Bio: Oppenheimer

Foton copyright (c) UIP Sweden

Här sitter jag och funderar på om inte Christopher Nolan är den mest överskattade nu verksamma filmregissören – eller åtminstone en av dem. Han har väl aldrig gjort gjort en film som är riktigt dålig – men har han någonsin gjort en film som är riktigt bra? Nyligen såg jag om hans tre Läderlappen-filmer, och de tycker jag inte håller alls längre. Nyhetens behag har försvunnit, de är mest töntiga, tillkrånglade och sega. DUNKIRK gav jag högt betyg efter att ha sett den på 70mm på bio – men jag känner inte att jag vill se om den. Många av Nolans filmer bygger på gimmickar och berättas på ett tillkrånglat sätt för att vi ska tro att de är smartare än de är – typexempel TENET och INCEPTION. MEMENTO är en banal story som berättas baklänges.

Christopher Nolans nya film OPPENHEIMER är en bra film, det är en av Nolans bättre filmer. Men vad det här också är, är en tre timmar (exakt tre timmar, faktiskt) lång film om kvantfysik.

Det här är en film om en amerikansk hjälte som krossades. Det här visar sig också vara en film som oväntat fick mig att tänka på CITIZEN KANE.

1942 utses den något egensinnige fysikern Robert Oppenheimer (Cillian Murphy) till att leda Manhattanprojektet – han ska bygga en atombomb som ska stoppa alla krig. det är bråttom, eftersom även Tyskland tros utveckla en atombomb. Oppenheimer välkomnas av Lewis Strauss (Robert Downey Jr), chef för Atomic Energy Commission (AEC). De tar en promenad under vilken de får syn på Albert Einstein, som Oppenheimer går fram och pratar med. Vi hör inte vad som sägs, men Einstein verkar bli sur och går därifrån utan att ens titta på Strauss, vilket upprör Strauss, som är hämndlysten resten av filmen. Precis som fallet Rosebud i CITIZEN KANE, får vi vänta till filmens slut innan vi får veta vad det var Einstein sa.

Kronologin i OPPENHEIMER är uppbruten. Handlingen inramas av ett förhör med Oppenheimer. Redan innan andra världskriget hade FBI ögonen på Oppenheimer, eftersom han visat intresse för kommunism. Han hade ett förhållande med en kvinna som hette Jean Tatlock (Florence Pugh), som kämpade med depressioner och var medlem i kommunistpartiet, och via henne träffade han Kitty Puening (Emily Blunt), som han gifte sig- och bildade familj med. 1949 pågick kommunistjakten för fullt i USA, och Oppenheimer var starkt misstänkt för antiamerikansk verksamhet. Nu skulle plötsligt Oppenheimer, som gjorts till amerikansk hjälte i samband med atombomben, krossas.

Insprängt i detta förhör får vi se scener från Oppenheimers tid som student i Europa, där han bland annat får ett infall och är på väg att förgifta en lärare, men nästan råkar döda den danske fysikern Niels Bohr (Kenneth Branagh) istället. Främst får vi följa arbetet med bomben, vilket skildras väldigt detaljerat.

Filmens starkaste scen är när de ansvariga sitter och väljer ut vilka japanska städer det är lämpligast att bomba. Det här påminner kraftigt om mötet i Wannsee 1942, där nazisterna diskuterade bästa sätt att massmörda judar och kom fram till ”Den slutgiltiga lösningen”. Nu skulle alltså USA mörda tiotusentals – eller hundratusentals – japanska civila. Den oansenlige fysikern Oppenheimer blir en hjälte efter att ha utvecklat bomben som utplånat städer, och han förföljs av mardrömmar. Indirekt startar han även det kalla kriget.

En berättelse om ett massförstörelsevapen och en psykologisk närstudie. Det här är en bra och intressant film – men det går inte att komma ifrån att detta är en tre timmar lång film om kvantfysik. Det är en tre timmar lång film om gubbar som pratar. Kvinnorna är få, så det är nästan bokstavligt talat en film om gubbar som pratar. En väldig massa gubbar, dessutom, och det blir förstås svårt att hålla isär dem alla. Årtal anges inte, så dem fick jag googla fram till denna text, jag hoppas att jag inte misstagit mig.

Det är inte utan att jag undrar vilka som ska se den här filmen, förutom alla Christopher Nolan-fans, Robert Oppenheimer-entusiaster och fysiker. Framför allt i en IMAX-salong – filmen är inspelad med IMAX-kameror. Vi får äntligen se talking heads i IMAX-formatet. Jag sticker inte under stol med att jag tycker att filmen är en timme för lång – sällan har jag varit så pissnödig som när eftertexterna började rulla. Även om filmen höll mitt intresse uppe större delen av speltiden, tittade jag på klockan flera gånger under den sista timmen.

OPPENHEIMER känns lite grann som en miniserie för TV – ihopklippt till en långfilm. Tre entimmesavsnitt. Ärligt talat tror jag att filmen skulle göra sig lika bra, kanske till och med bättre, i det lilla formatet.

Hoyte Van Hoytema står för filmfotot, vilket är alldeles utmärkt. Scenerna från förhöret visas i svartvitt, resten i färg. Tyvärr gör den svenske kompositören Ludwig Göransson sitt bästa för att sabba många scener – hans lågmälda, men entoniga och trista musik ligger som en smet över nästan varje scen; det är musik nästan hela tiden, vilket jag upplever som synnerligen irriterande. Det är ett märkligt fenomen som uppkommit på senare år, det där att det aldrig får vara tyst i en film. Under långa dialogscener i moderna filmer, slänger folk alldeles för ofta in totalt onödig musik som någon klämmer fram, ofta på en synt.

Nolan har åstadkommit alla filmens atomexplosioner helt utan datoranimering. Detta är förstås coolt gjort – men om jag inte vetat att det är praktiska effekter, hade jag trott att det var CGI.

Skådespeleriet är utmärkt. En lång, lång rad kända skådespelare medverkar, några medverkar bara i en scen eller två. Jason Clarke, Josh Hartnett, Matthew Modine, Matt Damon, Dane DeHaan, Alden Ehrenreich, Gustaf Skarsgård, Rami Malek, Casey Affleck, för att nämna några. Gary Oldman spelar Harry Truman. Roligast är att James Remar har en liten roll, honom ser vi inte tillräckligt av nuförtiden!

Betyget nedan är kanske lite snålt. Men – jag lär nog aldrig se den här filmen igen. Såtillvida jag inte sitter i sommarstugan och inget annat visas på TV.