Serier: Det var en gång i Frankrike, tredje delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Tredje delen: ”Polisens heder”
Av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget 

En miljon sålda exemplar in Frankrike. Det är en hel del. Liknande upplagor på seriealbum – eller ens serietidningar – är vi inte i närheten av här i Sverige. Tvärtom – här verkar vissa mindre förläggare tycka att det är en framgång om man lyckas sälja ett par hundra ex. Att seriesviten ”Det var en gång i Frankrike” av Fabien Nury och Sylvain Vallée säljer som den gör i sitt hemland är inte konstigt: detta är en av senare års absolut bästa serier – och en av de märkligaste.
”Det var en gång i Frankrike” är en komplex serie och dess huvudperson Joseph Janovici är en komplex person. En judisk skrothandlare som gör sig en förmögenhet, som under andra världskriget skaffar sig många tyska vänner – och som hjälper den franska motståndsrörelsen. Joseph, som funnits i verkligheten, var en märklig man. Han är osympatisk och man vet inte var man har honom, åtminstone inte än så länge i den här albumsviten. Vad är han egentligen ute efter? Är han ond, god, är han bara självisk?
Detta tredje album handlar om Honneur de la police; en grupp inom den franska motståndsrörelsen bestående av anställda inom Paris’ poliskår. Vi presenteras för två poliser, men även dessa är lika tvetydiga som Joseph.

När jag recenserade de två första albumen (läs texten HÄR) anmärkte jag på att serieskaparna hoppade fram och tillbaka i tiden, vilket skapade en del förvirring – ibland visste jag inte var och när scenerna utspelade sig. Den här gånger håller man sig till åren 1943-1944 och handlingen berättas kronologiskt. Intrigerna är dock lika snåriga den här gången, men vet aldrig vad man kan förvänta sig när man vänder blad – handlingen tar tvära vändningar.

Teckningsmässigt är detta smått fantastiskt. Joseph rör sig i varierade miljöer och allting är detaljerat avbildat. Bildvinklar varieras konstant. Färgläggningen är stämningsfull – vid ett tillfälle besöker figurerna en dekadent tysk nattklubb och den känns onekligen dekadent. Berättartekniskt är det strålande, liknande flyt får man leta efter, dialogen känns naturlig och vad gäller den svenska översättningen har jag ingenting att anmärka.
Nu återstår tre album i den här serien. De ser vi fram emot. Att ”Det var en gång i Frankrike” ges ut i Sverige är en stor kulturgärning!