DVD/Blu-ray/VOD: Vamp

VAMP (Studio S Entertainment)

Jag minns att vi började titta på VAMP på video hemma hos en kompis någon gång i slutet av 1980-talet. Nere i TV-rummet i källaren. Intill gillestugan. Har folk gillestuga nuförtiden?

Jag tror inte att vi såg klart filmen. Jag minns inte varför. Kanske skulle vi gå vidare, kanske tyckte vi att den var för kass. Jag tror inte att jag såg den i sin helhet vid ett senare tillfälle, eftersom det enda som kändes bekant nu när jag såg den på Blu-ray, är lite av inledningen.

Som jag minns det fick VAMP, med manus och regi av Richard Wenk, dålig kritik när den kom 1986. Det gjordes en stor grej av Grace Jones’ medverkan, och hur hon såg ut i filmen; hennes utstyrslar. Men det känns som om filmen snabbt glömdes bort.

Det är fullt förståeligt att VAMP glömdes bort – den här filmen visade sig nämligen vara betydligt sämre än jag trodde den skulle vara. Det handlar om den vampyrkomedi av enklaste sort.

Två collegekillar som är smorda i käften får i uppdrag att skaffa fram en strippa till en fest. Tillsammans med en tredje kille åker de in till stan, där de hamnar på en märklig strippklubb. Klubbens stjärna, Katrina (Grace Jones), utför en smått pretentiös scenshow.

Det visar sig att Katrina, som inte har en enda replik i filmen, är vampyr. Hon dödar den ene killen, och kalabalik uppstår. Killen kommer tillbaka som vandöd. Fler personer i kvarteret är egentligen vampyrer. Folk jagar varandra och sedan är det slut.

Killarna i huvudrollerna spelas av Chris Makepeace och Robert Rusler. De två är inte speciellt sympatiska eller kul, de är mest irriterande. De spelar en typ av snubbar som var vanligt förekommande i amerikanska 80-talsfilmer. Deedee Pfeiffer spelar en jätteglad tjej som jobbar som servitris på strippklubben och som blir indragen i det hela. Deedee är förstås Michelles väldigt söta lillasyster. Det är lite kul att hon hela tiden är så glad, men rollen är rätt konstig.

Billy Drago spelar ledaren för ett ondskefullt gäng som inte är vampyrer. Det känns som om det saknas scener med det här gänget, de är lite malplacerade.

Grace Jones’ uppenbarelse är visuellt imponerande; hon bär bisarra utstyrslar och rör sig som Max Schreck i NOSFERATU, men hon är knappt med i filmen.

Några av Greg Cannoms praktiska effekter är bra, men VAMP är inte bra. Som komedi är den inte rolig, och som skräckfilm är den inte spännande. Och nej, det är inte sexigt heller, vilket jag gissar att det är tänkt att vara. Handlingen är tunn, och det händer inte så mycket. Det finns en rad andra skräckkomedier från 80-talet som är otroligt mycket bättre – som RETURN OF THE LIVING DEAD och NIGHT OF THE CREEPS, för att inte tala om RE-ANIMATOR. Dock uppskattade jag att VAMP är extremt mycket 80-tal, med blänkande neon, uppkavlade kavajärmar, och fluffiga frisyrer.

Här finns en del likheter med FROM DUSK TILL DAWN, som kom 1996, men Robert Rodriguez’ film är betydligt bättre. I alla fall tror jag det, jag har inte sett om den sedan 90-talet.