TOPPRAFFEL! sörjer: Harry Reems

Herbert Streicher, bättre känd som Harry Reems, har dött i cancer, endast 65 år gammal. Reems kommer förstås för all framtid att bli ihågkommen som dr Young i LÅNGT NER I HALSEN, som gjorde sensation när den kom 1972. Reems har sagt att det egentligen inte var meningen att han skulle medverka i filmen; att han ingick i filmteamet, men det bar sig inte bättre än att han fick rycka in och spela läkaren som upptäcker att Linda Lovelace har sin clitoris i halsen. Om detta stämmer vet jag inte riktigt, eftersom Reems 1972 redan hade hunnit medverka i ett flertal porrfilmer – som DET VILDA PORRGÄNGET, som ni ju alla har sett.

När Gerard Damianos legendariska (och rätt usla) fellatioklassiker åkte dit för att vara obscen och ställdes inför rätta, var det Reems som fick ta smällen. 1974 arresterades han för att att medverkat i en sunkig porrsnurra, 1976 dömdes han. Flera kända namn i Hollywood, bland andra Jack Nicholson, kämpade på Harry Reems sida, men Linda Lovelade vittnade emot honom. Av någon anledning. Några år senare skrev ju Lovelace även boken ”Skärseld” (okej, det var väl egentligen inte hon själv som skrev den), som smutskastade inte bara filmen som gjorde henne berömd, utan hela sexfilmsbranschen. Dock är det lite si och så ställt med sanningshalten i Lovelaces bok; mycket i den är rena påhitt, och Reems undrade ofta varför ingen frågade honom om hur det gick till på inspelningen av LÅNGT NER I HALSEN; han var ju där. Det hävdas att ”Skärseld” egentligen är Lovaleaces hämnd på film- och underhållningsbranschen; hon försökte sig på en legitim karriär, men det gick åt helvete – eftersom hon var totalt obegåvad och lite korkad. Hon lät sig dessutom utnyttjas av diverse människor – obehagliga porrsluskar, militanta feminister, pengakåta entreprenörer och så vidare.

Harry Reems försökte sig också på en legitim karriär – skådespeleri var hans stora passion och han ångrade bittert att han började karriären med att göra porr. Efter en lång rad hårdporrfilmer, bland dem klassiker som DJÄVULEN I MISS JONES, dök han upp mot Chesty Morgan i Doris Wishmans agentraffel/nakenfilm DEADLY WEAPONS, han for till Sverige och lät sig dubbas av Börje Ahlstedt i Mac Ahlbergs JUSTINE OCH JULIETTE med Marie Forså, Forså mötte han igen i Joe Sarnos LIFTERSKAN (BUTTERFLIES) och i Ahlbergs BEL AMI – DEN STORA ÖVERRASKNINGEN.

1978 var det meningen att Reems skulle få sitt stora break i Hollywood, han skulle göra sin första roll för en stor studio – han skulle spela coachen i GREASE! Så blev det dock inte – tio dagar innan inspelningens start byttes han ut. Producenterna hävdade att många biografer skulle vägra att visa filmen om Reems medverkade i den.

Detta var en av de bidragande orsakerna – snarare än porren – till att Harry Reems började kröka och droga ner sig. Han medverkade i thrillers som DEMENTED och TO ALL A GOOD NIGHT, i komedier som DUMSNUTARNA, DREAM HOUSE och NATIONAL LAMPOON’S MOVIE MADNESS, och vi får ju absolut inte glömma bort att han 1983 återvände till Sverige för att spela tuff hjälte i Joe Sarnos actionraffel OPERATION WOLFCUB. Den filmen är så pass fantastisk att jag som en litet bonus publicerar min kultfilmsspalt ur NST från den 21:a januari 1999 härunder!

Därefter tvingades Reems att återvända till porren. Han var bland annat med i skandalfilmen THE GRAFENBERG SPOT, som hette G-POINT på video från Maxs i Sverige – i den medverkade en minderårig Traci Lords. Nu var dock Reems så pass nersupen och i dåligt skick att han knappt kunde ha sex eller agera, för den delen.

1989 tog han sig i kragen, han slutade supa, blev religiös, gifte 1990 sig med en kvinna som hette Jeannie Sterret, och som stannade vid hans sida fram till slutet – och han blev en väldigt framgångsrik fastighetsmäklare.

Han rakade även av sig sin mustasch, vilket förstås var synd. Harry Reems hade en av filmbranschens bästa mustascher. Rent allmänt gav Reems intryck av att vara en intelligent och sympatisk prick; han var en duktig komiker och skojig i sina roller.

Här är min gamla kultfilmskrönika: 

Kraschade hos en polare i Stockholm härom månaden, låt oss kalla honom
Stefan, eftersom han heter det. I vanlig ordning blev det till att titta
på diverse märkliga filmer. Halvliggande i en soffa, brottandes med
katter, och drickandes kaffe (ur den enda riktiga servisen; Berså) så
starkt att man kunde ställa skeden i det.

