Bio: The Crow (2024)

Foton copyright (c) Nordisk Film

Den allra första gången jag citerades i en bioannons – och även på affischen, och senare på VHS- och DVD-utgåvorna – var när Alex Proyas’ THE CROW hade premiär 1994. Jag hade börjat skriva om film och tecknade serier i Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten 1993 och någon gång under 1994 fick jag till min förvåning hem en tittkopia på VHS på THE CROW, som jag minns det var detta före världspremiären. Det var den svenska distributören som skickat den till mig och jag minns vad det stod på den medföljande lappen: ”Bara för att du är så trevlig”. Samma kvinna som skickade filmen jobbar fortfarande kvar på samma bolag – vilket är rätt unikt i den branschen.

Jag skrev en stor recension, snarare en artikel, om filmen och James O’Barrs tecknade serie som den byggde på, till NST. Jag tror att det var ungefär en halvsida i det gamla, stora morgontidningsformatet. Rubriken löd av någon anledning ”Skräckens mästerverk”. När filmen sedan fick svensk premiär i november 1994 kunde man i annonsen läsa ””En Blade Runner för 90-talet. Ett mästerverk för MTV-generationen.” Idag tycker jag förstås att detta citat låter lite fånigt – men när filmen kom var vi många som jämförde med den mörka, regniga storstaden i BLADE RUNNER – och MTV stod alltid på hemma hos mig. Inte nog med att kanalen faktiskt visade musikvideor för 30 år sedan, de hade flera program med den musik jag gillade.

Jag var 26 år när THE CROW kom och det var en perfekt ålder för den här filmen. I synnerhet om man var 26 1994. THE CROW innehöll i princip allt jag gillade på den tiden, det var mörker, svarta rockar, skräckstämningar, gotik, brutal action och rockmusik (samt svårmod, men jag har aldrig varit svårmodig). Filmen hade ju ett fantastiskt soundtrack med låtar av många av de band jag lyssnade på – The Cure, Nine Inch Nails med flera. Även den egentliga filmmusiken av Graeme Revell är fantastisk, det är smäktande, vackert och vemodigt. Jag var rätt besatt av den här filmen under en period.

Lanseringen av THE CROW överskuggades av huvudrollsinnehavaren Brandon Lees tragiska död, på grund av en dåligt kontrollerad pistol sköts han ihjäl under inspelningen – när de spelade in scenen där hans rollfigur Eric Draven skjuts ihjäl. Majoriteten av Lees scener var redan inspelade och efter en lång fördröjning lyckades man komplettera- och färdigställa filmen. Brandon Lees död ger THE CROW en extra dimension, om än en oplanerad sådan: en man som skjuts och stiger ur graven för att hämnas spelas av en man som skjutits på riktigt.

Jag köpte THE CROW på Blu-ray förra året, det var en tysk utgåva och bildkvalitén är för jävlig, så köp inte den – sikta på 4K-utgåvan. Jag såg om filmen. Jo, den är väl fortfarande bra – men den är inte lika fantastisk som den var 1994. Jag är inte 26 längre. Dock var THE CROW något av en milstolpe när det gällde actionfilmer och serieadaptioner. Dessutom kom den under en tid då det fortfarande var normalt att actionfilmer fick åldersgränsen Rated R i USA. Idag gör de en stor grej av att rollfigurerna tillåts svära i till exempel DEADPOOL-filmerna. Men det säger mer om dagens märkliga samhälle än om THE CROW och 1994.

Eftersom THE CROW blev en framgång på bio, kom det förstås en rad uppföljare. Vad som är intressant med dessa, är att nästan ingen minns dem – och en del vet inte ens att de existerar! Vi visade Tim Popes THE CROW: CITY OF ANGELS på Fantastisk Filmfestival 1996. Den ende som tyckte om den var Torgny Wickman. Vincent Perez spelar bilmekanikern Ashe Corven som mördas och återupplivas av en kråka i denna förvirrade, svårbegripliga film. Att den är förvirrad beror på att producenterna tog filmen ifrån Pope och släppte en kraftigt förkortad- och helt omklippt version. Filmen är bara 84 minuter och det är uppenbart att stora delar saknas.

I Bharat Nalluris THE CROW: SALVATION från 2000 spelar Eric Mabius en kille som oskyldig avrättas i elektriska stolen. Kråkan hjälper honom att komma tillbaka för att sätta dit Fred Ward. Kirsten Dunst spelar hans flickvän. Det här är en habil actionfilm, men den känns lågbudget och det står nästan ”direkt på video” stämplat på den. Edward Furlong mördas och hämnas i Lance Mungias THE CROW: WICKED PRAYER, som kom 2005. Tara Reid var hans käresta. 1998-1999 spelade Mark Dacascos Eric Draven i 22 avsnitt av TV-serien THE CROW: STAIRWAY TO HEAVEN. Jag såg pilotavsnittet, men jag minns inte så mycket mer än att serien bygger vidare på filmen från 1994.

… Och så har vi då kommit fram till 2024 års THE CROW. En film i regi av GHOST IN THE SHELL-regissören Rupert Sanders. En film som av många redan har utsetts till 2024 års sämsta film och den har redan floppat på bio i USA.

Är THE CROW årets sämsta film?

Nej. Jag tycker att BORDERLANDS är sämre. BORDERLANDS fick mig att vilja lämna visningen, den filmen är makalöst irriterande. THE CROW är bara dålig, tråkig och obegriplig.

Sanders film inleds med en prolog där rollfiguren Eric (inget efternamn) är barn och försöker få loss en häst som fastnat i taggtråd, medan kråkor flyger i bakgrunden. Vem är Eric, vad har hästen med det som komma skall att göra? Jag vet inte.

