I begynnelsen var Lill-Allers

Jag läser boken om Horst Schröder och kända serieprofiler tillfrågas om vilken den första serie de läste var. Ett vanligt svar är Kalle Anka. Rent allmänt, inte bara i den här boken, brukar folk svara Kalle Anka – eller tidningen Kalle Anka & Co – när de får frågan om vilken eller vilka serier de läste som barn.

Jag funderade på detta. Vad skulle jag svara om jag fick denna fråga?

Jag har ingen aning om vilken som var den första serie – eller serietidning – jag läste. I början av 1970-talet hade jag säkert några nummer av Kalle Anka & Co, en tidning som aldrig varit betydande för mig. Jag minns att jag redan 1974 gillade Läderlappen, eftersom jag köpte nummer 12/1974 i Linds tobaksaffär. Då, någon gång, 1973-1974 fick jag även ett par Tintinalbum. Men de här var ju inte de första serierna jag läste.

Jag har flera gånger berättat om min mosters högar med Svenska MAD från 1960-talet som låg hemma hos mormor och morfar. MAD var antagligen den mest betydande tidningen för mig. Jag lärde mig läsa när jag var fem år och kunde därmed läsa vad det stod i pratbubblorna i MAD. Självklart gick det mesta mig över huvudet, men jag tyckte det var kul ändå. Dessutom var innehållet i MAD bättre tecknat och mer inspirerande än de barnserier andra, jämnåriga läste.

Men. En tidning som också fanns hemma hos mormor och morfar var Lill-Allers. Det är mycket möjligt att detta var den första serietidning jag läste. Det är i alla fall den första tidning jag har en relation till. Nu var Lill-Allers förstås ingen renodlad serietidning, men serierna dominerade och det var serierna som gjorde att jag läste tidningen.

När jag var barn gick jag inte på dagis. På den tiden, det vill säga för ungefär 50 år sedan, var inte dagis och lekis samma sak, vilket det verkar vara idag. Åren innan jag började i förskolan, det vill säga lekis, var jag hos mormor och morfar medan mina föräldrar arbetade. När jag väl började i lekis och senare skolan, var jag hos mormor och morfar efter skolan. När andra var på dagis och skrek, jagade varandra och hade kastrullorkester, satt jag hos mormor och morfar och ritade, läste, och ritade ännu mer, medan Mona Krantz’ stämma hördes ur transistorradion.

Min mormor läste ett stort antal veckotidningar. Hemmets Journal, Hemmets Veckotidning, Allas Veckotidning – och Allers. Lill-Allers var en bilaga till Allers. I mormor och morfars kök fanns en byrå och i nedersta byrålådan förvarade jag mina saker: ritblock, spel, böcker – och Lill-Allers. Jag hade en rejäl hög Lill-Allers. Hur många vet jag inte. 40-50 stycken? Kanske fler?

Jag läser att Lill-Allers kom ut med 188 nummer mellan 1971 och 1974, och jag kommer ihåg när mormor en höstdag sa att det inte kommer fler nummer. Tidningen var inhäftad i Allers och höll långsmalt, liggande fortmat, och jag tror att den alltid var på 16 sidor – med undantag för Lill-Allers Julbok 1972, som såldes separat i butiker. Storleken förändrades något under åren, i början var tidningen aningen större, och även papperskvalitén ändrades.

Lill-Allers var alltså inte en renodlad serietidning. De första åren hade tidningen ofta fotografier på omslaget – djur eller popidoler. Jag minns att jag som barn undrade vem Lena Andersson var, fast jag hade säkert hört ”Är det inte konstigt att man längtar bort nån gång”. Jag undrade också vilka de nya TV-idolerna Patrik och Putrik var. Jag ser nu att dockserien om Patrik och Putrik visades första gången 1965 och att den funnits på SVT Play, men nu är den inte kvar.

Tidningen innehöll mycket pyssel, korsord och klippdockor. Farbror Gösta hade i början en egen liten avdelning. Farbror Gösta, det var Gösta Knutsson. Under en period hade Ulf Elfving en avdelning med rubriken VISIR; Vi Som Inte Röker. Det här tyckte jag var konstigt. Lill-Allers riktade sig till barn, det fanns väl inga barn som rökte? Dock var mina exemplar av tidningen rejält inrökta, eftersom mormor och morfar rökte röda Prince i mjukpack så att det stod härliga till.

Men det var förstås serierna som lockade mig. Det mesta som publicerades var söndagssidor. I vissa fall handlade det om följetonger, men de flesta serierna var humorserier – och urvalet var en aning märkligt. Några av serierna har jag bara sett på svenska i just Lill-Allers.

En av de serier jag bara sett i Lill-Allers, är Kalle Blåst. I original hette serien Half Hitch och skapades 1943 av Hank Ketcham, mannen bakom Dennis. Redan 1946 lades serien ner, men av någon anledning startades den på nytt 1970, då tecknad av Dick Hodgins, Jr, men fortfarande signerad Ketcham. Linjerna i serien är snitsiga, men jag undrar varför just denna serie om en flotteskader gick i Lill-Allers.

Hubert är en annan humorserie jag bara sett i Lill-Allers, men den har visst även gått i Lilla Fridolf, vilket känns rimligt. Hubert är en familjeserie av Dick Wingert och går ungefär i samma still som serierna från Mort Walkers studio. Walkers assistent Frank Johnson var assistent även på Hubert. Serien publicerades på Lill-Allers framsida och den gjorde inget större intryck på mig.

Då tyckte jag att Tjalle Tvärvigg var roligare. Det är ju förstås en klassisk amerikansk serie. Tjalle Tvärvigg, som skapades redan 1919, har publicerats i en rad svenska tidningar, men verkar inte riktigt ha fastnat någonstans. Den har gått kortare perioder i flera serietidningar.

