Serier: Adèle Blanc-Sec 1

ADÈLE BLANC-SEC 1 – SAMLADE EXTRAORDINÄRA ÄVENTYR av Jacques Tardi

Cobolt Förlag

En dag 1979 besökte jag Törnqvists Bokhandel i Landskrona, antagligen tillsammans med mina föräldrar. På disken, bredvid kassaapparaten, låg en hög färgglada böcker. ”En bok om Carlsen Comics” stod den på omslaget, på vilket det även stod ”Gratis”. Jag tittade på mannen bakom om disken och sa med ljus gossröst ”Är den gratis?”. ”Ja,” sa mannen, som för övrigt var aktiv i VPK, och jag tog ett exemplar.

Väl hemkommen läste jag denna lilla publikation om Carlsen Comics’ albumutgivning från pärm till pärm. Och sedan läste jag den en gång till – och ytterligare en gång. Sedan läste jag den igen. Och igen. Jag läste den så många gånger att jag snart kunde alla texterna utantill.

Jag var lite extra fascinerad av några av bokens sista kapitel. ”Serier för vuxna” stod det i kanten. Serier för vuxna? Vad kan det vara? Hur ser sådana ut? Hur skiljer sig serier för vuxna från serier för barn och ungdomar?

Jag hade tidigare tänkt i samma banor när det gällde barnförbjudna filmer. Jag undrade om det gick till likadant som vanligt på biovisningar där barn inte släpptes in. Sålde de fortfarande godis i biljettluckan, eller var det kaffe och vetelängd? Visades det reklamfilmer? 1979 hade jag varit på bio och sett en barnförbjuden film för första gången. TJEJEN SOM VISSTE FÖR MYCKET från 1978, svensk premiär 1979. Det hade gått till precis som vanligt och jag hade fått ett paket Nickel eller en påse Fox-kolor.

Filmer för vuxna kunde delas in i två grupper. Antingen pratiga, tråkiga filmer som inga barn uppskattade, eller så var det precis samma typ av filmer som tioåringar gillade, fast med mer blod och våld, eller sex och naket, eller allt av detta, plus svordomar. Jag skulle snart upptäcka att detsamma gällde för serier. Jag tänkte på det ibland när jag var tonåring på 80-talet – jag kände inga vuxna som skulle uppskatta innehållet i tidningar som Heavy Metal. Å andra sidan hade nog de flesta av de vuxna jag kände problem med att ta sig igenom morgontidningens seriesida, och läsa rutor och pratbubblor i Hagbard Handfaste i rätt ordning.

Tillbaka till 1979 och ”En bok om Carlsen Comics”. Jag läste kapitlen om ”Staden som inte fanns” av Pierre Christin och Enki Bilal, om Corto Maltese av Hugo Pratt, och om Adèle Blanc-Secs extraordinära äventyr av Jacques Tardi. Jag tittade på bilderna som illustrerade kapitlen. De såg inte alls ut som de serier jag dittills hade läst. Det vilade något mystiskt, spännande och lockande över dem. Beskrivningarna av serierna var lika mystiska, spännande och lockande.

Det dröjde något år innan jag fick tag på- och läste de här serierna. ”Staden som inte fanns” minns jag att jag lånade på biblioteket. Huruvida jag även lånade Corto Maltese och Adèle minns jag inte, däremot köpte jag albumen någon gång i början av 80-talet. Jag var väl 13-14 år när jag läste dem – jag var inte vuxen. Jag upptäckte att det gick att läsa ”serier för vuxna” även om man inte var vuxen. Och jag blev alldeles uppslukad av de här serierna.

Corto Maltese och Adèle Blanc-Sec, Hugo Pratt och Jacques Tardi, har följt mig genom livet och varit ständiga inspirationskällor. Jag har en stor, inramad affisch på Corto på väggen bredvid mig, han håller ständigt ett vakande öga över mig. För närvarande finns Tardi bara i bokhyllan.

