Böcker: Serier för vuxna

SERIER FÖR VUXNA
av Robert Aman
Lystring förlag

Jag har flera gånger efterlyst en bok om Horst Schröder, eller en bok om 1980-talets Seriesverige (vilket i princip är detsamma som en bok om Horst Schröder). Bland annat nämnde jag det när jag skrev om Gunnar Krantz’ fanzine ”Serier från Sibirien”.

Nu har jag blivit bönhörd. Robert Aman, professorn som häromåret kom ut med den utmärkta boken ”När Fantomen blev svensk”, har skrivit ”Serier för vuxna”, som är en bok om just Horst Schröder. Det var dock inte utan att jag undrade en liten aning över det här projektet. Robert Aman är född 1982. Han var en liten, liten gosse när Epix började komma ut, och han var fortfarande barn när Horst Schröders tidningsimperium gick omkull. Vad har han för relation till Horst och Epix? Han lär ju knappast ha läst de här gamla tidningarna när de kom ut, eller följt alla debatter i media.

Med entusiasm och brinnande intresse kan man komma långt. Robert Aman har löst det hela på ett galant sätt. Med undantag för en inledning i vilken Aman redogör för förlagets uppgång och fall, består boken uteslutande av citat. Aman låter de inblandade människorna komma till tals, det är de som berättar förlagets historia.

När jag nyligen skrev om ”Adèle Blanc-Secs extraordinära äventyr” var jag inne på det här om serier för vuxna. Vad är serier för vuxna? Läste vuxna serier på 70- och 80-talen när termen började användas i Sverige?

Ingen regel utan undantag – många av de som gjorde dessa ”serier för vuxna” var födda på 30- och 40-talen, vilket även många redaktörerna på de utländska tidningarna var – och Horst Schröder är född 1943. Men när jag växte upp i Sverige på 70- och 80-talen kände jag inte till några vuxna i min närhet som läste serier, inte mer än på sin höjd stripparna i morgontidningen, eller 91:ans julalbum. De som var medelålders då var födda på 30- och 40-talen. De skulle aldrig få för sig att läsa ett seriealbum, än mindre en serietidning. De hade läst Prärie med Kapten Miki och Fantomen när de var barn, och sedan var det inte mer med det.

När jag på 90-talet jobbade som lärarvikarie och ibland dessutom anlitades för att prata om serier på skolor, eller lära elever att rita serier, noterade jag att många av lärarna faktiskt inte kunde läsa serier. De hade problem med att läsa bilder. En enkel Knasenstripp på tre rutor, med tydliga bilder och lite text fungerade, men inget mer avancerat än så. Ett levande bildspråk, varierad sidlayout, och mycket text i pratbubblorna skapade förvirring. De förstod inte konstformen och därför var den undermålig, kanske till och med skrämmande. Minns att många på 80-talet försökte bekämpa musikvideor, populärmusik i kombination med ett modernt bildspråk måste förstås vara fördummande. Då, på 80-talet, förstod jag aldrig varför bildsatt musik skulle vara värre än musik utan bilder. Det gör jag fortfarande inte.

På omslagen till Epix stod det ”Serier för vuxna”, medan det på omslagen till Pox stod ”Barnförbjudna serier”. Men serier för vuxna och barnförbjudna serier är inte nödvändigtvis samma sak. Barnförbjudna filmer – det vill säga filmer med 15-årsgräns – är sällan filmer för vuxna. I de flesta fall handlar det som precis samma typ av filmer som tioåringar gillar – men med mer våld eller blod eller sex eller naket, eller allt av detta. Actionfilmer, skräckfilmer. Många av de barnförbjudna filmerna är barntillåtna i andra länder, medan filmer som är barntillåtna i Sverige kan vara barnförbjudna i USA, eftersom de innehåller svordomar. Filmer som verkligen vänder sig till en vuxen publik är ofta barntillåtna, eftersom de saknar våld, men de är alldeles för tråkiga och svåra för att barn ska uppskatta dem. 80-talets nyskapande superhjälteserier av Frank Miller och Alan Moore må ha ett ”vuxet” anslag, men de handlar fortfarande om superhjältar – och hur många medelålders människor läste superhjälteserier på 80-talet, oavsett kvalitet och djupare innehåll? När bokklubben Bra Spänning skickade ut ”Watchmen” till sina medlemmar på 90-talet var nog den vanligaste reaktionen ”En serietidning? Vad är det här för skit?”. Vuxenavdelningarna på landets bibliotek innehåller inga mängder av barnförbjudna böcker, fyllda av sex och våld, där hittar vi istället böcker som är för svåra-, eller för tråkiga, för ett barn att ta sig igenom.

