DVD: Den stora militärspex-boxen

DEN STORA MILITÄRSPEX-BOXEN (Studio S Entertainment)

En gammal fin, svensk komeditradition som helt dött ut – av förklarliga skäl – är militärfarsen. Jag funderar på när de sista gjordes. 1977 kom den enastående usla 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT. 1979 kom REPMÅNAD, den ena av Lasse Åbergs två bästa filmer (Är den andra SÄLLSKAPSRESAN? Ja, självklart.). 1987 kom Colin Nutleys NIONDE KOMPANIET, en film jag aldrig sett, men den står listad som ”komedi”. Kom det några mellan 1979 och 1987? Har det gjorts några efter 1987? Den allmänna värnplikten avskaffades någon gång i början- eller mitten av 90-talet, vill jag minnas – men nu, när försvaret rustas upp, har de visst satt igång igen.

Under 1930- och 1940-talen producerades mängder av militärfarser, antalet känns nästan oräkneligt, det gjordes en del även under 1950-talet, men under 1960-talet började genren dö ut. Ragnar Frisk bidrog med sina två surrealistiskt konstiga 47:an Löken-filmer 1971 och 1972. Att det gjordes en 91:an-film 1977 berodde nog mest på att serietidningen sålde bra, filmen producerades av förlaget Semic.

Många av filmerna gjordes under brinnande världskrig. De må ha varit lättviktiga och flamsiga, men i flera av dem är det tydligt att de vill stärka den svenska stridsmoralen – eller kanske snarare försvarsmoralen, om man kan uttrycka sig så. I 50-talsfilmerna finns ett liknande budskap; man ska vara på sin vakt när det gäller utländska makter och spioner.

Sverige må vara ett litet land till befolkningen sett, men det gjordes så många militärfarser att jag inte sett alla. Nu har jag klämt de sex filmerna i denna nya box, några hade jag nog inte sett tidigare, men jag misstänker att det finns ännu fler jag inte sett.

Först ut i denna bok är KAMRATER I VAPENROCKEN från 1938, i regi av Schamyl Bauman. Detta är antagligen den roligaste filmen i boxen, jag skrattade från början till slut. Elof Ahrle spelar Loffe, som försöker undkomma värnplikten, men som plockas ner från telefonstolpen där han jobbar och tvingas tjänstgöra. Sture Lagerwall spelar en skådespelare som medverkar i en militärfilm. Eftersom han bär uniform misstas han för att vara värnpliktig. Han trivs dock bra i armén, han får ju bra med mat och de andra killarna är festliga. Loffe är en klämmig tjomme. Annalisa Ericson medverkar så att en kärlekshistoria går att klämma in, och Tollie Zellman tvingar Lagerwall att under pistolhot äta gott och dricka snaps. Sigge Fürst har en mindre roll.

HJÄLTAR I GULT OCH BLÅTT från 1940, även den i regi av Bauman, är en något svagare film. Allas favorit Thor Modéen gör skräddaren Tosse, Elof Ahrle är Loffe, som är anställd hos Tosse – det är uppenbarligen inte samme Loffe som i förra filmen. Tosse blir inkallad till repmånad, han är löjtnant, men det har han inte lust med, så han skickar Loffe istället – Loffe agerar löjtnanten Tosse. Det bär sig inte bättre än att även Loffe blir inkallad, och då får Tosse gestalta Loffe. Förvecklingar och komik uppstår när Loffe i armén basar över sin chef Tosse. Allas favorit nummer två, John Botvid, har en mindre roll.

Gunnar Olsson har regisserat KVINNAN TAR BEFÄLET från 1942, en rätt märklig film. Dagmar Ebbesen driver ett pensionat, där större delen av filmen utspelar sig. Pensionatet, där det mest bor ungdomar, hotas med nedläggning. Någon blir inkallad. Brita Borg sjunger. Pengar spelas bort på travet. Förvirring uppstår på en frisersalong. Det här känns som ett hopkok av flera olika filmer.

