Bio: Napoleon

Foton copyright (c) Sony Pictures

Innan jag såg Ridley Scotts nya film NAPOLEON funderade jag lite på vad jag egentligen visste om Napoleon Bonaparte. Han har ju med åren blivit mer av en skämtfigur från serier och sketcher. En kortvuxen kille i förd lustig hatt, poserande med ena handen innanför rocken. Han hade ihop det med Josephine, han utropade sig till kejsare, han var ute och krigade så att det stod härliga till, han hamnade på Elba, det gick åt skogen vid Waterloo, han förvisades till Sankta Helena, där dog han, blev en bakelse, och ABBA sjöng en sång om Waterloo.

Jag konstaterar att jag faktiskt inte får veta så mycket mer om Napoleon i Scotts film. Med undantag för bakelsen och poplåten är filmens synopsis ungefär som min uppräkning ovan. Vi får nog inte heller se Napoleon posera med handen innanför rocken, men han bär lustig hatt och jag ser här att Joaquin Phoenix är rätt mycket kortare än jag, om än inte tillräckligt kort för att anses liten. Napoleon var visst 168cm lång, något kortare än Phoenix.

Att Ridley Scott, som fyller 86 om en dryg vecka, regisserat den här filmen betyder faktiskt inte så mycket. Scott är en regissör som mångt och mycket lever på forna segrar. Vi associerar honom fortfarande med ALIEN och BLADE RUNNER, och glömmer bort de filmer som … vi glömmer bort. Flertalet filmer han gjort är medelmåttiga, några är rätt dåliga. Jag fick kolla upp Scotts filmografi för att minnas hans två senaste filmer, vilka jag förträngt – THE LAST DUEL och HOUSE OF GUCCI, vilka bägge kom 2021. Ridley Scotts filmer är flotta – men inte alltid minnesvärda.

Det har skrivits en hel del om NAPOLEON de senaste veckorna. Filmen har väl fått förhållandevis bra kritik, men den anklagas för att vara bloated. Uppsvullen. Det klagas även på att den är för lång med sina två timmar och 38 minuter. Det här är en film från Apple Studios, och den version som kommer att streamas på Apple TV+ är ännu längre, fyra timmar har jag sett nämnas.

Jo, NAPOLEON är uppsvullen och för lång. Som så många andra filmer idag. Det händer jättemycket i filmen – men samtidigt händer det ingenting.

Napoleon med Josephine. Utan Josephine är han Napoleon Solo.

Filmen börjar starkt mad Marie Antoinettes avrättning 1793. Giljotineringen av henne skildras detaljerat och i närbilder. I publiken står den karriärhungrige löjtnanten Napoleon Bonaparte. Det är alltså Joaquin Phoenix som gör Napoleon, och han är alldeles för gammal. Phoenix är nästan 50 – Napoleon var 51 när han dog 1821. Napoleon ser ut att vara medelålders genom hela filmen, trots att det hinner gå decennier.

Efter sin seger i Toulon 1793 befordras Napoleon till brigadgeneral. Han träffar även den raffiga Josephine (Vanessa Kirby), som han förälskar sig i. De gifter sig, men Napoleon är alltid ute och krigar och bär sig åt, så Josephine skaffar sig en älskare. Napoleon blir förbannad, men det löser sig ett tag, och så krigar han igen.

… Och så håller det på genom hela filmen.

Joaquin Phoenix gör Napoleon som en excentrisk och rätt obehaglig typ. Han påminner mest om ett stort barn. Han är outgrundlig, det är svårt att avgöra om han faktiskt har några äkta känslor för Josephine. Han har psykopatiska drag. Som åskådare är det svårt att känna något för honom och det är svårt att engagera sig i romansen. Fast denna romans, liksom resten av filmen, skildras mest som en skoluppsats – först händer det, sedan händer det, och så händer det. En skoluppsats med sexscener – det finns en rad sådana. Napoleon påminner om en hund.

Ridley Scott är betydligt mer intresserad av alla fältslag. Dessa skildras ytterst detaljerat med mängder av våldsamma detaljer. Krigsscenerna är långa och väldigt blodiga. Scott frossar i splatter. Blodet sprutar, kroppsdelar flyger. En scen där soldater flyr över en frusen sjö är utstuderad, kanonkulor spräcker inte bara soldater, utan även isen. Blodiga män som sjunker ner i sjön filmas underifrån, under vattnet.

NAPOLEON är fantastisk att titta på. Förstås. I synnerhet om man, som jag gjorde, ser den i en IMAX-salong. Visuellt sätt är det här strålande. Scenerierna är imponerande. Fältslagen är imponerande. Det är även fältslagen som dominerar filmen. Men med undantag för Napoleon, är människorna skissartade. En väldig massa människor medverkar, men de flesta dyker bara upp en liten stund. Mot slutet får vi träffa fältmarskalk Wellington, som spelas av Rupert Everett. Hans mannar vrålar ”Smaka brittiskt stål!” när de slåss vid Waterloo. Alldeles innan eftertexterna rullar redovisas antal döda franska soldater under Napoleons tid som erövrare. Extremt många liv gick till spillo.

Till en början tyckte jag att filmen var riktigt bra – men halvvägs in tröttnade jag. Just för att det inte händer så mycket, och för att det inte går att engagera sig i vare sig rollfigurer eller händelser.

NAPOLEON ser ut om en två och en halv timme lång musikvideo med Mylène Farmer – fast utan musik det går att dansa till. Och utan Mylène Farmer. Filmen känns ibland som ett väldigt påkostat avsnitt av den tredje säsongen av BLACKADDER – fast utan Baldrick. Och utan skämt.

ABBA spelas inte under eftertexterna.