparkrans och vegamössa och lyssnade på dragspelsmusik i sin Walkman, volymen var så hög att vi andra kunde höra, och dessutom stampade han takten med sina trätofflor. Resten av Göteborgs skärgård har jag aldrig besökt. Jag har bott i Göteborg i snart tio år, men det blir aldrig av att jag reser runt och ser mig om. Å andra sidan, även om jag är född- och uppvuxen i Landskrona, har jag inte varit på Ven på snart 40 år.

I ”Granfinger” anlitas privatdeckaren Ugly för att ta reda på vem det är som stjäl alla gamla julgranar i Göteborgs norra skärgård. Dessa granar brukar användas till påskbrasor. Påskbrasor är ett fenomen jag aldrig förstått mig på. Påskbrasor och påsksmällare. Jag minns när jag hörde talas om detta som barn och blev konfunderad. Tänder de brasor till påsk på Västkusten? Och har de smällare? Trots att det inte är nyår? Varför då? Detta känns mig väldigt främmande.

Ugly börjar med att åka till Hönö, sedan fortsätter han till några andra öar och pratar med lokalbefolkningen, vilka alla är fiskar eller andra havsdjur – något som föranleder Joakim Lindengren till att fläska på med så många ordvitsar med fiskanknytning som möjligt. Till slut hittar Ugly den slemme Carl Jan Granfinger, som är en typisk Bondskurk och som har planer för alla uttjänta granar han stjäl.

Den här gången tyckte jag att storyn aldrig riktigt kom igång. Ugly rör sig från fisk till fisk, från ö till ö. Kanske var det påskbrasetemat som gjorde att jag inte blev speciellt engagerad, jag vet inte.

… Men det här är förstås långtifrån ett dåligt seriealbum. Tvärtom. Det är roligt och trevligt, och i vanlig ordning briljerar Lindengren med sina målade, synnerligen stämningsfulla seriesidor. I vanlig ordning finns här gott om bildcitat och pastischer på olika konstnärer och tecknare.

Med årets Ugly-album, ”Den gode, den onde och Ugly”, är Joakim Lindengren tillbaka i högform. Nu är jag förvisso western-fan i allmänhet och spaghettiwestern-fan i synnerhet, men jag tycker att detta nya album är fruktansvärt roligt. Det är så roligt att jag skrattade högt åt ett par bilder – och jag skrattar aldrig högt när jag läser böcker och serier, det är knappt att jag skrattar högt ens när jag ser på komedifilmer.

Sheriff Bat Masterson i Töreboda behöver Uglys hjälp. Bohagstjuvar härjar i trakten, en liga som stjäl möbler. Ugly reser med ånglok till Töreboda. Han har hört att staden är rena vilda västern – och detta stämmer, bokstavligt talat.

I ”Den gode, den onde och Ugly” vräker Joakim Lindengren på med western-referenser; ibland till tecknade serier, men främst till Sergio Leones filmer. Och det är jäkligt kul. Det finns gott om roliga detaljer i bakgrunden, som ICA General Store, och inslag som en duell mellan Jösse James, Västergötlands snabbaste skytt, och Text Turtlewax, Västergörlands långsammaste skytt.

Lindengren verkar mest inspirerad av HARMONICA – EN HÄMNARE och i en ruta figurerar en motsvarighet till Charles Bronson som hastigast. En hund – som kanske inte är en hund? – är modellerad efter Clint Eastwood. Begravningsbyrån Gustavssons Döds säljer likkistor anpassade efter olika djur. På pizzerian Pizza Tokyo äter man pizza med ätpinnar och det dyker upp ett vitsande lamadjur från Dalarna. Återigen finns här referenser till kända konstverk, målare och tecknare.

Joakim Lindengren har utvecklats till en unik serieskapare. Det handlar fortfarande om en typ av humor han ägnat sig åt ett bra tag, och det är fortfarande ohyggligt mycket vitsar och eyeball kicks à la Will Elder. Men Lindengren befinner sig på nästa nivå. Han är konstnärligt framstående. Han har alltid gått från klarhet till klarhet, men med albumen om Ugly imponerar han rejält. Delar av de här serierna är direkt häpnadsväckande. Rent visuellt står de här serierna i en klass för sig.

Nu tänker du förstås att du också vill köpa albumen om Ugly och sätta på din stringhylla, alla sex, men din lokala bokhandel har bara fem serieböcker varav inga av Joakim Lindengren, och du har ingen seriebutik i din närhet. Då tar du och klickar HÄR och beställer albumen från Ginza, samtidigt som du stöttar TOPPRAFFEL!, då blir alla glada och nöjda.