1980 skickade jag efter ett informationspaket från Seriefrämjandet. Jag fick ett gratis provnummer av Bild & Bubbla, nr 3/1979. Det innehöll en artikel om franska vuxenserier och vuxenserietidningar. Artikeln blev lite av en aha-upplevelse för mig. Här fick jag läsa om seriefiguren Den maskerade gurkan och om science fiction-tidningen Métal Hurlant. Jag hade stött på termen ”serier för vuxna” tidigare, till exempel i 1979 års ”En bok om Carlsen Comics”, men nu fick jag läsa en lite mer ingående artikel.

1981 gick jag med i Seriefrämjandet. Det var samtidigt som medlemstidningen Bild & Bubbla blev en fristående tidskrift som såldes i butik, istället fick vi medlemsbladet TOTS; Tidskrift Om Tecknade Serier hemskickad. Bild & Bubbla köpte jag i kiosken eller läste på biblioteket. Horst Schröders namn figurerade flitigt i Bild & Bubbla. Horst hade även skrivit de två böckerna ”De första serierna” och ”Framtiden i serierutor”, båda utgivna 1981. Den senare av de två böckerna lånade jag flera gånger på biblioteket, jag sög i mig varje ord, varje bild. Boken gläntade på dörren till en helt ny serievärld därute, en spännande och outforskad värld. 1982 var jag i Frankrike för första gången och fick då se denna värld i verkligheten.

På den här tiden var jag verksam i seriefandom, jag gav ut fanzines, jag läste fanzines, och jag brevväxlade med andra seriefans och amatörserietecknare. Horst Schröder dök upp även i dessa fanzines, framför allt i Böld & Fibbla. Det pågick ett bråk om Bild & Bubbla. Jag förstod aldrig vad bråket gick ut på – jag var bara en ung påg och totalt ointresserad av vad som skedde bakom kulisserna i Seriesverige. Eller, ointresserad var jag nog inte, men jag var oinsatt. Under den här perioden, 80-talets första hälft, tyckte jag att Bild & Bubbla var en jättebra tidning, jag tycker fortfarande att det är tidningens bästa epok. Jag läste de där serierna om Horst och Bild & Bubblas redaktion, jag förstod inte riktigt vad de gick ut på, men jag tyckte de var kul ändå. Horst gjorde sig bra som seriefigur!

Ungefär i samma veva startade Horst förlaget Medusa som gav ut seriealbum, och han drog igång en albumklubb. Jag fick hem en folder med reklam för klubben, som jag dock inte gick med i, det var för dyrt. Jag tror att det första Medusa-album jag köpte var ”Elektriska zerier”, vilket kom ut 1983.

Så blev det 1984. Nu skulle det ges ut serietidningar för vuxna i Sverige. Och här undrar jag om jag minns fel. Horst Schröder i Stockholm började ge ut Epix, medan Karl G Jönsson i Lund började ge ut Pulserande Metal, en svensk version av Métal Hurlant. I Robert Amans bok verkar vare sig Epix’ redaktion eller Jönsson minnas hur de först gjorde reklam för de kommande tidningarna. Det pratas om reklamblad som medföljde Bild & Bubbla, eller kanske annonser i Bild & Bubbla. Jag prenumererade inte på Bild & Bubbla och jag minns det som att det medföljde reklamblad i samband med utskick av TOTS – och att jag först fick reklam för Pulserande Metal. Jag kände ju till Métal Hurlant och jag hade köpt den amerikanska varianten Heavy Metal, så jag slog till på en prenumeration på en gång. Dessutom tyckte jag att Pulserande Metal-loggan var snygg och lockande!

Så som jag minns det kom det reklam för Epix med nästa utskick från Seriefrämjandet och jag tänkte, vad nu, en vuxenserietidning till? Fan också, jag har inte råd att prenumerera på bägge två! Men jag kan förstås minnas helt fel – det är ändå 40 år sedan. I vilket fall så köpte jag Epix i Pressbyrån på Eriksgatan i Landskrona. Jag var 16 år och knappast vuxen, men jag tror att jag ändå var i ganska rätt ålder för de här tidningarna. Mycket av innehållet var sådant man tyckte var häftigt när man var 16, i synnerhet om man var 16 på 80-talet. Det var mycket sex, våld och dålig smak. 40 år senare gillar jag fortfarande sex, våld och dålig smak, men det säger nog mer om mig än om mina jämnåriga.

