Blu-ray: Drömkåken

DRÖMKÅKEN (Studio S Entertainment)

Jag hade en kompis vars far för snart 35 år sedan köpte ett nytt hus. Först efter att han köpt kåken, tog han dit en bekant som var något slags expert på hus, kanske var han arkitekt eller jobbade med husbyggen, jag minns inte. Denne bekant sa ”Men här går det ju inte att bo.” Och han menade det bokstavligen. Så, min kompis’ farsa lät riva huset – och byggde ett nytt.

Jag kom att tänka på detta när jag såg Peter Dalles regidebut DRÖMKÅKEN från 1993, vilken nu släppts på Blu-ray. Först hade jag för mig att jag aldrig sett den här filmen, men sedan slog det mig att jag nog såg den på video eller på TV, och tyckte att den var skitdålig. Jag var inte ensam om att tycka att den var skitdålig – en i stort sett enig kritikerkår sågade filmen. Dock gick den hem hos biopubliken ändå. Numera är det långt mellan de svenska komedierna, men fram till 90-talet kom det ungefär en större, svensk komedi om året, och dessa filmer hade sin publik: de som bara gick på bio en gång om året – högst – och som i förväg bestämt sig för att tycka att det är jätteroligt. Göta Kanaler, Sällskapsresor, Jönssonligor och så vidare.

DRÖMKÅKEN är besynnerligt lik Tom Hanks-komedin HEM DYRA HEM från 1986. Medan hans familj är bortrest, köper Göran (Björn Skifs) en vacker gammal villa på exekutiv auktion. Huset var otroligt billigt – och det fanns en orsak till detta. Kåken är i det närmaste fallfärdig. Något Göran av någon anledning inte brytt sig om att kolla upp.

Görans hustru Tina (Suzanne Reuter) protesterar inte alltför mycket och tillsammans med sina två barn flyttar de in. Det dröjer inte länge innan vattenledningarna springer läck, dörrar lossnar, väggar rasar, tvättmaskinen är på väg att explodera och vattnet stängs av.

Göran är en klant som har tummen mitt i handen, så anlitar några märkliga hantverkare anförda av Anders Ekborg, de tar hutlöst betalt och ser till att slå sönder golv och ha sig.

Tina och barnen reser bort, Göran är pank och har inte råd att fortsätta att reparera huset. Men – då får han hjälp av en snäll granne spelad av Pierre Lindstedt, och tillsammans återställer de huset så det är i toppskick. Hur de nu lyckas med detta, alldeles nyss var Göran en fumlig klant. Samtidigt förvandlas Göran oväntat till en gourmetkock – tidigare kunde han inte laga mat.

Halvvägs in ändrar filmen spår, när Gunnel Fred dyker upp som den raffiga Karin, en lite mystisk kvinna som påstår att hennes farfar, eller vem det nu var, en gång bodde i huset. Tina är inte hemma och av diverse skäl måste Karin sova över i huset. Tina kommer hem, hittar Karin, tror att Göran är otrogen, och efter en omotiverad nakenscen flyttar Tina ut och tar barnen med sig.

Då anländer ett gäng klantiga skurkar spelade av Johan Ulveson, Claes Månsson och Peter Dalle. De är på jakt efter sprängmedel som finns gömt i huset. Här förvandlas DRÖMKÅKEN till ENSAM HEMMA – så som jag tror att ENSAM HEMMA är, eftersom jag aldrig sett den. Skurkarna stoppas med hjälp av slapstick-action.

I princip ingenting alls i DRÖMKÅKEN är roligt. Det är för dumt och för överdrivet. Det är för orealistiskt. De illasinnade hantverkarna är för överdrivna och gör konstiga saker. Göran måste vara osannolikt korkad som inte inser att huset inte håller ihop. Och varför flyttade inte Tina ut på en gång, hon är mindre korkad än Göran. Filmen är spretig, osammanhängande, ologisk och består mest av en rad sketcher.

Men! Nu har DRÖMKÅKEN hunnit bli 31 år gammal. 1993, det är rätt längesedan. Därför har filmen en del försonande drag. Det är kul att titta in i 1993, jag minns det som nyss, men det är verkligen inte nyss.

Det förekommer en lång rad välkända skådespelare i filmen, vilka ser till att göra det hela lite småtrevligt i sin uselhet. Det handlar om älskade skådespelare som med sin blotta närvaro kan rädda nästan vad som helst. Lena Nyman är kul som en knepig och pratglad granne som ändar utseende från scen till scen. Jan Malmsjö gör en annan granne, en engelsk major som visar sig vara något slags samuraj/ninja – ja, det är jättekonstigt. Robert Gustafsson har en i det närmaste statistroll, han ligger i en sjukhussäng och hostar. Hasse Alfredson dyker upp som sig själv i en fullkomligt onödig scen där han gör reklam för Skansen, som han ju var chef för när filmen spelades in. Jag undrar om Hasse råkade befinna sig i huset av en slump och de frågade om han ville vara med en minut. Ytterligare kända namn passerar revy.

Det enda i filmen som faktiskt är roligt på riktigt, är en självgod TV-producent spelad av Johan Rabaeus och dennes kollega spelad av Anna-Lena Hemström, de är Görans chefer. Rabaeus spelar en dryg skåning. Han får inte till dialekten helt och hållet, men han är jättekul. Pluspoäng för att han uttalar ”skorpion” som ”skorpinjon”.

Nu tänker kanske ni att ni också vill se Johan Rabaeus som skåning och Lena Nyman i peruk. Var köper ni bäst DRÖMKÅKEN? Eftersom ni förstås även vill stötta TOPPRAFFEL!, beställer ni filmen från Ginza genom att klicka HÄR.