Såg jag något bra på bio i år?

I vanlig ordning summerar diverse kollegor och annat löst folk bioåret 2023, och listar årets bästa filmer. Jag är alltid lite tveksam till att göra sådana här listor – i synnerhet nuförtiden, när jag inte längre ser precis allt som går upp på bio, vilket jag gjorde när jag bodde i Malmö.

Jag har bara kollat på ett par topplistor. Göteborgs-Posten överraskade med att lista ett flertal filmer jag inte ens hört talas om. I övrigt är det ofta samma titlar som nämns – och inga av dem hamnar på min lista. OPPENHEIMER var bra, men så jävla bra var den inte. Ju mer jag tänker på BARBIE, desto sämre tycker jag att den är. THE FABELMANS tyckte jag inte heller var speciellt bra. En film jag inte recenserade är KILLERS OF THE FLOWER MOON. Jag kände helt enkelt inte för att se en tre och en halv timme lång film på pressvisningen klockan halv nio på morgonen. Utan pissepaus. Rent allmänt känner jag sällan för att se tre och en halv timme långa filmer, oavsett när de visas. Fast nu har jag faktiskt sett KILLERS OF THE FLOWER MOON, eftersom den släpptes på streaming medan den fortfarande gick på bio. Jag tycker väl så här: det tar en timme för filmen att komma igång. Sedan följer en timmes utfyllnad. När det är 90 minuter kvar börjar den egentliga filmen. En amerikansk kollega skrev på Facebook att Martin Scorsese ska låta bli att skriva manus själv, en annan amerikansk kollega skrev att den enda orsaken till att filmen är tre och en halv timme lång film, är att Scorsese kunde göra en så lång film. Jag skulle nog sätta en trea i betyg på den.

Den bästa filmen jag såg i år, såg jag inte på bio. Det är dessutom en film från 2022. Nämligen PEARL, Ti Wests prequel till X. Enligt en god vän och kollega visades PEARL en gång under detta år på Roy här i Göteborg, något slags specialvisning. Den missade jag helt, jag köpte en engelsk Blu-ray-utgåva. Jag tyckte att X, som fick ordentlig biopremiär i Sverige, var jättebra – men PEARL är ännu bättre. Som synes valde jag att illustrera denna text med Mia Goth som Pearl.

Nå. Men filmer jag faktiskt såg på bio under 2023, då? Vilka gillade jag?

Jag satte bara en femma i betyg i år – och den tilldelade jag inte en ny film. Den gick till en film från 1974: MOTORSÅGSMASSAKERN. Därför kan den nog inte räknas in bland årets bästa filmer. Dessutom såg jag den inte på bio när den visades här, jag har sett MOTORSÅGSMASSAKERN tjogtals gånger, och jag såg den på 35mm på bio redan på 90-talet.

Jag gödslade med ettor och tvåor i betyg under året. Jag satte så många låga betyg att jag ett par gånger valde att vara snäll och sätta ett lite högre betyg, bara för att det skulle bli lite mer variation. Sätter man en etta i betyg måste det vara jävligt dåligt, och det kommer hela tiden nya filmer som är ännu sämre den de man gett en etta. Samma sak gäller med femmor. Man måste vara restriktiv.

En hel del filmer var mer eller mindre stora besvikelser. Till exempel INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY, och NAPOLEON.

… Men en handfull fyror delade jag ut. Några av dem överraskade mig, nu när jag tittade på vad jag skrivit under det gångna året. Jag var nog snäll även där. Jag tänkte att jag tar och listar dem i bokstavsordning:

BABYLON. Det här var en film många hatade. Och då menar jag hatade. Själv gillade jag verkligen denna excentriska, vansinniga Hollywoodskildring – den känns som Caligula-versionen av THE ARTIST.

BLACKBERRY. Den här filmen var det nog inte många som såg. Det är en liten kanadensisk dramakomedi om … en mobiltelefonstillverkare. Den är överraskande bra, intressant och trevlig.

EVIL DEAD RISE. Denna nya EVIL DEAD-film kan förstås inte mäta sig med de tidigare filmerna; Sam Raimi-filmerna, men jag gillade den ändå, jag kan tänka mig att den funkar bättre på stor duk i biomörkret än streamad på HBO Max hemma på TV:n. Jag tycker att den här är bättre än nyinspelningen från 2013.

JOHN WICK: CHAPTER 4. Det här är den enda av årets filmer jag sett om, jag köpte den på Blu-ray när den släpptes. Tre timmar superkoreograferat våld. En del har klagat på att det är tre timmar action utan längre avbrott. Själv tycker jag att det här är fantastiskt. Jag brukar starkt ogilla filmer som är längre än två timmar, men John Wick är undantaget som bekräftar regeln. Det här är som att se en färgsprakande musikal, där folk slåss istället för att sjunga och dansa.

M3GAN. En skräckkomedi jag tyckte var överraskande bra. Den påminner en hel del om DEN ONDA DOCKAN, men jag tycker att M3GAN är betydligt bättre – jag såg om DEN ONDA DOCKAN, och den är inte särskilt bra. Faktiskt.

MISSION: IMPOSSIBLE – DEAD RECKONING PART ONE. Den här filmen, del ett av två av det sista På farligt uppdrag-uppdraget, blev visst en ekonomisk besvikelse. En del skyllde på att BARBIE och OPPENHEIMER dominerade totalt och konkurrerade ut Tom Cruise. Men jag tycker att det här är en av de bättre MISSION: IMPOSSIBLE-filmerna, här finns en rad väldigt bra scener och scenerier.

PLANE. Va? Satte jag verkligen en fyra på den här? En actionfilm med Gerard Butler jag faktiskt glömt bort. Nå, jag var väl snäll.

SISU. Det var kul att den här filmen fick biopremiär i Sverige. Finsk andra världskrigs-action. Tydligt inspirerat av både Tarantino och John Wick. Ultravåld och kärv humor.

TALK TO ME. Antagligen årets mest omtalade och hajpade skräckfilm. Det här är en liten australisk film som visade sig vara riktigt bra. På pappret ser den ut som ännu en tam spökfilm från Blumhouse, men det här är ingen Blumhousefilm.

Så långt filmer på bio. Streamingpremiärer, då? Tja … De flesta jag betat av har inte varit något vidare. David Finchers THE KILLER var en besvikelse. Jag gillade Netflixfilmen BLOOD & GOLD, som kändes som en tysk variant på SISU. En rad svenska skräckfilmer hade premiär på bio och streaming, bäst av dessa var Netflixpremiären KONFERENSEN – den borde gått upp på bio istället för de usla CANCELED och KARUSELL.

Det blev mycket skräck och karate på den här listan. Det brukar bli så när jag tycker till.