Bio: A Texas Love Story

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Dålig film är alltid bättre än tråkig film. Men sedan finns det förstås de filmer där det är ”tråkigheten” som är det attraktiva; långsamma, suggestiva filmer. Det kan handla om B-filmer av till exempel Jean Rollin och Jess Franco, men det kan också handla om dramer som A TEXAS LOVE STORY.
Den här filmen, med manus och regi av David Lowery, heter egentligen inte alls A TEXAS LOVE STORY. Det är den svenska titeln; den ljuger inte, men det är förstås en dum titel. I original heter filmen AIN’T THEM BODIES SAINTS. Det är bara töntigt att sätta en ny titel – på engelska. Oavsett titel handlar det om en, för att fortsätta att prata engelska, slice Americana. Det här är en westernballad. Och det är långsamt. Långsamt.
Platsen är förstås Texas; en liten håla i delstaten, och jag trodde att det var sent 1950- eller tidigt 1960-tal, men tydligen ska det vara 1970-tal. Men det skulle lika gärna kunna vara 60-tal. Eller 1860-tal. Casey Affleck och Rooney Mara är det unga kärleksparet Bob Muldoon och Ruth Guthrie. De är verkligen förälskade i varandra, hon berättar att hon är gravid – men de lever något slags Bonnie & Clyde-liv, och efter ett misslyckat rån får de polisen efter sig. Omringade i en ödekåk utbryter en eldstrid. Ruth råkar skadeskjuta en polis, men Bob tar på sig skulden och kastas i fängelse. Ruth föder parets dotter, som hon uppfostrar ensam i den lilla hålan.

Fyra år senare rymmer Bob från fängelset. Han försöker ta sig till Ruth och träffa dottern han aldrig sett. Och detta är väl i princip allt filmen handlar om. Det händer inte så mycket. Ofta händer det ingenting alls. Folk sitter på verandor och pratar. De är i kök. Ute på ett fält. En gata. På en sylta. Och de pratar. Dialogen består oftast av långa monologer. Självklart på släpig Texasdialekt. Det är litterärt – och det är bra. Det här är en sådan där film där folk kan sitta med ett stort kulhål i magen och blodet forsar, men trots detta håller de en lång utläggning om, tja, livet och döden eller vad de nu kan ha på hjärtat.
A TEXAS LOVE STORY är en exceptionellt välspelad film. Förutom Affleck och Mara får vi se Ben Foster som polis – och framför allt Keith Carradine. Honom har jag alltid gillat och jag tycker att jag ser honom för sällan nuförtiden – vilket väl beror på att han mest medverkar i TV-produktioner. Carradine är som klippt och skuren för den här filmen och han skänker den en viss tyngd.

Filmen har vunnet en rad priser, bland annat för bästa filmfoto på Sundance – och ja, filmfotot är utmärkt. Det är stämningsfullt och vackert, och av stor betydelse, eftersom detta snarare är ett moodpiece än en rafflande berättelse. Filmmusiken består av tillbakalutad, slö banjomusik; country och bluegrass. Ti West tackas i eftertexterna.
David Lowerys film är verkligen inte för vem som helst. Men jag gillar sådant här. Jag gillar karlar med mustasch som sitter på en stol och låter som Sam Elliott; jag gillar hålor där tiden har stått stilla i decennier, och jag gillar gamla westernideal och romantiseringar. Gillar man inte detta tycker man nog bara att det är tradigt.

(Biopremiär 6/12)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js

var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(18730132)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);