Dåliga serier känns igen på att de är kassa

Som exempel på dåliga serier visade jag upp två tidningar jag redan skrivit om här på TOPPRAFFEL! – Kalle Kula och Razzia. I synnerhet den sistnämnda är osannolikt usel. Förvisso läste jag den aldrig som barn, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle uppskattat den om jag fått tag på ett nummer på 70-talet.

Jag visade även upp en tidning jag inte riktigt vet om den är dålig eller ej, men trots att jag ofta såg den på antikvariat på 70-talet, köpte jag den aldrig. Kapten Kloss. En polsk serie som byggde på en populär polsk TV-serie. Det fanns även romaner om Kloss, som var en motståndsman under andra världskriget. Anledningen till att jag aldrig köpte serietidningen var att jag tyckte att den var så fruktansvärt ful. Den lockade inte till läsning. Med tanke på att det bara är två till fyra rutor per sida, gissar jag att den polska originaltidningen höll fickformat, och sedan förstorades till traditionellt serietidningsformat här i Sverige.

Kapten Kloss, tecknad av Mieczysław Wiśniewski.

Jag hade med mig ytterligare en usel tidning till Malmö, men den glömde jag visa upp. Alias Smith och Jones, utgiven av Red Clown. Jag återkommer strax till denna.

På tåget hem till Göteborg funderade jag lite mer på det här med dåliga serier. Med dåliga serier menar jag i det här fallet inte amatörmässigt gjorda serier eller rena amatörserier i fanzines. Jag menar heller inte mer eller mindre krattigt tecknade serieromaner som ges ut på etablerade förlag. Det jag åsyftar är proffsserier, gjorda av proffs, publicerade i traditionella serietidningar – men som upplevs som dåliga.

Låt mig göra två jämförelser för att förklara vad jag menar. Tänk er en orkester där samtliga medlemmar är kompetenta, kanske till och med riktigt bra. Dock har de inte möjlighet att spela den musik de vill spela, för att försörja sig åker de runt och spelar mer eller mindre harmlös musik; kanske enkel dansmusik, kanske får de i uppdrag att underhålla på en fest, eller i en paus, där de måste spela något som inte sticker ut alls. Själ och hjärta saknas. Vi kan också jämföra med till exempel B-filmsbolaget The Asylum, kända för sina så kallade mockbusterfilmer – lågbudgetfilmer som försöker kopiera populära storbudgetfilmer. I många av de här mockbusterfilmerna är det tydligt att inga av de inblandade, varken framför eller bakom kameran, egentligen vill göra de här filmerna. De välkända skådespelare som ibland hyrs in ser uttråkade ut, ibland ser de direkt generade ut. Det här är dåliga filmer som bara är dåliga.

De dåliga serier jag åsyftar, och som var vanliga under 70-talet, var de som gjordes av tecknare som kunde rita och som skrevs av författare som kunde skriva, men som uppenbarligen inte brydde sig om resultatet. Serieskapare, ofta satt de i en ateljé i Spanien, som massproducerade serier för att fylla ut diverse tidningar. Författaren fick antagligen i uppdrag att skriva några manus som skulle vara färdiga redan nästa dag, och tecknaren tog inte mycket längre tid på sig.

Svenska deckar- och äventyrsserietidningar innehöll ofta små korta serier på sex, sju, åtta sidor eller så som utfyllnad. Och – redan när jag var barn tyckte jag att de var konstiga och menlösa. Ofta hade de en generisk hjälte som var detektiv eller agent, och han hade ett generiskt namn, typ Bob Smith eller Jack Kane. Denne hjälte hade inga karaktärsdrag alls, ingen personlighet, han och alla andra gestalter i serierna var utbytbara. Äventyren var fantasilösa, ibland ryckigt berättade och obegripliga, eftersom upphovsmännen inte fick plats med det de ville berätta på de få sidorna.

Förutom Spanien, köptes en hel del utfyllnadsserier in från IPC i England. En del av IPC:s serier var faktiskt bra, men en hel del var mest trist. Som barn tyckte jag att många IPC-serier var fula, de hade märklig layout, ibland alldeles för många rutor per sida, och maskintextade pratbubblor. Antalet rutor per sida berodde på att engelska serietidningar av tradition håller det större magasinsformatet, det vill säga ungefär A4-format. Ja, de som inte var i fickformat, som krigsserierna.

Två av mina favorittidningar på 70-talet var Läderlappen och Tomahawk. Dessa tidningar var på 36 sidor i färg och jag tyckte att man fick rätt mycket för pengarna trots de få sidorna. De brukade innehålla två längre serier, samt en eller ett par korta serier.

I dessa tidningar återfanns utfyllnadsserier av Henry Boltinoff (1914–2001), hans serier dök även upp i andra tidningar. I Läderlappen kunde man läsa humorserien Bosse Byling (Casey the Cop) och i Tomahawk figurerade ibland Hövding Ömfot (Chief Hot Foot). Boltinoff hade en ganska slickad stil, ibland rätt elegant, men redan på 70-talet tyckte jag att de här skämtserierna, som var på en eller en halv sida, var ytterst besynnerliga. De var aldrig roliga. Ibland gick det inte att förstå vad det var som var tänkt att vara roligt.

Jag hittade tyvärr inget svenskt exempel på Hövding Ömfot.

(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});