I början av den här nya boken skriver Robert Aman att Epix’ systertidning Pox var den vassare av de två. Jag vet många som tycker det, och Horst själv tyckte bäst om Pox. Själv höll jag alltid Epix varmast om hjärtat, även om jag förstås även köpte Pox. I Pox publicerades många av mina favoritserieskapare, här fanns serier av Jacques Tardi och Didier Comès, vilka båda påverkat mig som serieskapare, här fanns Charles Burns, Joakim Lindengren, Lasse Andreasson, Rick Geary, Robert Crumb och många andra – men det var i Epix de flottaste serierna fanns. För att jämföra med film – jag har alltid föredragit elegant, estetiskt tilltalande italiensk genrefilm framför smutsiga undergroundfilmer. Jag har alltid föredragit skickliga franska tecknare framför undergroundserier. Jag föredrar rockband som kan spela framför rockband som inte kan spela.

Konkurrenten Pulserande Metal lades ner efter fyra nummer. Det stora förlaget Semic startade 1985 en egen vuxentidning, Comet, som även den lades ner efter tre nummer. Men Horst Schröder tuffade på. Jag köpte alla serietidningar han gav ut, åtminstone ett bra tag. Albumtidningen Pox Special gav jag upp efter ett tag, eftersom det blev för dyrt, och den andra albumtidningen Studio Epix, som samlade följetonger ur Epix, köpte jag nästan aldrig, eftersom jag redan hade läst serierna (idag, 40 år senare, har jag dock samtliga Studio Epix-album). Albumtidningen Topas, med porrserier, köpte jag också väldigt sällan, serierna var för dåliga.

Någon gång alldeles i början av 90-talet slutade jag plötsligt att köpa alla de här tidningarna. Dels hade jag flyttat hemifrån och hade plötsligt en massa utgifter jag inte haft tidigare, och dels hade jag tröttnat på flera av tidningarna. Jag köpte troget Epix och Pox, men de lades bara på hög, olästa – och i början av 90-talet började det gå en del serier jag tyckte var rätt dåliga och ointressanta i Epix, varvat med amerikanska serier jag redan läst, eftersom jag köpt originalutgåvorna.

Den enda tidning av de Horst gav ut som jag prenumererade på, var MAXX. En tidning med främst amerikanska actionserier. I Robert Amans bok säger Johan Andreasson, som var redaktör för MAXX, att den tidningen verkligen inte var bra. Det framgår dock inte varför han inte tyckte den var bra. Grimjack var väl inget vidare, men här fanns ju American Flagg!, RanXerox, Torpedo 1936 och mycket annat.

Johan Andreasson hävdar att den enda tidning de gav ut som var sämre, var Casablanca, som innehöll äventyrsserier. Jag köpte Casablanca – den innehöll ju Corto Maltese. Jag gillade även några av de andra serierna i tidningen. Men – Casablanca kändes som en slarvig tidning. Den kändes hoprafsad.

Detta var något Casablanca hade gemensamt med flera av Horsts andra tidningar, det att den kändes hoprafsad och inte alltför genomtänkt. Istället för att ge ut färre, starkare tidningar och låta serierna i till exempel Casablanca gå i dessa, startades det hela tiden nya tidningar, varav en del kändes ogenomtänkta. Tidningen Elixir, som till stor del innehöll svenska serier, var ofta bra, men humortidningen Brök, vilken dök upp när Elixir försvann, tyckte jag mest var konstig – varför gick inte de här serierna i Pox istället? Fanns det verkligen en marknad i Sverige 1991 för mangatidningen Cobra? Den otroligt fula och skräpiga porrserietidningen Velvet, 1991, ska vi inte tala om.

En fördel med 2020-talet är att det enkelt går att få tag på gamla serietidningar. På 80- och 90-talen köpte jag franska serietidningar när jag var i Frankrike. Idag har jag hundratals nummer från 70- och 80-talen av klassiska tidningar som Pilote, (A suivre), Métal Hurlant, Charlie och så vidare, de flesta har jag köpt på eBay och liknande webbsidor. Förlagen som gav ut de här tidningarna gav bara ut ett par olika titlar. Förlagen konkurrerade med varandra – och tidningarna kompletterade varandra. När de svenska konkurrenterna försvann, var Horst ensam herre på täppan och gav ut allt. Utgivningen var ofokuserad och spretade. Vi fick mycket av det bästa som gick att få tag på i serieväg, men ibland även en del av det sämsta. Det är synd att Pulserande Metal och Comet försvann ganska omgående. Förvisso fick Metal en fortsättning i Tung Metall, som Horst började ge ut 1986. Jag läste om Comet häromåret. Det var en mer polerad tidning, men trevlig. Dock är Rolf Gohs’ skandalomsusade Mystiska 2:an-serie ”Fågelön”, vilken kraftigt bidrog till tidningens nedläggning, verkligen skitdålig på alla sätt. Serien upprörde ledningen på Semic, detta i kombination med att tidningen inte sålde bra gjorde att Comet lades ner.

