Blu-ray: Possession

POSSESSION (Studio S Entertainment)

Jag funderar på när jag såg POSSESSION första gången. Jag skrev baksidestexten till en videoutgåva som verkar ha släppts 1997 – men det där är en text jag idag inte vill kännas vid. Usch. Den är rätt töntig i ett försök att vara cool – fast bolaget gillade den. Dock hade jag sett filmen innan dess, jag tror att jag redan hade den på video.

Ett tag på 90-talet påstods det att POSSESSION var totalförbjuden i Sverige. Detta stämmer dock inte. Det var i England den förbjöds på video, den hamnade på den ökända video nasty-listan 1984. Då hade den tidigare visats oklippt på bio i England. Här i Sverige granskades filmen aldrig – den visades på Göteborg Filmfestival 1981, men gick sedan aldrig upp på bio.

Att POSSESSION klassades som en video nasty innebar att en massa unga skräckfilmsfans letade upp den – och därmed satt och tittade på ett synnerligen deprimerande arthouse-drama. För det är nämligen främst det filmen är – ett drama. Den innehåller blod, våld och ett monster, och har fått en skräckfilmsstämpel, men detta är långtifrån en renodlad skräckfilm.

POSSESSION, i regi av polacken Andrzej Zulawski, hade urpremiär i Cannes 1981. Detta är en västtysk-fransk samproduktion på engelska, och Isabelle Adjani tilldelades festivalens pris för bästa skådespelerska – dock inte enbart för POSSESSION, Adjani var även med i James Ivorys KVARTETT, vilken också tävlade i Cannes samma åt. Adjani fick dela priset med sig själv.

Zulawskis film är urtypen för en film som kan analyseras sönder och samman. Det är en film om skilsmässor. Två stycken. Zulawskis fru lämnade honom för en annan man, något som återspeglas i POSSESSION. Men, Zulawski hade även blivit svartlistad hemma i Polen, så filmen handlar även om skilsmässan från Polen, från östblocket och livet bakom järnridån.

Järnridån är påtaglig i POSSESSION. Vi ser den bokstavligen. Stora delar av filmen utspelar sig nämligen i stadsdelen Kreuzberg i Berlin, i en byggnad som ligger fem meter från muren. Filmen är inspelad på plats, det är den riktiga muren, och det är riktiga soldater och vakter vi ibland ser där på andra sidan.

Sam Neill spelar Mark, som kommer hem till Västberlin efter att ha varit bortrest en längre tid. Det visar sig att Marks hustru Anna (Isabelle Adjani) har träffat en annan. Uppslitande bråk följer. Den lille sonen Bob har fått en leksaksbåt av Annas nye kille, Heinrich (Heinz Bennent). Anna verkar ha blivit galen – och Mark blir galen han också.

När Mark anlitar en detektivbyrå för att skugga Anna, visar det sig att hon inte alls går hem till Heinrich. Nej, hon går till ett gammalt hus intill muren – och där finns en älskare av det mer … övernaturliga slaget. Ett tentakelmonster. Anna dödar de som kommer upp till den gamla lägenheten där monstret finns – om nu inte monstret dödar dem.

Det här monstret är skapat av Carlo Rambaldi, som väl är mest känd för att att designat E.T., och det var även han som byggde King Kong till filmen från 1976. Jag har alltid tolkat det som att det här monstret inte finns på riktigt, att det är ett fantasifoster; en del av Annas psykos – för det är en psykos det handlar om. Men nu är jag inte längre säker. Det verkar allt som om det verkligen finns ett monster i den där mörka lägenheten.

Ytterligare ett tema i filmen är dubbelgångare. Mark träffar Bobs skolfröken Helen, som ser ut precis som Anna, men hon har gröna ögon. Helen spelas förstås också av Isabelle Adjani. Helen är Annas diametrala motsats, hon är vän, mjuk, huslig, nästan oskuldsfull, och Mark börjar umgås med henne. Anna blir alltmer vansinnig – och det som händer uppe i monstrets lägenhet handlar också om dubbelgångare. Någonting märkligt håller på att hända där.

Jag har inte tänkt på det tidigare, men här finns en del likheter med Clive Barkers HELLRAISER från 1987, byggd på en kortroman från 1986. I HELLRAISER lurar en kvinna hem män, som hon tar upp till vinden, där hon mördar dem så att ett monster ska kunna bli en dubbelgångare. Barkers film är dock en rak skräckhistoria.

Innan jag nu tittade på denna nya Blu-ray-utgåva, var det längesedan, väldigt längesedan, jag såg POSSESSION. Jag minns dock att förra gången jag såg den, tyckte jag att den var lite irriterande. Filmen är nämligen lite grann av ett VM i överspel. Både Sam Neill och Isabelle Adjani spelar över så att det visslar om det, i synnerhet Adjani. Men detta groteska överspel är det som gör filmen till det den är. Det krävs överspel. Adjani och Neill skriker och vrålar, de viftar med armarna och slår sönder saker. I filmens mest berömda – eller ökända – scen flippar Adjani ut totalt nere i tunnelbanan, det ser ut som ett bisarrt, perverst dansnummer som övergår i äckel.

Äckel finns det en hel del i filmen. Blod, kroppsvätskor och tentakler. Allting är grått, trist och deprimerande.

POSSESSION är en ytterst fascinerande film och jag tycker nog att den känns mer intressant idag än den var när den kom – eftersom muren inte längre finns kvar. Det är en obehaglig, uppdelad värld filmen utspelar sig i. Vi lever förstås fortfarande i en obehaglig, uppdelad värld, men i dåtidens Berlin var det extra tydligt.

Det finns en massa extramaterial på denna nya utgåva. Andrzej Zulawski, som dog 2016, ger ett sympatiskt intryck och han har mycket att berätta. I en kort dokumentär jämförs filmens miljöer med hur det ser ut idag. Jag uppskattade verkligen en liten dokumentär om den polska konstnärinnan Barbara Baranowska, som gjorde en rad fantastiska filmaffischer, bland annat till POSSESSION.

POSSESSION är en attack på alla sinnen. Det är en film som är ganska ensam i sitt slag. Den påminner en liten aning om David Cronenbergs 70-talsfilmer, med sina gråa miljöer och body horror, men Cronenberg tog aldrig ut svängarna lika mycket som Zulawski.

Nu tänker förstås ni att, oj, den där filmen måste jag köpa, den vill jag verkligen se, eller se om, men den lokala ICA-butiken har bara några Colin Nutley-filmer på DVD i ett ställ framför godisavdelningen. Beställ den från Ginza genom att klicka HÄR! Då stöttar du även TOPPRAFFEL! Glöm inte att beställa en massa andra filmer när du ändå är i farten – eller seriealbum. Ditt hem kan aldrig ha för många filmer och seriealbum.