Kassetterna åkte förstås in och ut i videon. Vi började att tittade på
en film, när Stefan plötsligt kom på att jag var tvungen att se en
annan. Som lämplig godnattfilm valdes den ytterst psykotroniska Miss and
Mrs. Sweden med Jarl Kulle i högform – han måste ha varit påtänd under
inspelningen. Alla inblandade i filmen måste ha gått på droger. Jag ska
nog ta och skriva om den filmen någon gång.

Till frukostfilm blev det något av det märkligaste som någonsin gjorts.
Chansen är stor att vi tittade på den sämsta film som någonsin gjorts,
alla kategorier. Detta behöver förstås inte nödvändigtvis betyda att
filmen är tråkig. Ni vet, Björn Skifsfilmer och liknande är alltid sämre
än dåliga filmer.

Joe Sarno är en herre jag skrivit om här förut, åtminstone han har
nämnts lite då och då. Han är en legendarisk, amerikansk
b-filmsregissör, som främst gjort sexfilmer, de flesta hemma i New York
på 60-talet, men i slutet av samma årtionde gjorde han även en del
softcorefilmer i Sverige. Faktum är att han och hans fru bor i Sverige
om somrarna.

Mest känd är Sarno för två svenska filmer han gjorde under pseudonym i
slutet av 70-talet. Javisst, vi pratar om Kärleksön och Fäbodjäntan, två
av de mest älskade porrkalkonerna någonsin, kända för sina
inlevelsefulla skådisar, djuplodande repliker, skrikande gotlänning och
falukorvsgymnastik. Två filmer som nått kultstatus, och ses om och om
igen, inte för att de är bra som porr – det är de definitivt inte – utan
för att deras ofrivilliga komik är av en helt annan värld. Nyligen
släppte videomånglaren Max’s ut båda filmerna på en dubbelkassett.

Nå, vad var det då jag tittade på hemma hos Stefan? Jo, Joe Sarnos
sista film. Operation Wolfcub, inspelad i Dalarna 1980. Det här är något
så ovanligt som en svensk actionthriller på engelska. Och om den här
filmen är något att gå efter, ska vi vara jävligt glada att det inte
finns så många fler.
Rollistan innehåller ett känt namn. Sarno ville väl ha en kändis. Vem
lyckades han anlita? Clintan? Bronson? Nej, nej, nej. Den stenhårde
hjälten spelas av…Harry Reems. Just det, mannen som en gång hade den
manliga huvudrollen i Långt ner i halsen! Filmen börjar med att Reems
står på en kaj någonstans i Sverige och poserar. Just det, poserar – som
i en Elloskatalog. Handen i sidan, ena foten på en avsats, och så
vidare. Han spelar en legosoldat, en av världens främsta, som fått ett
jobb i Sverige. Efter att ha väntat på kajen en stund, anländer hans
svenske vän och kollega, en ljushårig kille med Freestylefrisyr, han ser
mest ut att jobba på bensinmack.

Det är ingen som riktigt vet vad Operation Wolfcub egentligen handlar
om. En en vithårig svensk herre som gör sitt bästa för att vara Lee
Marvin, och som är VÄRLDENS SÄMSTE SKÅDIS NÅGONSIN utbildar en liten
trupp soldater, både killar och tjejer, i en mysig stuga i skogen.
Tydligen är det något slags nazistgäng. Jag vet inte. Och jag vet inte
riktigt varför de har anlitat de två legosoldaterna. För det mesta
händer det ingenting i filmen. Ibland springer folk i kortbyxor omkring i
skogen och leker krig. En tjej snubblar över en buske. Antagligen ska
det vara spännande då, men det ser mest ut som någons semesterfilmer.

Ganska ofta dyker det upp en medelålders kvinna, som Stefan genast
kallade ”den förföriska kvinnan.” Hon går omkring och förför Reems. Hur
Reems lyckas falla för henne är en gåta, eftersom hon är ful som stryk.
Hon har en nakenscen. ”Klä på’na, klä på’na!”

Att Joe Sarno gjort film förut kan man inte tro, eftersom det här är
ex-tremt amatörmässigt och klantigt. Vid ett tillfälle kallar ”Lee
Marvin” in en tjej till sitt kontor. Vi ser Marvin prata, vi ser tjejen,
vi ser Marvin igen, och då har han plötsligt ändrat ställning och
pratar helt ur synk! Otroligt! Men det mest otroliga är dialogen. Alla
pratar engelska…nästan. Ingen verkar kunna engelska. Jag lämnar er med
några repliker: ”Butt! Ju vudd nutt!”, ”Lej down your gun or your brejn
vill be spreed all over the forrest next!”, ”I’m the best girl there is
to fuck her!” och ”Bollshet, diss kidd is mi, look at his fejs!”.

Operation Wolfcub har aldrig visats. I ain’t surprised.