De franska tidningarna innehöll ofta stora textblock, det var artiklar om populärkultur, recensioner av serier, litteratur, film och musik, och intervjuer med serieskapare. Horst tidningar innehöll oftast enbart serier. Men vi fick även Horsts ledare. Dessa egensinniga texter som ibland var den stora behållningen av tidningarna.

Robert Amans bok handlar förstås om allt det här, återgivet av de som var med. Det tog rätt lång tid för mig att läsa denna bok på 272 sidor i stort format. Inte för att den är svårläst, utan för att jag hela tiden stannade upp och mindes – ofta efter varje stycke. Jag kommer ju ihåg mycket av det här. På sätt och vis handlar boken även om mitt eget 80-tal – och även 90-tal. Jag var dessutom på plats när Jocke Lindengren framträdde i Lund, vilket det pratas utförligt om i boken. Jag minns det inte som att det var fullt med folk och hysteri, däremot minns jag en okänd kille som tillverkat en fez av röd kartong och som rökte sned pipa. Skulle han ut och fiska?

Många av de som kommer till tals i boken är vänner till mig. Några är bekanta, några är nära vänner, några är gamla kompisar, några är kollegor. Horst Schröder själv har jag bara pratat med ett fåtal gånger, första gången när jag på Bokmässan 1990 bad honom visa upp Adamsonstatyetten som tilldelats Frank Miller och som Horst fick ta emot i egenskap av förläggare. Jag tror dock aldrig att jag pratat med Göran Ribe – men det vet jag inte med säkerhet. Han bör ju ha stått där bredvid Horst på olika mässor. Varje gång jag hävdar att jag aldrig träffat någon, brukar vederbörande påpeka att jodå, vi talades vid för 35 år sedan på det eller det stället.

Jag har heller aldrig jobbat för Horst och hans förlag. Jag har, vad jag minns på rak arm, skrivit serier för Semic, Atlantic, Optimal Press och Egmont, och jag har skrivit i artiklar i album från Ades Media, men aldrig åt Horst. Jag har förvisso aldrig gjort något åt Roffe Classon heller.

Och apropå Roffe Classon, mannen som startade Galago och Tago Förlag, och senare Kartago: jag hade fullkomligt glömt bort bråket mellan Horst Schröder och Roffe Classon! Stora delar av Amans bok handlar om detta bråk. Roffe får komma till tals flera gånger genom hela boken. Det är många pikar och syrliga formuleringar. Horst och Roffe verkar fortfarande vara ovänner 40 år senare. Jag känner Roffe lite grann och har inget emot honom, men både han och Horst är egensinniga, de är starka personligheter, och samtidigt olika typer av människor. Horst beskrivs dessutom ofta som argsint!

Jag förvånas över att Sture Hegerfors knappt figurerar alls i Amans bok. Horsts debatter med Sture är nämligen det jag minns bäst från 80-talet. Sture skrev kritiska texter i dagspressen om de nya vuxenserierna, vilka han tyckte var mer yta än innehåll, och Horst anklagade Sture för att vara en föredetting med förlegad smak. Sture dök upp utklädd till Stålmannen i ett TV-program, och detta gick Horst igång på. Ett nummer av Elixir innehöll ett block serier som drev med Sture – en gammal kompis till mig blev tillfrågad om han ville göra en elak serie om Sture. Min kompis sa att han inte hade något emot Sture, men jag tror han gjorde en serie ändå, jag minns inte, jag har inte kvar tidningen.

Sture Hegerfors och jag är väldigt goda vänner, jag är ju ledamot av Svenska Serieakademin, och vi pratade om bråket med Horst häromåret. Sture anser att Horst är en synnerligen kunnig person – om än väldigt tysk. På Kalmar Seriefestival träffades Horst och Sture, de hade ett långt samtal och om jag förstått det rätt, grävdes alla stridsyxor ner, och det råder ömsesidig respekt.

