Bio: Arthur

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox/Warner
Jag ska inte ljuga och påstå att jag var någon större anhängare av Dudley Moore, för det var jag inte. Här i Sverige var Moore mest känd för- och populärast på grund av sin lilla biroll som sexgalning i TJEJEN SOM VISSTE FÖR MYCKET – för övrigt den första barnförbjudna film jag såg på bio. Som gosse tyckte jag också att den figuren var fantastiskt rolig.
Men BLÅST PÅ KONFEKTEN var jag inte så förtjust i – och nu är det väldigt längesedan jag såg den. ARTHUR från 1981 hette EN BRUD FÖR MYCKET i Sverige, och jag är osäker på om jag faktiskt har sett den. Troligen har jag det. Däremot har jag sett uppföljaren, ARTHUR II: ON THE ROCKS, jag recenserade nämligen DVD:n för några år sedan. Det var en rätt kass film, vill jag minnas.
Övriga Dudley Moore-filmer kommer jag knappt ihåg titlarna på. Förutom Paul Morrisseys BASKERVILLES HUND.

I den här nyinspelningen av EN BRUD FÖR MYCKET har Russell Brand axlat rollen som Arthur, och Jason Winers film står och faller med denne gänglige britt med skandalrykte.

Storyn är densamma. Arthur är son och arvtagare till en groteskt rik kvinna (Geraldine James) och han tillbringar all sin vakna tid med att partaja i New York. Han har så mycket pengar att han kan göra precis vad som helst – och gör det också. Han har också blivit en gladlynt alkoholist av rang.

Det är meningen att arthur ska gifta sig med den nästan lika rika, bitchiga Susan (Jennifer Garner) trots att de egentligen inte gillar varandra. Det är något föräldrarna har bestämt, och Susan vill gärna ha Arthurs efternamn – Bachman. Då blir hon någonting viktigt.

Men så träffar Arthur av en slump på den lika charmiga som fattiga Naomi (Greta Gerwig i den roll Liza Minnelli hade i originalet) och givetvis blir de kära i varandra. Stora problem uppstår och Arthurs rättrådiga nanny Hobson (Helen Mirren) får mycket att göra för att reda upp det hela.
Det stora problemet med ARTHUR är att den inte är speciellt rolig. Och det är nog Russell Brands fel. Jag upplever honom mest som lite fjollig och han ser lite för udda ut. Han ger aldrig intryck av att verkligen vara full på riktigt eller alkoholist och han fånar sig mest. Därför blir det rätt segt emellanåt trots en del kul infall.

Filmen räddas av kvinnorna. Gerwig är en rätt förtjusande tösabit det är lätt att tycka om, även om det aldrig blir speciellt romantiskt mellan henne och Brand. Jennifer Garner har ett par roliga scener som hon klarar bra. Och i vanlig ordning är Mirren utmärkt, här i Sir John Gielgouds gamla roll – hon drar ett stort lass, men lyfter hela filmen.

Även Luis Guzmán medverkar och är lite bisarr, Evander Holyfield (!) är med som boxningstränare, och se på fan om det inte är Nick Nolte som spelar Susans farsa. Han liknar numera Frank Andersson och rösten är skrovligare än någonsin.

Men som helhet kan ARTHUR bara få omdomet Med tvekan godkänd.

Den floppade för övrigt rätt rejäkt i USA. Ganska förståeligt.