Bio: Joker: Folie à Deux

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag sätter ytterst sällan högsta betyg på filmer, på sin höjd gör jag det en gång om året, ibland inte ens det. Många av de gånger jag satt högsta betyg, har jag ångrat mig en tid senare, när filmen fått sjunka in.

Todd Phillips’ JOKER hade premiär 2019, den andra oktober även den, och den tilldelade jag högsta betyg. Jag minns att jag kände mig golvad när jag kom ut från biografen. Sedan skrev- och publicerade jag min recension ganska omgående. En tid senare tänkte jag att det var kanske att ta i att sätta en femma på den filmen. Men det är förstås en väldigt bra film och Joaquin Phoenix är strålande i titelrollen.

Denna nya uppföljare har försetts med en rätt hopplös titel. JOKER: FOLIE À DEUX. Det betyder ”galenskap för två” och är en term inom psykiatrin, har jag fått veta. Jag har svårt att tänka mig att publiken världen över – med undantag för i fransktalande länder – kommer att komma ihåg titeln. Ännu färre kommer att kunna uttala titeln. Det skulle inte förvåna mig om inte heller de som gjort- och medverkar i filmen kan uttala titeln, amerikaner har som bekant en tendens att uttala ”deux” som ”doo”.

Det är väldigt svårt att förutspå hur JOKER: FOLIE À DEUX kommer att tas emot av den stora publiken. Filmen kan gå precis hur som helst på bio. Den må bygga på en seriefigur från en superhjälteserie – men det här är förstås ingen superhjältefilm. Det är ingen actionfilm. Det går nog inte heller att klassificera filmen som thriller.

JOKER: FOLIE À DEUX är ett mörkt rättegångsdrama och en kärleksfilm – men framför allt är det här en musikal. Stora delar av filmen består av sångnummer, vilka intressant nog aldrig framstår som malplacerade – vilket jag tycker att fallet ofta är i vanliga musikaler.

Filmen inleds fullkomligt genialiskt med tecknad film – Todd Phillips, som även är inblandad i manuset, har låtit producera en Looney Tunes-liknande kortfilm om Jokern, den ser ut som en film från 1940-talet och ”Get Happy” spelas. Denna låt komponerades 1930, Judy Garland sjöng den 1950, men för min del är den odödliggjord av Anthony Perkins, som framförde en vansinnesversion i Ken Russells CHINA BLUE från 1984.

Den tecknade filmen övergår till spelfilm. På Arkam Asylum sitter Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) inspärrad sedan händelserna i den första filmen. Arthur Fleck, bättre känd som Jokern, mördade fem personer, inklusive en programledare på TV. Fleck själv säger att han dödade sex personer, han har aldrig berättat att han även dödade sin mor.

Arkham är ett grått, mörkt, deprimerande ställe, men brutala och hånskrattande vakter – den alltid utmärkte Brendan Gleeson spelar en av dessa vakter. Catherine Keener gör advokaten Maryanne Stewart, som jobbar på att försöka få Arthur flyttad från helveteshålet Arkam till ett vanligt sjukhus där han kan botas. Åklagaren Harvey Dent (Harry Lawtey), å andra sidan, yrkar på dödstraff. Arthur har blivit något av en stjärna i vissa kretsar. Det har skrivits en bok om honom, det har gjorts en dokumentärfilm, och inför den kommande rättegången intervjuas han för TV av reportern Paddy Meyers (Steve Coogan).

På Arkham träffar Arthur en dag Harleen ”Lee” Quinzel (Lady Gaga), som sjunger i en kör med andra patienter, och det är kärlek vid första ögonkastet. Orsaken till att Lee sitter inlåst där är till en början lite dunkel. Hon hävdar att hon är där eftersom hon ville träffa Arthur Fleck. Efter diverse händelser skrivs Lee ut från Arkham, men hon dyker upp igen när rättegången inleds – en rättegång som blir alltmer bisarr.

Hur mycket av filmens handling som faktiskt sker i verkligheten – filmens verklighet – är svårt att säga. Arthur Fleck är en djupt störd person. Han är Arthur och han är Jokern. Det är hans version av skeendena vi ser. Alla musikalnummer i filmen är förstås Flecks romantiska fantasier om Harley Quinn, men det är fullt möjligt att precis allt, eventuellt med undantag för de inramande scenerna, är fantasier.

JOKER: FOLIE À DEUX är en film full av referenser. Alla sånger som framförs är välkända – om än inte för en alltför ung publik. Här finns bildcitat, till exempel får vi färgglada paraplyer i början av filmen. Rent allmänt har den här filmen ett alldeles utmärkt bildspråk. Det är vackert och obehagligt samtidigt.

Joaquin Phoenix är förstås lysande i titelrollen även denna gång – men framför allt är det Lady Gaga som imponerar. Jag är ingen anhängare av Lada Gaga som musiker, även om hon är en begåvad kompositör och sångerska; det skulle aldrig falla mig in att sätta mig ner och lyssna på hennes musik, främst för att hon ägnar sig åt en musikgenre jag inte gillar och är intresserad av. Men, som skådespelerska är hon utmärkt. Hon är strålande i JOKER: FOLIE À DEUX, hon nästan bränner hål på duken. Det är något fascinerande över Lady Gaga och över hennes ansikte, hon pendlar mellan att vara extravagant och väldigt, väldigt vanlig och sårbar. Joaquin Phoenix pendlar mellan att vara totalt vansinnig och ömklig.

JOKER: FOLIE À DEUX varar på minuten lika länge som MEGALOPOLIS. Men den känns inte alls lika lång som Coppolas tågkrasch. Fast lite väl lång är den ändå, det hade räckt med två timmar. Och varför spelas Harvey Dent av en lite väl ung och rätt blek skådespelare?

Nåväl. Det här är en bra film. Vad publiken kommer att tycka återstår att se. Lady Gaga drar kanske folk första veckan.

Vill ni se fler udda och våldsamma musikaler från senare år, passar jag på att rekommendera PEARL.