FOLKET I FÄLT, i regi av Sölve Cederstrand, kom 1953. Det här är en film som hyllar hemvärnet och dess viktiga funktion under oroliga fredstider. Åke Grönberg är en av hemvärnsgubbarna, John Botvid gör en annan av dem, och komedin övergår efter ett tag till att bli en spionhistoria: två mystiska män som jobbar för en främmande makt planerar illdåd, och filmens hjältar kommer dem på spåren. Det blir en hel del action mot slutet. Öllegård Wellton har en större roll.

Börje Larsson har regisserat FLICKA I KASERN från 1955. Det är Sonja Stjernquist som är flickan i kasernen. Sonja Stjernquist minns jag främst som en tant med tantig frisyr som ibland dök upp på TV på 70- och 80-talen och sjöng en stump. Hon figurerade ofta i de veckotidningar min mormor läste; Allers, Allas, Hemmets Veckotidning, Hemmets Journal med flera, det var hemma hos-reportage om Sonja Stjernquist, hon bakade, hon stickade, hon gjorde allt möjligt. 1955 var Sonja Stjernquist inte en tant, då var hon 24 år, och jag måste tillstå att hon var väldigt söt och charmig. Åke Söderblom spelar överårig ungdom som blir inkallad. I det civila är Stjernquist hans chef. I ett par långa sekvenser drömmer Stjernquist att hon är soldat på regementet, där ingen ser att hon är kvinna – tills det är dags för läkarundersökning och de tvingas gå med bar överkropp. Ett spöke hjälper till med att ställa alla problem tillrätta.

Sist i boxen hittar vi den mytomspunna FÖR TAPPERHET I TÄLT från 1965, en film jag velat se väldigt länge. Den visades visst på någon kabelkanal för 30+ år sedan, men jag måste ha missat den. En gammal kompis brukade tala sig varm för denna film, som regisserades av Arne Stivell, mannen bakom odödliga klassiker som ÅSA-NISSE I AGENTFORM och ÅSA-NISSE OCH DEN STORA KALABALIKEN. Den osignerade recensionen i Expressen är legendarisk: ”Detta är ingen dålig film. Det är ingen film alls.” När försvarsmakten fick läsa manus tyckte de att det var så erbarmligt uselt, att de vägrade släppa in filmteamet på någon av landets kaserner, och de lånade inte ut uniformer, fordon och annat.

FÖR TAPPERHET I TÄLT är fantastiskt konstig, den är inspirerat usel. Absolut ingenting är roligt, vilket förstås gör den rolig, och filmskrället är fult som stryk och illa filmat. Filmens ser ut att vara inspelad på en nedlagd skola eller kanske en gammal, förfallen fabrik. Det går en gata alldeles utanför huvudbyggnaden, i inledningsscenerna hörs ljudet av biltrafik tydligt, dessutom blåser det i mikrofonen, vitsarna håller nästan på att dränkas av allt oväsen.

Den första kändisautograf jag fick, var Egon Kjerrmans. Min moster kände honom, de spelade ibland i samma orkestrar i Göteborg, tror jag. För mig var Kjerrman gubben som presenterade Misse och Moje i Sveriges Magasin, när det sändes från Göteborg 1975-1976. Jag tyckte verkligen inte om Misse och Moje, men det var kul när Egon Kjerrman sa ”Tjong i medaljongen, nu rullar vi igång’en!” (eller var det ”Tjong i buljongen”, vilket Wikipedia hävdar?). Egon Kjerrman har huvudrollen i FÖR TAPPERHET I TÄLT, han spelar en fanjunkare som tycker att det viktigaste är att soldaterna kan musicera. Roffe Bengtsson spelar ett befäl som beter sig mystiskt, är han spion? Vidare medverkar Putte Kock, Gösta Krantz, Git Gay, Lajla Westersund, Ingemar Johansson, Akke Carlsson, Carl-Axel Elfving, Gits Olsson, med flera, med flera, och Sten & Stanley dyker upp och framför en trudelutt som idag framstår som extremt politiskt inkorrekt.

Den här filmen består i princip bara av en lång rad usla sketcher och några musiknummer som knutits samman till något som med lite god vilja liknar en långfilm. Man måste nästan se filmen för att tro på att den faktiskt existerar och inte bara är en feberdröm.