Blu-ray: Shocker

SHOCKER (Retro Film)

När Wes Cravens SHOCKER kom 1989 blev den totalförbjuden i Sverige. Fan vet varför. Jag minns att SVT visade ett kort reportage om SHOCKER i något program, det var antagligen innan förbudet, jag minns att Wes Craven lät sig intervjuas sittande i den elektrisk stol, vi fick fick se ett klipp ur filmen där seriemördaren Horace Pinker (Mitch Pileggi) biter av underläppen på en polis, och min farsa sa ”Det var det jävligaste jag sett!”.

Lockad av totalförbudet beställde jag SHOCKER från England, det bör väl ha varit 1990 när den kommit ut som köpfilm. Jag såg filmen och blev fruktansvärt besviken. Vad fan var det här? Varför blev denna flängda film totalförbjuden i Sverige? Hade Biografbyrån en dålig dag? Eller ville de bara skona publiken från dumheterna?

Egentligen borde jag inte blivit förvånad. Jag har aldrig tillhört Wes Cravens fans. Det finns några stora namn bland 70- och 80-talens skräckfilmsregissörer som har horder av fans trots att de egentligen inte gjort speciellt många bra filmer. Tobe Hooper, John Carpenter och Wes Craven. Hooper har dock gjort MOTORSÅGSMASSAKERN, vilken förstås är en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Carpenter må ha gjort ALLA HELGONS BLODIGA NATT, men det är THE THING som är hans bästa film – kanske hans enda film som är riktigt bra. Eftersom Wes Craven skapade den på 80-talet omåttligt populäre Freddy Krueger var han kanske den populäraste av dessa regissörer, men jag har aldrig tyckt att TERROR PÅ ELM STREET är speciellt bra. SCREAM är väl okej, den var bra åtminstone när den kom. Resten av Cravens filmer är verkligen inget vidare, många är helt bortglömda.

SHOCKER var ett skamlöst försök att skapa en ny Freddy Krueger. Wes Craven imiterar sig själv. TERROR PÅ ELM STREET var en ologisk historia där spelreglerna ständigt ändrades (Krueger höll sig inte till att dyka upp i drömmar), men SHOCKER är än mer ologisk, konstig – och dum. Craven misslyckades med att skapa en ny Krueger, SHOCKER floppade.

Det börjar bra. Fräna förtexter och ett bra ledmotiv: ”Shocker” med The Dudes of Wrath, en supergrupp med bland andra Paul Stanley och Tommy Lee, den låter som en Alice Cooper-låt. Desmond Child var music supervisor på filmen och det ligger mer 80-talsårdrock på soundtracket, bland annat gör Megadeth en cover på Alice Coopers ”No More Mr. Nice Guy”.

Huvudrollen innehas av Peter Berg, som senare skulle göra sig ett namn som regissör. Han spelar den gravt överårige high school-eleven Jonathan Parker. Den galne TV-reparatören Horace Pinker mördar hela Jonathans familj, med undantag för fadern (Michael Murphy), som är polis. Sedan mördar Pinker Jonathans väna flickvän Alison (Camille Cooper, som till skillnad från Peter Berg var tonåring på riktigt). Av någon anledning ser Jonathan allt som sker, alla mord, i sina drömmar. Hittills är SHOCKER rätt hyfsad, den känns som en vanlig 80-talsskräckis, om än rätt oinspirerad.

Horace Pinker grips och ska avrättas i elektriska stolen. Innan detta sker utför Pinker en … magisk rit med en TV-apparat i sin cell. Och nu flippar filmen ut totalt.

Horace Pinker förvandlas till ett elektriskt spöke. Han förflyttar sig via elnätet och besätter olika kroppar – han tar över kroppar, på samma sätt som i THE HIDDEN (1987) och i den senare JASON GOES TO HELL. Pinker skickas iväg med en parabol och dyker upp ur folks TV-apparater. Jonathan lyckas på någon vänster också ta sig in i TV-apparater för att slåss med Pinker i olika TV-program.

… Alltså. Vad tänkte Wes Craven på när han skrev det här manuset? Hur tänkte han? SHOCKER är totalt vansinne. Visst finns här lite blod, men den här filmen är fullkomligt idiotisk. Filmen tangerar kalkonfilm. Är det kanske en kalkon? Saker bara händer. Det är lite grann som när ett barn ska berätta en historia och hittar på själv. Antagligen är det tänkt att publiken ska skrämmas, men istället skrattar man. Är det meningen att SHOCKER ska vara parodi? Satir? Jag vet inte.

Jag vet heller inte vad jag ska sätta för betyg på det här. Filmen är för lång med sina 109 minuter, men samtidigt är den rätt underhållande i all sin extravaganta dumhet. Hmm. Nå, den kan få tre Pinker-besatta flickor i betyg!