Netflix: Godzilla Minus One

Foton copyright (c) Piece of Magic Entertainment

GODZILLA MINUS ONE, som tilldelades en Oscar för Bästa visuella effekter, smögs ut på Netflix igår, helt utan förvarning. Den hade inte listats bland kommande filmer och när jag öppnade Netflix fanns den inte ens med bland de nya filmerna på förstasidan. Jag upptäckte att den fanns där när folk världen över skrev på Facebook att filmen plötsligt dykt upp.

GODZILLA MINUS ONE, med manus, regi och effekter av Takashi Yamazaki, gick visst även en kort sväng på bio i Sverige. Den biodistribuerades av Piece of Magic Entertainment, ett bolag jag aldrig hört talas om. Det ligger i Amsterdam. Filmen pressvisades inte och jag upptäckte inte att den visats förrän den hunnit försvinna igen.

En hel del människor verkar ha fått för sig att jag är Godzilla-fantast och att jag gillar japanska monsterfilmer rent allmänt. Detta stämmer inte. Jag tittar nästan aldrig på japansk monsterfilm. Jag tittar ytterst sällan på animé och jag läser aldrig manga.

Under en period på 90-talet, på VHS-tiden, kollade jag på Godzilla-filmer. Jag såg nog alla som då hade kommit, från den första till den senaste. Det var väl lite kul ett tag, det blev lite tjatigt under en period när filmerna vände sig till barn och samma destruktionsorgier upprepades i olika filmer – bokstavligt talat samma scener, alltså. Jag tittade även på Gamera-filmerna och jag såg en eller två av de då nya Gamera-filmerna i Cannes. Häromåret såg jag om KING KONG VS. GODZILLA från 1962, men annars sätter jag mig aldrig och tittar på de här filmerna. Jag borde kanske ta och skaffa dem på Blu-ray och se om dem.

Den senaste japanska Godzillafilm jag såg, var GODZILLA: ÅTERKOMSTEN, som släpptes i Sverige 2019. Den var riktigt dålig. Godzilla är knappt med i den, det är istället ett drama om män i kostym som håller krismöten.

Nu har jag sett GODZILLA MINUS ONE, vars premiär sammanföll med den allra första Godzillafilmens 70-årsjubileum. Det är mycket möjligt att det här är den bästa Godzillafilmen någonsin. Den är inte lika rolig och underhållande som de tidiga gummimonsterfilmerna, men den lyckas med konststycket att vara rätt spännande och lite gripande på riktigt.

Godzilla är som sig bör en metafor för atombomben. Filmen inleds i andra världskrigets slutskede. Ryunosuke Kamiki spelar kamikazepiloten Shikishima. Han landar på en liten flygbas på en ö och påstår att det är något fel på hans plan. Det är inget fel på planet – Shikishima är för feg för att fullfölja självmordsuppdraget. De andra upptäcker detta och skäller ut Shikishima efter noter, han är en fegis, en skam för sitt land. Då attackerar plötsligt Godzilla och dödar alla utom Shikishima och en mekaniker. Återigen får Shikishima en utskällning – han vågade inte skjuta på Godzilla.

Efter kriget återvänder Shikishima till det demolerade Tokyo. Hans gamla bostadsområde består nu av skjul. En grannfru skäller ut Shikishima eftersom han är en kamikazepilot som återvänder med livet i behåll. Han träffar på en tjej, Oishi (Minami Hamabe), som i sin tur tagit hand om en liten föräldralös flicka. De blir en liten familj och Shikishima jobbar som minröjare.

Då anfaller Godzilla igen. Livet i Tokyo blir ett helvete. Shikishima ges chansen att visa att han inte är en fegis.

GODZILLA MINUS ONE kan ses som en parallellfilm till OPPENHEIMER. Istället för att se OPPENHEIMER och BARBIE, som folk gjorde, borde de sett OPPENHEIMER och GODZILLA MINUS ONE. Tokyo demoleras och ödeläggs av ett radioaktivt monster. Tio tusentals människor dör. De överlevande lider.

Scenerna på med Godzilla imponerar i den här filmen. Dock innehåller filmen ändå förvånansvärt lite monsterscener. Men, rollfigurerna och handlingen; dramat, är bra och filmen engagerar på ett sätt tidigare Godzillafilmer inte gjorde. Slutet är lite fint.

Jag tycker dock inte att GODZILLA MINUS ONE är det fantastiska mästerverk andra utmålat filmen som. Det är ingen film jag kommer att se om i första taget. Dessutom finns det drivor av italienska filmer jag fortfarande inte sett.

I USA gick GODZILLA MINUS ONE upp på bio två gånger, den andra gången visades filmen i svartvitt.

(Netflix-premiär 1/6)