Blu-ray: Bad Lieutenant

BAD LIEUTENANT (Studio S Entertainment)

Jag såg Abel Ferrara i en butik i Cannes en gång för längesedan. Jag tror han skulle köpa en macka eller något. Jag måste säga att jag blev lite skraj. Han såg allt otäck och obehaglig ut. Som om han badat i heroin. Jag höll mig på min kant.

Jag tittar på Abel Ferraras filmografi och inser att jag inte har sett någon film av honom sedan PASOLINI, som kom 2014 – och han har gjort nio långfilmer sedan dess, och en tionde är på väg. Åren före PASOLINI gjorde Ferrara ytterligare en handfull filmer jag inte heller sett.

Men. Fram till CHELSEA ON THE ROCKS såg jag nästan allt Abel Ferrara gjorde. Dessutom såg jag ett flertal filmer i Cannes. Just dessa filmer – de jag såg i Cannes – har det gemensamt att jag har förträngt dem. Jag såg NEW ROSE HOTEL från 1998 på en galapremiär, men det enda jag minns är att Asia Argento klängde på Abel Ferrara på väg ut ur biografen.

Abel Ferrara är en regissör jag omvärderade under slutet av 90-talet. Jag tyckte förr att han var en intressant regissör som gjorde intressanta, och ofta bra, filmer – men jag tyckte att hans filmer blev allt sämre. Dessutom började de att få ett visst irriterande pretentiöst drag. Ferraras bästa filmer torde vara den i Sverige totalförbjudna MS .45 (1981) och KING OF NEW YORK (1990).

I och med Quentin Tarantinos RESERVOIR DOGS, som kom 1992, fick Harvey Keitels karriär en nytändning. Jag minns att en amerikansk kritiker skrev att det var Keitel och inte Robert De Niro man borde hållit ögonen på, Keitel var mycket intressantare än De Niro. Abel Ferraras lågbudgetfilm BAD LIEUTENANT spelades in 1992 och hade svensk premiär 1993 som DEN KORRUMPERADE SNUTEN, vilket den även hette på video. Jag såg den aldrig på bio, men jag vill minnas att det var en av de första videofilmer jag fick hemskickad för att recensera efter att jag börjat skriva i NST.

BAD LIEUTENANT är lite grann av en Harvey Keitel One Man Show. Det är även en av 90-talets främsta feel bad-filmer, kanske den allra främsta. Jag tyckte att den var väldigt bra 1993. Idag tycker jag kanske inte att den är riktigt lika bra, men det är fortfarande en rå, smutsig, obehaglig film i vilken Harvey Keitel gör en skådespelarinsats som inte är av denna världen.

Keitel spelar en namnlös polis i New York och han är verkligen bad. Han är genomkorrupt. Han är spelmissbrukare, han tar mutor, han stjäl – och han super och knarkar. Han röker crack och skjuter upp heroin. Att han får behålla jobbet är en gåta, det är en gåta att hann lyckas jobba överhuvudtaget. Barn har han också, flera stycken.

Den här vidrige polisen driver omkring och svinar sig. När en nunna blivit brutalt våldtagen och Keitels polis, som är katolik, kopplas in på fallet börjar han att reflektera över sitt liv. Handlingen utvecklas till en berättelse om moral. Slutet är ofrånkomligt.

BAD LIEUTENANT är inspirerad av verkliga händelser. 1981 våldtogs en nunna i New York. Abel Ferrara skrev manuset tillsammans med skådespelerskan Zoë Lund – fast enligt Lund var det mest hon som skrev. Zoë Lund spelade huvudrollen i ovannämnda MS .45 och var narkoman. Hon dog ung 1999. I BAD LIEUTENANT medverkar hon i ett par korta scener där Keitel besöker hennes lägenhet och de tar droger tillsammans. Det ser oerhört realistiskt och smutsigt ut.

Harvey Keitel ger allt i sin roll. Han är extremt övertygande. Enligt filmteamet var Abel Ferrara och Zoë Lund de enda som tog droger på riktigt under inspelningen, vilket är svårt att tro.

Filmen håller en realistisk, nästan dokumentär ton och är inspelad på plats i New York, ofta spelade man in utan tillstånd. Flera scener känns improviserade. Ibland känns det lite grann som att filmen går på tomgång, när vissa scener pågår lite för länge, men eftersom filmen inte är lång stör det inte nämnvärt.

BAD LIEUTENANT gick upp på bio i England – men den totalförbjöds på video i samma land! De hade rätt märkliga regler i England på den tiden. Samma öde drabbade RESERVOIR DOGS och en del andra filmer. Jag minns en videohandlare i London 1993 som försökte sälja ett par filmer han hade under disk till mig – de svenska utgåvorna av EXORCISTEN och SALÒ, vilka var förbjudna på video i England.

Jag tror att det var i samband med att BAD LIEUTENANT visades i Cannes som en engelsk filmtidning, det kan ha varit Empire, skickade en journalist för att intervjua Abel Ferrara. Ferrara tog emot i ett nedsläckt, mörkt hotellrum, där han satt iförd solglasögon och mumlade. Intervjun fick avbrytas. Ferrara hade somnat.

På denna nya, svenska Blu-ray-utgåva finns en bra dokumentär om inspelningen av filmen, samt en väldigt kort, märkligt och rätt obehaglig kortfilm av och med Zoë Lund.

År 2009 gjorde Werner Herzog en film som heter BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL – NEW ORLEANS med Nicolas Cage i huvudrollen. Den har ingenting med Ferraras film att göra och Herzog ville att den skulle heta något annat, vilket producenten Edward Pressman inte gick med på. Jag har inte sett om den sedan den kom, men jag minns den som rätt bra – min recension av den finns HÄR.

BAD LIEUTENANT köper du förstås bäst hos Ginza, vilket du gör genom att klicka HÄR. De är inte korrumperade och de går inte på heroin. Dessutom har de sannolikt en massa annat du också vill ha. Till på köpet stöttar du TOPPRAFFEL!