Jag undrar om det var Jacques Tardi som skapade mitt intresse för Frankrike i allmänhet och landets populärkultur från 1900-talets början i synnerhet, för landets estetik och la belle époque. Som barn hade jag ett antal böcker av Jules Verne, men det var mest de vanliga klassikerna och det var förkortade, bearbetade versioner för barn och ungdom. De science fiction-böcker han skrev, och som inspirerade Tardi, läste jag aldrig. Det är möjligt att jag lånade några på bibblan, men de var säkert alldeles för dammiga för en tioåring.

De senaste 35 åren har jag konsumerat, eller åtminstone läst om, en hel del gammal fransk äventyrs- och spekulationsfiktion och annat i den svängen. Jag har sett gamla stumfilmer om Fantômas, jag har sett kapitelfilmen LES VAMPIRES från 1915, jag har lokaliserat gamla journalfilmer från Paris’ ofta direkt bisarra nöjesliv under la belle époque. JUDEX från 1916 har jag inte sett, men väl Georges Franjus nyinspelning från 1963. En av mina absoluta favoritregissörer är Jean Rollin, som dog 1990. Han var kraftigt inspirerad av de här gamla grejorna, vilket är tydligt när man ser hans filmer – och Rollin berättade för mig att han även gillade Fantomen! Han hade skrivit seriemanus på 60-talet, och var kompis med serietecknare som Druillet och Caza. Om Rollin kände Tardi vet jag inte, men jag kan tänka mig att han älskade Tardis serier. Vidare spelade Jean Rollin in delar av åtminstone två filmer – hans första och hans sista – på legendariska Le théâtre du Grand-Guignol i Paris, känd för sina spekulativa och blodiga föreställningar. Den sista pjäsen spelades 1963, men lokalen och scenen finns kvar och används numera till annat.

Adèle Blanc-Secs extraordinära äventyr kom ut i Frankrike första gången 1976. De två första albumen kom ut på svenska 1979. Här i Sverige gavs det bara ut sex album, det femte och det sjätte kom 1986, och till skillnad från de fyra första var dessa två inte inbundna. I Frankrike har det kommit ut ytterligare fyra album, det tionde och sista kom 2022. Nu ger Cobolt ut serien på nytt och varje inbunden bok innehåller två album i nyöversättning av Stefan Carlsson. Med tiden kommer vi alltså äntligen att få de fyra sista albumen på svenska. De finns på danska, men jag har inte läst dem.

Volym ett av denna nya bokserie innehåller ”Adèle och odjuret” och ”Demonen från Eiffeltornet”. Det var inte igår jag läste de här. Jag plockade fram Carlsens gamla utgåvor häromåret, men jag läste dem inte i sin helhet. Jag har nog inte läst Adèle sedan 90-talet – eller möjligen 80-talet?

Det blev ett kärt återseende.

Som fallet är med många franskbelgiska serier, är Adèle en tidlös serie. När jag växte upp visste jag inte att de album med Tintin, Spirou och de andra var från 40-, 50- och 60-talen. Jag upplevde dem som nya. Det gick ofta att se på en amerikansk serie om den var gammal, de serierna hade ofta något träigt och mossigt över sig, men de franskbelgiska hade en elegans som gjorde att de kändes fräscha och moderna. Adèles äventyr skulle kunna vara tecknade idag. Samtidigt känns de rätt antika, vilket förstås är medvetet. De här två äventyren utspelar sig 1911 och 1912 – och det doftar verkligen 1910-tal om dem. Nu var jag förstås inte med på den tiden, men Tardis teckningar och Anne Delobels färgläggning skapar rätt stämningar. Det känns genuint, det är mörka och murriga nyanser, med mycket brunt och mossgrönt. Jag minns de återskapade hemmen från förra sekelskiftet som förr fanns på Landskrona Museum, de var mörka, murriga och luktade damm.

