Bio: Konvojen

Foton copyright (c) Fantefilm

Norska krigsfilmer har vi sett en rad de senaste åren. Några av dem har varit riktigt bra. KONVOJEN, i regi av Henrik Martin Dahlsbakken, är något mindre bra. Det är en film som inte riktigt levererar vad den utlovar.

KONVOJEN bygger på verkliga händelser och utspelar sig sommaren 1942. En konvoj på 41 fartyg har lämnat Island och är på väg mot Murmansk, där de ska leverera krigsmateriel. Flertalet fartyg är fraktskepp med civil besättning. Färden är minst sagt farlig. På vattenytan finns tyska minor. Under vattenytan finns tyska ubåtar. Uppe i luften finns tyska flygplan.

Kapten på det norska fraktskeppet i berättelsens centrum är en barsk, sammanbiten karl som heter Skar (Anders Baasmo). Han ser ut som tuffa kaptener i den här typen av filmer brukar göra. Skar är hård och bestämd, men fattar en del tveksamma beslut.

När fartyget attackeras av ett tyskt plan såras Skar. Medan han ligger utslagen i en hytt beslutar sig en karl som heter Mørk (Tobias Santelmann) för att ta över rodret. Han är också sammanbiten, men mjukare och väljer att ta några beslut Skar aldrig skulle godkänna. De övriga fartygen i konvojen sänks ett efter ett, och Mørk ser hellre att besättningen överlever än att fartyget fortsätter mot Murmansk enligt planerat rutt.

KONVOJEN innehåller några riktigt spännande scener – bland annat när några killar tvingas knuffa undan flytminor som ligger i vägen för fartyget, och när flygplan anfaller. Adam Lundgren spelar en svensk matros som är den som får hantera kulspruta och kanon.

… Men det är långt mellan spänningsmomenten. Ofta händer det väldigt lite i filmen, ibland ingenting alls. Dramaturgiskt är det här en lite märklig film. Ofta är det mer ett kammardrama än en krigsfilm eller thriller. Rollfigurerna befinner sig ombord på fartyget, inomhus, och de skulle kunna befinna sig var som helst. Några inslag och scener är konstiga. Folk pratar och pratar. Jag antar att det var alldeles för dyrt att datoranimera de få krigsscenerna med flygplan och explosioner. Dessa är få, antalet flygplan är litet. Bilder på konvojen får vi nästan inga alls.

Filmen bygger upp till en dramatisk slutscen som aldrig kommer – vilket faktiskt inte är helt oväntat. En avslutande text hyllar modiga och heroiska norrmän.

Precis som i alldeles för många filmer nuförtiden, framför allt i skandinaviska, ligger det musik över nästan varje scen och stör. Menlös filmmusik som mest känns som en smet de brett ut över filmen för att det inte får vara tyst.

Jag insåg även att jag inte förstår talad norska. I den här filmen kommunicerar alla med gutturala ljud. Tack och lov är filmen textad på svenska.

I den äckligaste och mest motbjudande scenen äter en kille sill.