Ibland stormade det rejält om Horst och hans förlag. En polis hade fått för sig att tidningarna var drogpropaganda, och 1989 anmäldes Pox av Folkaktionen mot pornografi. Rättegången mot Pox avhandlas förstås i detalj i boken. Då, på 80-talet, upplevde jag rättegången som vansinne, idag, 35 år senare, tycker jag fortfarande att det är vansinne, men samtidigt rätt surrealistiskt. Men man ska aldrig upphöra att förvånas, 2010 var det dags igen med det så kallade mangamålet, då tecknade bilder åter ledde till åtal.

Ett par år senare tvingades Horst strypa all tidningsutgivning. Det hade nu blivit omöjligt att få distribution på tidningar med låg upplaga.

1993 anlitades jag av Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten för att recensera seriealbum på kultursidorna. Då fick jag alla nya album Horst gav ut hemskickade. Jag skrev om dem allihop. Efter något år slutade det komma recensionsexemplar. Jag undrade varför och fick till svar att nästan ingen brydde sig om att skriva om dem i tidningarna, så det var inte lönt – och alldeles för dyrt – att skicka ut nya böcker. Fast å andra sidan gav Horst då knappt ut några böcker alls. Det kom även allt färre album från Carlsen Comics att skriva om, men jag hade då sedan länge gått över till att främst skriva om film. Jag ägnade mig åt film rent allmänt.

Horst Schröder ger fortfarande ut serieböcker, men idag är inriktningen annorlunda och böckerna är väldigt svåra att hitta i butik, de är närmast osynliga. Fast det är å andra sidan även Egmonts serieböcker. En kommentar som återkommer flera gånger i Robert Amans bok, är att vissa serier i Horsts tidningar inte åldrats så bra. En del av materialet var kontroversiellt redan då, på 80-talet. Många av serierna – och tidningarna – skulle vara fullkomligt omöjliga att ge ut idag. Fast det är nog snarare så att samhället har förändrats radikalt, framför allt de senaste tio-tjugo åren. Ibland händer det att jag läser en gammal serie, eller en bok, eller ser en film eller ett TV-serieavsnitt, och tänker att Herregud, det här går ju fan inte att visa för någon under 50, de kommer att explodera om de får se det! Jag kan till och med reagera på grejor jag själv skrev i dagspress för 30 år sedan – Hur kunde de tillåta att jag formulerade mig så där?

Förutom historien om Epix-imperiets uppgång och fall, får vi i Robert Amans bok veta lite mer om de olika människorna – och de är många! – som jobbade på förlaget. Vi får en inblick i hur det gick till i redaktionslokalerna, det var lösa boliner, alldeles för mycket arbete och dåligt betalt, det var ruljans på medarbetare, folk sa upp sig stup i kvarten. Samtidigt känns det hela märkligt lockande, kreativ miljö.

Och: äntligen har jag fått klarhet i vad bråket om Bild & Bubbla handlade om!

Det är något magiskt över den här tiden och över de här tidningarna. När jag öppnar ett gammalt nummer av Epix finns delar av den där magin fortfarande kvar. Och jag hittar samma magi när jag bläddrar i de gamla franska tidningarna. Även i Frankrike har de flesta av de klassiska serietidningarna lagts ner. Det närmaste vi kommer Epix i Sverige idag är faktiskt Agent X9 och Fantomen, vilket förstås är oväntat. Dessa två tidningar publicerar regelbundet franska äventyrs- och deckarserier som följetonger, om än i alldeles för litet format.

Om Sture Hegerfors skrev 1960- och 1970-talens viktigaste svenska böcker om tecknade serier, och om Horst Schröder skrev 1980-talets, så har Robert Aman med ”Serier för vuxna” skrivit inte bara 2020-talets viktigaste bok om tecknade serier, utan även 2000-talets. Utmärkta antologier som ”Svensk Seriehistoria” lämnar vi därhän, eftersom de innehåller flera olika skribenter.

Men 1990-talet, då? undrar kanske någon. 1990-talet är årtiondet som Gud glömde.

Slutligen återstår ett par frågor vi inte får svar på i boken. Hur kom Robert Aman själv i kontakt med Horsts tidningar första gången? När började han läsa dem? Hur upplevs den här epoken av de som inte var med när det begav sig, av de som är födda på 80-talet och senare? Är Epix och Pox mytiska artefakter? Ser man på dem som jag ser på Rekord-magasinet och Söndags-Nisse?