Netflix: Hålet 2

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en spansk sådan.

HÅLET, i regi av Galder Gaztelu-Urrutia, hade premiär på Netflix 2020 – min recension hittar ni HÄR. Det var en dystopisk science fiction-thriller som byggde på en fascinerande idé. Hela filmen utspelas i ett fängelse, där över 300 celler ligger ovanpå varandra i ett högt torn. I cellernas golv och tak finns ett rektangulärt hål. Ett bord överfyllt med mat hissas ner genom detta hål. Fångarna får två minuter på sig att äta. Högst uppe tillagas maten, fångarna på de översta våningarna får nylagad mad, medan de längst ner får rester, eller ingenting, eller skit, eller döda kroppar.

HÅLET var en ganska övertydlig allegori. Filmen kändes i princip som filmad teater, rollfigurerna hade långa, existentiella dialoger. Ibland tog de till våld. Det var intressant, men alldeles för långt.

Det var nog ingen som förväntat sig att det skulle komma en uppföljare till HÅLET, det känns liksom poänglöst, men här har vi så en uppföljare, återigen i regi av Galder Gaztelu-Urrutia.

Jag hade hoppats att HÅLET 2 skulle föra storyn vidare, att vi skulle lämna fängelset och att vi skulle få se världen därutanför. Att vi skulle få förklaringar.

… Men vad vi får är i princip samma film en gång till, fast sämre och tråkigare. Det här är en fruktansvärt tråkig film. Den är så tråkig att det inte dröjde länge innan jag tappade koncentrationen och inte längre följde med i handlingen – om där nu finns en egentlig handling. Tydligen är detta en prequel, den utspelar sig före den första filmen, men det begrep jag inte förrän efteråt, eftersom jag inte kom ihåg vilka som var med även förra gången.

Milena Smit innehar huvudrollen, hon är ny fånge i tornet och delar cell med olika personer, den första dör en dryg halvtimme in i filmen. Nya regler har införts i fängelset. Fångarna ska i förväg ha valt den mat de vill äta på bordet som hissas ner genom cellerna. Väljer de något annat straffas de. De fångar som följer reglerna straffar de som inte följer reglerna, vilket leder till en del blodigt ultravåld.

Större delen av filmen består dock av långa, tråkiga filosofiska diskussioner, vilka känns rätt kvasiintellektuella. Återigen är det mest filmad teater. En massa nya frågor ställs, vi får inga svar. Handlingen blir alltmer obegriplig. Ibland klipps det till scener med en massa barn som som leker på en pyramid. Svårbegriplig symbolik. Något ordentligt slut får vi inte heller.

Jag noterar att jag är långtifrån ensam om att inte begripa den här filmen. Skönt.

Den här filmen är bara skittråkig. Den är verkligen brutalt tråkig.

(Netflixpremiär 4/10)