Rune Andréassons Bamse gick i Lill-Allers 1972-1973. Här läste jag Bamse för första gången – Bamses egen tidning, som min lillasyster läste, började komma ut först 1973. Veckoserien Bamse hade först gått i vanliga Allers. Jag antar att det var samma serier som repriserades i Lill-Allers.

Bamse gick som följetong och det fanns fler följetonger i Lill-Allers. När jag tänker tillbaka undrar jag om jag förstod att det handlade om följetonger. Jag läste nog aldrig något äventyr i sin helhet och jag läste inte serierna i ordning. Antagligen saknade jag även många nummer. Det spelade inget roll så länge det såg fräckt ut. Kanske trodde jag att varje sida var ett avslutat, konstigt äventyr.

En serie som inte såg fräck ut, var den om en annan Bamse. Bamse i den danska serien Bamse og Dukke Lise, som startade 1942. I Sverige hette serien Nalle och Lisa. Det här var en serie med all text under rutorna, som i Prins Valiant, och som jag minns det hoppade jag alltid över Nalle och Lisa. Den kändes alldeles för mossig, serien såg väldigt gamma ut.

En annan dansk serie med texten under rutorna, var Willy på äventyr. Det här tyckte jag var en häftig serie, även om jag inte förstod någonting alls. Det här kan för övrigt ha varit min allra första kontakt med genren science fiction. Som liten gosse var det svårt att konsumera science fiction i början av 70-talet. Jag hade sett Blixt Gordon med Buster Crabbe på TV och en kompis’ farsa visade alltid en smalfilm med Thunderbirds på barnkalas, men det var nog allt. Jag tror inte att jag stött på några andra science fiction-serier, även om det förstås fanns några sådana i de serietidningar jag ännu inte läste. 1971-1974 tyckte småpojkar fortfarande att vilda västern var det häftigaste som fanns.

Willy på äventyr var ursprungligen en brittisk serie som hette Rob the Rover. Redan 1920 dök den upp första gången. Till en början var det här en vanlig, jordbunden äventyrsserie. Rob the Rover lades ner 1940, men eftersom serien var populär i Skandinavien, började man i Danmark att producera en ny version. Till att börja med gjordes den av Nalle och Lisas tecknare Harry Nielsen, men 1956 togs den över av Aage Grauballe och Tage Andersen, och med tiden utvecklades deras version till en kraftigt Blixt Gordon-inspirerad science fiction-serie. 1977 lades serien ned. Som jag minns det var det det långa äventyret om de blåa varulvarna som gick i Lill-Allers – det var det sista äventyret och pågick 1973-1977. Jag har för mig att de här blå typerna även hade räliga utslag på huvudet. Om det var detta äventyr, avslutades det förstås aldrig i Lill-Allers. Kanske var det ett tidigare äventyr.

En serie jag läste för första gången i Lill-Allers, var Mandrake. Mandrake av Lee Falk och Phil Davis var ju en fast serie i Fantomentidningen, men den började jag inte köpa förrän 1976. Det var söndagssidor av Mandrakes andra tecknare, Fred Fredericks, som gick i Lill-Allers. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om Mandrake. Jag har aldrig varit någon större anhängare av den serien, jag läste den i Fantomen mest för att, tja, den gick där. Jag var inte så förtjust i Fredericks still, hans linjer var hårda och ibland skissartade, och jag tyckte att det såg lite slarvigt ut.

En annan serie jag läste för första gången i Lill-Allers, var Silverpilen. Åtminstone tror jag att det var där jag läste den första gången. Silverpilens egen tidning, som Allers gav ut, kom redan 1970. Den lades ner 1974, då Semic tog över utgivningen. Semic lade i sin tur ner tidningen 1975. 1978 började Allers ge ut Silverpilen på nytt och 1984 kom det sista numret. Som vuxen tycker jag att Silverpilen är en dålig, ful och slarvig västernserie, men då, på 70-talet, tyckte jag att den var jättebra. Fast jag var å andra sidan inte så nödbedd då, det räckte med en hatt, en häst och en pickadoll, så var jag nöjd. Lill-Allers nummer 13/1973 innehöll ett komplett Silverpilen-äventyr. Det var reklam för den unge Kiowa-hövingens egen tidning, förstås. Silverpilen verkar fortfarande ha anhängare i Norge. Där gillar de ju även Tex Willer.

Jag fortsatte att läsa om mina exemplar av Lill-Allers långt efter att tidningen lagts ner. Jag läste samma tidningar om och om igen. Jag älskade de här små tunna tidningarna. Nu, 50 år efter att den försvann ur Allers, funderar jag lite på målgruppen. Jag har alltid sett på Lill-Allers som en barntidning – men mycket av innehållet riktade sig till lite äldre barn och tonåringar. Willy på äventyr, Mandrake och Hubert vände sig inte riktigt till samma publik som Nalle och Lisa, och Patrik och Putrick. Farbror Gösta och Ulf Elfving skrev inte för samma målgrupp, tror jag. Nå, det spelade förstås ingen roll.

1978 startades Lill-Allers upp på nytt, denna gång som fristående tidning i magasinsformat. Jag läste den inte – 1978 hade jag börjat prenumerera på Fantomen, Atlantic Förlag hade börjat ge ut Spindelmannen och Fantastiska Fyran, och en kompis och jag brukade samla tomglas, som vi pantade och sedan köpte vi begagnade skräckserier för pengarna. Den nya Lill-Allers-inkarnationen intresserade mig inte alls. Jag vill dock minnas att dottern i den familj som min familj umgicks- och åkte på semester med när jag växte upp prenumererade på Lill-Allers, hon var flera år yngre, och att jag bläddrade i några av hennes exemplar.