Det var en hel del jag glömt bort i de här albumen. Jag kom ihåg på ett ungefär vad de handlade om och vissa enskilda scener – och framför allt vissa enskilda rutor. Jag inser att en hel del antagligen gick mig över huvudet för 40 år sedan: referenser, satir, politiska kommentarer. I det första albumet väcks en pterodaktyl till liv och terroriserar Paris. Handlingen fortsätter i del två, där vi får träffa en mystisk kult som dyrkar den babylonska demonen Pazuzu. Pazuzu förekommer även i filmen EXORCISTEN, men jag hade inte sett den första gången jag läste albumet.

Jacques Tardi imponerar med sina vackra, detaljerade teckningar. Jag gillar förstås de serier Tardi gjorde före Adèle och de han gjort senare, men frågan är om han inte stod på topp som tecknare i de fyra första Adèle-albumen. Jag älskar de spröda linjerna och de kärleksfullt återgivna stadsmiljöerna. Ska jag anmärka på något vad gäller teckningarna, är det att några figurer är lite för lika varandra – de har snarlika anleten, frisyrer och mustascher.

När det gäller nyutgåvor av äldre serier är jag ibland orolig vad gäller textningen. Visst var många serier slarvigt handtextade på 70- och 80-talen, men en bra handtextning är bättre än datortextning. Jag var rädd att Adèle skulle få en ful datortextning, en del av senare års album är lite svårlästa, men jag måste tillstå att den nya textningen (jag gissar att fonten är byggd på Tardis handstil) faktiskt är bättre än den tidigare. Jag har dock inte jämfört Stefan Carlssons översättning med den tidigare, det vore överkurs.

Carlsens album är aningen, aningen större, det är knappt märkbart. Det finns en lätt nyansskillnad i färgerna jämfört med Cobolts utgåva, vilket inte heller märks om man inte sitter och jämför. Det enda jag tycker är bättre med Carlsens utgåva, är att den är tryckt på ett lite strävare papper som har gulnat en aning sedan 1979 – vilket passar innehållet väldigt bra. Det känns nämligen ännu mer som 1911 när pappret gulnat!

Slutligen måste jag ta upp en av mina egna serier. Det visade sig nämligen att jag gjort en del omedvetna lån från Adèle. Min Fantomen-svit ”Belle époque”, bestående av sex fristående äventyr plus en kort epilog, publicerades i Australien under 2022. Förra året gick sviten, nu färglagd, i den svenska Fantomentidningen.

”Belle époque” var ett sätt för mig att göra äventyr i Tardi-stil. Det är ju en fördel med Fantomen: figuren kan dyka upp nästan var som helst i världen mellan år 1536, då den förste Fantomen drev iland i Bengali, och nutid. Eftersom det är svårt att göra- och publicera helt egna serier med egna figurer, åtminstone om man vill tjäna pengar, brukar jag använda Fantomen för att berätta olika typer av äventyr och historier jag vill berätta. Jag visste att den 19:e Fantomen och hans hustru Jane var på bröllopsresa i Paris 1912, vilket passade utmärkt. Här finns alla möjligheter att kasta in Fantomen i diverse raffel inspirerade av gammal fransk spänningsfiktion. Jag slängde in blinkningar till Judex, Fantômas, Arsène Lupin och till Jean Rollin, men även till Blake & Mortimer och till amerikanen HP Lovecraft, med flera. I en ruta skymtar till och med Corto Maltese.

Men – nu när jag läste om de två första Adèle-albumen insåg jag alltså att jag plockat detaljer från dessa. I en av mina serier blir en skådespelare mördad på en teaterscen, och i en annan figurerar en kult som dyrkar ett gammalt monster. Jag hade fullkomligt glömt bort att liknande scener återfinns i Adèles äventyr. Mina lån är alltså helt omedvetna. Nå, mina serier innehåller även en väldig massa annat och skillnaderna är fler än likheterna, så det är inte fråga om plagiat.

Denna nyutgåva av Adèle Blanc-Secs extraordinära äventyr inleds med ett förord av Peter Sparring.

Alldeles ju nu upptäckte jag förresten att Judex från 1916 finns i sin helhet på YouTube.