Hopp till nutid och Eric har vuxit upp till den felklippte Bill Skarsgård. Han är intagen på något slags fängelseliknande rehabiliteringscenter. Varför? Tja … Han knarkar. På det här stället träffar han Shelly (FKA twigs), som haffades när hon försökte fly från onda män. Polisen hittade droger i hennes väska, så hon åkte dit.

Eric och Shelly blir kära i varandra och flyr från anstalten, vilket de gör utan problem, och de bor i en stor, flott lägenhet Shelly fått låna. De blir ett par, de knarkar, läser Rimbaud och skriver låtar.

Men så hinner Shellys förflutna ikapp dem. Danny Huston spelar en skurk som heter Vincent Roeg. Och vad är han för någon? Hur ska jag veta det? Han verkar ha levat i evigheter och han har övernaturliga krafter – han viskar i folks öron, och då blir de besatta och mördar åt honom. Roeg gillar de fina konsterna, han omger sig med människor i dyra kläder och han går på opera. Själv ser han mest ut som Mikael Segerström. Vad är Roeg ute efter? Jag vet inte. Vad ägnar hans eleganta liga sig åt? Jag vet inte. Ingen bär öronkåpor för att försvara sig mot Roegs superkraft.

Ungefär halva filmen handlar om romansen mellan Eric och Shelly. Det händer inte så mycket, det här är bara en långsam, misslyckad kärleksfilm om två inte alltför sympatiska pundare. Alex Proyas’ film var pang på, romansen mellan Eric och Shelly skildrades i korta, väldigt korta, tillbakablickar, morden på Eric och Shelly skedde på en gång, det var hårt, snabbt och brutalt – men sättet filmen var gjord på gjorde att det blev engagerande och superromantiskt. Man kände för Eric. I den här nya filmen är det bara tråkigt och ointressant, och Eric påminner mest om de psykopatiska skurkarna i första filmen.

Okej, så halvvägs in dödas Eric och Shelly av Roegs anhang, de kvävs med plastpåsar. Nu är det dags för hämnd! tänkte jag. Men icke. Först hamnar Eric i något slags dödsrike – en nedlagd järnvägsstation, ser ut ut som. Där är det dimmigt och där finns kråkor, och där finns en gubbe som förklarar allt för honom. Han redogör för kråkans krafter och grejor. Är han en kråkgud? Är han Charon? En kråkexpert? Det här håller på alldeles för länge. Det spelades in scener med Michael Berryman som något slags kråkgud till filmen från 1994, men dessa klipptes bort helt.

Till slut skickas Eric tillbaka och han har ihjäl lite folk, bland annat en polis som antagligen var korrupt. Vi hade tidigare sett honom ett par sekunder, och nu dyker han upp på nytt och försöker döda Eric. Jag gissar att en lång handlingstråd om polisen har klippts bort.

Men nu måste väl ändå Eric ta sig i kragen och måla sitt ansikte i vitt och svart, som en hämnande Landskrona BoIS-supporter. Men icke. Först ska han ta kål på ytterligare lite folk samt hälsa på Shellys kedjerökande morsa.

… Men sedan är det dags! Plötsligt rinner det ut svart blod ur Erics ögon och andra kroppsöppningar, och hans ansikte målas. Han har ordnat fram en picka och ett katana-svärd (det senare antagligen mest för att manusförfattarna tyckte att det vore coolt om han dödar med svärd). Han beger sig till operan och mitt under pågående föreställning börjar ett blodbad. Nu ska Eric göra upp med På kurs med Kurt!

Tycker ni att jag avslöjar för mycket av handlingen? Nej, det gör jag inte. Det är nämligen så lite handling i den här filmen att vi kommer fram till slutet innan det händer något.

Den ultravåldsamma massakern inne på operan innehåller en del uppfinningsrikt splatter. Men jag hade uppskattat scenerna bättre om de tillhört en annan film. Nu är det plötsligt rätt bra splatteraction i en kass och tråkig film.

Eric har inga problem att hitta alla medlemmar i ligan. Han verkar veta vilka de är, trots att han aldrig sett dem tidigare. Han slaktar alla som inte sitter i salongen. Brandon Lees Eric var bara ute efter de män som mördat honom och Shelly, han gav övriga skurkar chansen att sticka (de lydde dock inte och strök med de också). Bill Skarsgårds Eric köttar alla som kommer i hans väg.

THE CROW 2024 inleds med texten ”Samuel Hadida and Edward R. Pressman present”. Hadida dog 2018, Pressman dog 2023. Den här nya filmen har varit på gång i evigheter och när den äntligen blev av, hann två av producenterna dö. Eric har en kompis som har filmaffischen till CRYING FREEMAN på väggen. Det är en film producerad av Samuel Hadida, med Mark Dacascos i huvudrollen. Jag såg den i Cannes 1995, då hade den ett så kallat ”temp score” med musik från bland annat THE CROW. Allt hänger ihop!

Nå. Det blev en lång drapa, det här. Är nya THE CROW så dålig som alla säger? Ja, den är jättedålig. Men – jag ser så många jävligt dåliga filmer som är betydligt sämre än det här. Det finns grader i helvetet. På en tiogradig skala hamnar THE CROW nog på en tvåa – men jag har bara en femgradig skala.

För övrigt noterade jag knappt filmens soundtrack den här gången. Filmfotot är hyfsat. Men det här är en film om en tatuerad traderöv som är ute på hämnarstråt, och jag sket blankt i om han skulle lyckas eller ej.

Den där hästen från inledningen flimrar förbi igen på slutet.

(Biopremiär 30/8)