Serier: Det var en gång i Frankrike, sjätte delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Sjätte delen: ”Det förlovade landet”
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget

”Det var en gång i Frankrike” är en av senare års största läsupplevelser. Nu är det sista albumet utkommet, sviten är avslutad, och om det inte vore för att författaren Fabien Nury är en framgångsrik författare på frammarsch; jag har ännu en albumsvit av honom som ska läsas och recenseras, och fler är säkert på väg, skulle det faktiskt kännas lite tomt.
Nå. Vad ska jag nu skriva om serien som jag inte redan skrivit?
Berättelsen om Joseph Joanovici är fascinerande. Han är en av de märkligaste huvudpersoner vi kunnat läsa om i en tecknad serie. Han har funnits på riktigt, historien bygger på verkliga händelser, men Nury har förstås tagit sig vissa konstnärliga friheter – som det står i albumen: autentiska händelser har fritt blandats med antaganden och rena påhitt. Visst vore det intressant att få veta vad som egentligen hände, men jag köper Nurys tolkning rakt av – och denna serieversion av Joanovicis liv är med största sannolikhet mer underhållande och engagerande än den helt autentiska berättelsen.
Denna sista del inleds 1949 med att Joseph Joanovici döms till fängelse. Han släpps dock ut efter bara ett par år, och placeras i en liten by på landet, där han ständigt ska övervakas av polis. Det dröjer inte länge förrän den gamle skrothandlaren Joanovici börjar om på nytt i sin bransch, han går från att vara bespottad till att bli byns populäraste person, eftersom han drar in miljoner, vilka spenderas på bästa sätt. Hans mål är dock att rymma och ta sig till Israel – titelns förlovade land.
Domaren Jacques Legentil, som var huvudperson i del fem, jagar fortfarande Joanovici. Han vill fälla Joanovici för ett mord begått under kriget, och han vägrar ge upp. Han tänker förfölja skrothandlaren tills han dör.

Både Joanovici och domare Legentil byter personlighet i denna sista del. Joanovici är en man vi aldrig vetat var vi haft; huruvida han är hjälte eller skurk, vad han är ute efter. Han utvecklades från att vara en obetydlig skrothandlare till mäktig miljardär, och i förra delen framstod han närmast som en gangsterboss. Nu, i slutet av sitt liv, framstår han som lite tragisk och patetisk; han är trött och vill bara vara i fred. Legentil har i sin tur offrat allt för att komma åt Joanovici, och han går från att vara en rättrådig, sympatisk liten man, till att bli bitter, besatt och osympatisk.
”Det var en gång i Frankrike” är en minst sagt komplex serie. De första delarna upplevde jag som ganska svårlästa i sina ständiga hopp i tiden och mellan platser, utan att tids- och platsangivelser alltid angavs. Efter ett tag rätade berättelsen ut sig och blev rakare – och ständigt alltmer engagerande. Fabien Nury berättar skickligt och dialogen är bra.

Tecknaren Sylvain Vallée vill jag se mer av. Som jag skrivit i mina tidigare recensioner, tecknar han ganska exakt; det är detaljerat utan att det blir stelt. Hans tuschlinjer är levande. Jag har kommit på mig att alltmer uppskatta traditionell sidlayout med ungefär lika stora rutor, medan jag inte längre är så förtjust i expressiv ”superhjältelayout” – sådan tillför sällan någonting; det blir bara en uppvisning i sidkomposition, medan flytet i berättandet har en tendens att stanna upp. Vallées sidlayouter är allt annat än strikta, men han är bra på det här. Han lyckas till och med använda långa, väldigt smala rutor på ett bra sätt; något han gör ofta.
Och därmed har jag nog sagt det jag hade att säga om ”Det var en gång i Frankrike”. Köp eller låna, och läs. Det är du värd.
Här hittar du mina recensioner av de tidigare delarna: Del ett och två, del tre, del fyra och del fem.