Bio: Sommartider

Foton copyright (c) Niklas Maupoix /Nevis Productions

Nu ska jag berätta om en mörk period i mitt liv:

April 1981.

Då fick jag nämligen Gyllene Tiders platta ”Moderna tider” i födelsedagspresent. Inte nog med det: jag hade önskat mig den. Något jag har svårt att stå för idag. Eller bara ett par månader efter att jag fått skivan.

De två stora svenska banden just då var Gyllene Tider och Noice. Jag var nog lite musikaliskt förvirrad. En vanlig fråga på skolgården var ”gillar du Noice eller Gyllene Tider?”, ungefär som om det inte fanns några alternativ. Eftersom jag tyckte att Noice var dåliga, valde jag Gyllene Tider. Några år tidigare hade jag fått Factorys första album, ”Factory” (1979), den med ”Efter plugget”. Min moster hade vunnit den på Liseberg. Den är jättedålig, men då tyckte jag den var bra. Kanske mest för att jag trodde att man skulle tycka det. Och gillade man Factory, skulle man nog gilla även Gyllene Tider, som hade lite mer catchy låtar. Men lyssnade inte du på KISS när du växte upp? undrar kanske någon. Jo. Jag lyssnade på KISS och Slade, men av någon anledning slutade jag med det runt 1980. Jag minns inte varför. Det var väl dags att gå vidare.

Det dröjde inte länge innan jag lade Gyllene Tider på hyllan. Jag hittade Docent Döds första album på kassett på biblioteket. I april 1982 fick jag Dag Vag i födelsedagspresent, följt av Ebba Gröns sista plattor. Jag lyssnade bara på Gyllene Tider ett par månader 1981 – och jag inser att jag glömt bort de flesta av deras låtar. För att inte tala om Roxette. Per Gessle må vara extremt framgångsrik och han sägs vara en rolig kille, men jag är makalöst ointresserad av hans band, hans musik, och av popmusik i allmänhet. Den bästa svenska popskivan någonsin är för övrigt Docenternas ”Tid och lust” från 1984.

Nu kommer filmen om Gyllene Tider. SOMMARTIDER, heter den. Nu skriver ju jag filmtitlar med versaler här på TOPPRAFFEL!, men i förtexterna och på filmaffischen stavas titeln ”SommarTider”. Med versalt T, alltså. Fan vet varför.

Innan pressvisningen kom jag att tänka på några grejor jag läste om Gyllene Tider i början av 80-talet. Dels mindes jag en intervju med Per Gessle, i vilken han tillfrågades om varför han fick frisedel från lumpen. ”Jag klär inte i grönt,” svarade han, vilket jag tyckte var ett jätteroligt svar. Det tycker jag fortfarande. Och sedan mindes jag en intervju med Gessles mor Elisabeth, som sa att hon gillade alla typer av musik – ”utom hårdpop”. Sedan dess har jag ofta använt termen hårdpop.

Nå. Den här nya filmen, SOMMARTIDER, har regisserats av Per Simonsson – och allvarligt talat: det här är ingen bra film. Den är lite kul och underhållande, men den är inte bra.

Det här är lite grann som ÅSA-NISSE I POPFORM 2. Eller DRRA PÅ – KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET 2. Eller STEFAN & KRISTER BLIR POPSTJÄRNOR. Simonsson har gjort vad som känns som en film från 60-talet. Det är ett simpelt A till Ö-manus, helt utan finesser. Det är 101 minuter popfilmsklyschor. Mest är det SM i dialekter och orgier i väldigt korta, glansiga kortbyxor.

Filmen inleds med en brasklapp: detta är den nästan sanna historien om Gyllene Tider. Mycket är hittepå. Det påpekas att rollfiguren Tobbe (Felix Sandman) är helt fiktiv.

Per Gessle spelas av Waldemar Wahlbeck, son till Peter Wahlbeck. Han är således hallänning på riktigt, antar jag, men han är inte det minsta lik Per Gessle. Han ser snarare ut som Niclas Wahlgren. Waldemar Wahlbeck går omkring med ett märkligt leende genom precis hela filmen. Varför flinar han hela tiden? Är han psykopat?

I öppningsscenerna pratar Per Gessle med en psykolog, han försöker få frisedel – och ja, han säger lite senare i filmen att han inte klär i grönt. Han kör sin mors bil och på bilradion spelas ”Efter plugget” med Factory.

I Halmstad spelar alla band punk eller progg. Den fiktive Tobbe är proggare och han tycker att Per Gessle är en tönt som vill spela pop. Per Gessles far är rörmokare och han vill absolut inte att Per ska hålla på med popmusik, han ska bli rörmokare. Sedan dör fadern.

Per lyckas snabbt och utan större problem samla ihop ett gäng killar så att han kan bilda Gyllene Tider. Medlemmarna i bandet spelas av Phoenix Parnevik, Lancelot Hedman Graaf, Ville Löfgren och Kulas Xavier. Med undantag för Ville Löfgren låter ju det här som medlemmar i en bisarr, högborgerlig herrklubb i Klackamo. Flera av dem har kända föräldrar.

Sedan går det undan. De gör en demo och EMI i Stockholm ringer upp Per. Bandet åker till Stockholm, där ingen av dem tidigare varit. De gör bort sig på en gång i storstaden, där de går omkring i trätofflor och bonniga kläder. Alla stockholmarna är dryga och odrägliga.

Skivbolaget säger att de måste ha en hit, de måste ha en singel. Per Gessle och gitarristen Mats Persson tittar samma kväll på TV. Det dyker upp en hallåa på TV2. Omedelbart skrivs låten ”Flickorna på TV2” – och bandet slår igenom. De klättrar på listorna. De blir störst i Sverige. Per Gessle hjälper en tjej att laga mat och blir kär. En kris uppstår när fans trampas ihjäl på en spelning. Och sedan träffar Per Marie Fredriksson, hon spelas av Ella Tiritiello som är lite lik verklighetens Marie Fredriksson.

En del av dialogen i SOMMARTIDER är bland det värsta jag hört i modern svensk film. En del repliker är otroligt usla – och stelt levererade. Värst är samtalet med Marie Fredriksson på slutet. Så pratar inga riktiga människor. Den här filmen tangerar ibland kalkonfilm. Efter katastrofen där fans omkom, hålls ett möte där en sur gubbe pratar om att de inte kan ställa in turnén eftersom det finns ett kontrakt. Här känns det som om det plötsligt är Sjökvist i Åsa-Nisse som dykt upp.

Vad som ändå gör den här banala filmen lite trevlig och underhållande, är återskapandet av ett svunnet Sverige. Sverige i slutet av 70- och början av 80-talet. Villasamhällen, interiörer. Volvo 240. Alexandra Zetterberg spelar Per Gessles ömma moder, som i en scen säger att hon har en överraskning i ugnen: päronhalvor med After Eight på. Ungdomarna i filmen ser dock inte ut att höra hemma i den här världen, de ser mest ut som folk från 2024 som klätt ut sig. De borde förberett sig genom att inte gå till gymmet på ett år, äta pannbiff och kokt torsk, och röka röda Prince framför Arne Weise på TV:n.

Det spelas bland annat Bowie och Blondie på soundtracket, och det är ju trevligt. Verklighetens Per Gessle dyker upp som gäst på en releasefest, det är möjligt att även de andra i bandet är där, men dem känner jag inte igen. Under eftertexterna visas autentiska konsertklipp med Gyllene Tider.

Bäst i filmen är Tobias Persson som Göran Fritzons farsa. Han ser till att buskishalten ökar, bland annat med ett kalsongskämt.