TOPPRAFFEL! gratulerar Horst Schröder

Nej, idag sörjer vi inte här på TOPPRAFFEL!, vilket ju annars är en vanlig rubrik. Idag gratulerar vi.

Den som betytt mest för mig när det gäller mitt intresse för tecknade serier, är som jag tidigare nämnt Sture Hegerfors, tack vare dennes entusiasmerande böcker jag hittade som mellanstadieelev på 1970-talet. Men den som har betytt allra mest för serier i Sverige, den som på närmast egen hand gjort allra mest och som format min generation serieälskare, är tveklöst Horst Schröder. Uppenbarligen en galning – i positiv bemärkelse. En man som vägrade att ge upp, trots oändliga motgångar. Och trots att hans serieimperium sedan länge brakat ihop, finns hans Epix Förlag kvar och kommer med ett album då och då.

1980-talet, jag gick på gymnasiet, och serieläsande blev över en natt spännande. En helt ny värld öppnade sig. Mitt intresse blev ett äventyr. Plötsligt kunde jag läsa de serier jag tidigare bara läst artiklar om. Detta tack vare Horst Schröder.

1984 kom första numret av Epix; jag kommer fortfarande ihåg reklambladet som medföljde ett utskick från Seriefrämjandet. Förvisso hade Epix slagits på målsnöret av den kortlivade vuxenserietidningen Pulserande Metal, som hann komma ut tidigare – men i och för sig var Horst först ändå, eftersom han började att ge ut album på sitt förlag Medusa innan Pulserande Metal dök upp (Tidningen Crack lämnar vi därhän). Ett par månader efter Epix kom Pox. Och jag slukade allt. Och jag blev uppslukad. Ännu fler titlar följde.

Det var främst Epix jag gillade. Här fanns alla de stora, europeiska serieskaparna. Oräkneliga mängder album publicerades – plus lika oräkneliga mängder korta serier. Alla mina favorittecknare gavs ut av Horst, jag fick hela tiden nya favoriter, och jag har knappt läst någonting alls av dessa serieskapare sedan den svenska utgivningen upphörde på 90-talet. De kommer fortfarande ut med nya album i Europa, men nästan ingenting översätts till svenska. Idag finns det fler serieförlag i Sverige än det funnits på åtskilliga decennier, men utgivningen är likriktad och inte speciellt kul – om man nu inte är ung, arg och gillar svenska ”alternativserier”.

Ofta önskar jag att jag vore äldre när det begav sig på 80-talet. När det stormade som värst kring Horst och hans utgivning. Han var ju inte så populär i vissa kretsar, den gode Horst. Både bland seriefolk och moralister var han kontroversiell. Vänstern tyckte inte att han var vänster nog, många av serierna var för kommersiella, och moralisterna tog anstöt av serierna och ansåg att många av dem var porr – och detta redan innan Horst började publicera riktiga porrserier. Jag minns hur förbannad jag blev på 80-talet, på debatten, på alla okunniga och fördomsfulla artiklar. Men jag var ju fortfarande bara tonåring; det skulle dröja flera år innan jag började figurera i dagspressen – således hade jag inte möjlighet att uttala mig i media. Mer än i fanzines, antar jag, men det tror jag aldrig att jag gjorde. Debatten visade även svart på vitt hur korkade människor är. Det fanns en annan Horst Schröder, jag tror att han drev en ridskola, och folk i trakten pekade ut honom som snusktecknaren; han blev utfryst och hatad. De trodde att den omskrivne Horst ensam ritade alla serier i alla tidningar han gav ut. Allvarligt talat: hur fan kunde folk tro det? Såg de inte att serierna hade olika stilar och att upphovsmännens namn var utskrivna? Och hur skulle en ensam person hinna teckna hundratals sidor i månaden?

Jag köpte nästan allt Horst gav ut. Samtliga serietidningar, många av albumen. Men en dag i början av 90-talet tvingades jag sluta upp med detta. Jag upptäckte att jag faktiskt inte läste många av de tidningar jag köpte. Tidningarna var dyra – och jag lade dem bara till samlingarna. Jag hade flyttat hemifrån och plötsligt blev detta intresse för dyrt. Dock dröjde det inte länge innan Horst tvingades strypa tidningsutgivningen, hädanefter skulle det bara ges ut album.

1993 anlitades jag som seriekritiker i dagstidningen Nordvästra Skånes Tidningar. Då började det förstås att trilla in recensionsex. Plötsligt fick jag alla album Horst gav ut, och jag skrev om alla. Efter några år tunnades även denna utgivning ut. Detta gällde inte bara för Epix Förlag; rent allmänt fick jag färre album och hade inte så mycket att skriva om. Jag koncentrerade mig istället på film.

Horst Schröder 1991. Foto: Per AJ Andersson.

Idag saknar jag verkligen Horst och hans imperium. I synnerhet Epix. Oj, vad jag saknar Epix. Den typen av sydeuropeiska serier publiceras numera knappt alls i Sverige. Min franska är för dålig för att jag ska kunna köpa och läsa originalutgåvorna, och det blir sällan av att jag skaffar eventuella danska eller amerikanska utgåvor. I och med Epix hädangång har jag mer eller mindre helt tappat kollen på den europeiska seriemarknaden. Jag får nyhetsbrev från de flesta av de franska och belgiska förlagen, men jag läser ju inte själva serierna. Jag vet ju inte vilka som faktiskt är något att ha.

Flera av de som arbetade med Horsts tidningar; de som satt i förlagets lokaler uppe i Stockholm, är gamla vänner till mig. Däremot har jag faktiskt knappt pratat med Horst alls. Jag träffade honom bara som flyktigast på ett par bokmässor i Göteborg. Jag skyller på att jag var ung och grön på den tiden, kanske till och med lite blyg, vad vet jag.

Horst Schröder är en man vars gärning aldrig kan överskattas och han och hans imperium är djupt saknade i dagens Seriesverige.

Idag fyller han 70 år! Låtom oss stå upp och hylla karln på bemärkelsedagen!

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//