Bio: Insidious: The Red Door

Foton copyright (c) Sony Pictures

INSIDIOUS-filmerna är kanske den tråkigaste moderna skräckfilmsserien. Kanske den mest ointressanta. Vem bryr sig om de här spökfilmerna?

Jag tittar på mina recensioner av de tidigare filmerna. Den första INSIDIOUS från 2011 tyckte jag visst var hyfsat bra – helhetsintrycket drogs ner av den tredje akten, där det fläskades på med för mycket effekter och spökerier. INSIDIOUS: CHAPTER 2 från 2013 tyckte jag var fullkomligt värdelös. 2015 års INSIDIOUS: CHAPTER 3 tyckte jag visst var överraskande bra jämfört med förra filmen. Jag minns dock ingenting alls av dessa filmer.

INSIDIOUS: THE LAST KEY, den fjärde filmen, har jag inte recenserat, antagligen pressvisades den inte när den kom 2018. Jag missade dessutom helt att den gick upp på bio. Ambitiös som jag är, såg jag den kvällen innan pressvisningen av den femte filmen. Den var värdelös och jag har redan glömt vad den handlade om. Folk som hölls fångna i en källare, tror jag.

Patrick Wilson spelade en av huvudrollerna i de första filmerna. I denna femte film, som påstås vara den sista i serien, återkommer han som Josh Lambert – men inte nog med det. INSIDIOUS: THE RED DOOR är Patrick Wilsons regidebut.

I den tredje och fjärde filmen var Lin Shaye i fokus som mediet Elise Rainier, som letade spöken tillsammans med två fåniga spökjägare, varav den ene spelades av den här filmseriens skapare Leigh Whannell. I THE RED DOOR verkar Elise ha gått och dött. Lin Shaye dyker upp som hastigast i ett videoklipp på en datorskärm, och som spöke på slutet.

Huvudpersoner denna gång är Josh Lambert och dennes son Dalton (Ty Simpkins), som nu ska börja på college. Dalton har inga minnen av händelserna i den första filmen, eftersom han tror att han låg i koma ett år. I verkligheten hypnotiserades han så att han glömde bort alla spökerier.

Josh har det inte så bra. Hans hustru (Rose Byrne) har lämnat honom och hans relation med Dalton är usel. Dalton hatar Josh. Josh tror sig ha blivit knäpp, men det beror förstås på spökerierna.

På skolan ska Dalton dela rum med en kille som heter Chris – som inte alls är kille, visar det sig. Chris (Sinclair Daniel) är en söt, glad och rolig tjej. Dalton ska studera till konstnär och som i trans målar han en tavla föreställande en röd dörr. Vad finns bakom dörren?

Mystiska saker händer. Det börjar spöka. Både Dalton och Josh hamnar i spökriket med den röda dörren. Kommer Dalton och Josh att överleva? Kommer de att bli vänner på slutet?

Jag funderade på varför INSIDIOUS-filmerna inte riktigt funkar, och kom fram till att det nog främst beror på en lite illa genomtänkt och dåligt förklarad mytologi. Filmerna handlar om ett rike som kallas the Further. Vad är the Further? Tja, jag vet inte riktigt. Något slags helveteshål fyllt med demoner och spöken. Det har säkert förklarats i de tidigare filmerna, men jag är inte människa att komma ihåg det. Det bara händer konstiga saker och jag har svårt att bli engagerad, eftersom jag inte bryr mig.

INSIDIOUS: THE RED DOOR är lite bättre än jag trodde den skulle vara. Till skillnad från ett par av de tidigare filmerna är det här en riktig film. Den har en handling, den har en början, mitt och slut, och den har några rollfigurer med lite mer kött på benen än brukligt. Patrick Wilson visar sig vara en duglig regissör.

Fast speciellt minnesvärt är det här inte. Här finns för många jump scares, och spänningen går mest ut på att man väntar på en ny jump scare: en person befinner sig i ett mörkt rum, musiken tystnar, personen ser sig om, ingen där, och så plötsligt hoppar ett spöke fram och musiken brölar till.

Filmen är även lite för lång med sina 107 minuter. Ett sidospår om en studentförening och ett spöke som går omkring och kräker leder ingenvart, de här scenerna hade man kunnat kapa. Å andra sidan är detta sidospår lite roligare än resten av filmen, filmen hade nog blivit bättre om den enbart handlade om kräkspöket.