Bio: Rabbit Hole

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Långfilmer baserade på teaterpjäser är ofta ett kapitel för sig. Ett kapitel man gärna vill vara utan. Det säger ju sig själv att det kan bli svårt att överföra en dialogdriven historia som oftast utspelar sig i ett rum, till en film på en och en halv-två timmar och en kamera som gärna vill röra på sig. I de allra flesta fall blir resultatet makalöst träigt och ofilmiskt. I synnerhet på bio – TV är bättre lämpat för sådant här.
Oscarnominerade RABBIT HOLE bygger på en pjäs av David Linsay-Abaire. Detta är också den senaste filmen regisserad av John Cameron Mitchell – den tredje i raden sedan debuten, och den första sedan den … udda, intressanta, rätt roliga och framför allt kontroversiella SHORTBUS, som kom 2006. Frågan är varför Mitchell valde att göra just den här filmen. Okej, en av orsakerna är att när Mitchell var fjorton dog hans lillebror. Men ändå.

Nicole Kidman och Aaron Eckhart är Becca och Howie, ett gift par vars lille son dödades när han blev påkörd av tonårskillen Jason (Miles Teller). Parets lyckliga tillvaro vänds upp och ner, och de tillbringar månad efter månad med sorgearbete.

Men så råkar Becca träffa på Jason, en ganska dyster ung man, och av diverse anledningar känner sig Becca dragen till honom och de börjar umgås. Kanske ser hon honom som en inkarnation av sin döda son? Eller av sig själv? Vad vet jag? Jason håller i alla fall på att rita ihop en serietidning – en väldigt pretentiös sak han döpt till Rabbit Hole. Han är väldigt inne på parallella världar och lånar ut en bok om detta till Becca.

Howie är allt annat än glad över att Becca umgås med Jason. Men å andra sidan har Howie börjat träffa en som heter Gaby (Sandra Oh) som de brukar träffa på terapimöten, de brukar prata och röka maja.

Tja, så mycket mer händer inte.
Det här är ett typiskt, ”allvarligt” drama, och vad ska jag dra till med att kalla det – Bergman Light, kanske? Eftersom det hela bygger på en pjäs, pratas det mest hela tiden. Lite teatraliskt, så där. Och folk beter sig konstigt. I synnerhet Becca och Howie. Det är mycket explosiva vredesutbrott, eller långa scener där det gråts så att snoret sprutar.

Jag gillar Aaron Eckhart, och han är förstås väldigt bra även här. Ja, samtliga inbland-
ade skådisar är bra – förutom de jag nämnt, medverkar även Dianne Wiest, för att välja ett känt namn.

…Och ja, Nicole Kidman är bra. Men! Hon ser för jävlig ut! Något alldeles fruktansvärd. Hon har hinkvis med botox i nyllet och goja intryckt i läpparna. Inte nog med att hon ser riktigt otäck ut, hon ser för fan ut som en buktalardocka! Hu! Snart kan hon spela Pinocchio.

Och nej, jag kan väl inte påstå att jag rekommenderar RABBIT HOLE. Mig gav den absolut ingenting. Ingen underhållning för stunden, den manade inte till eftertanke, och den rörde mig inte till tårar. Jag kände inte igen mig i någon av rollfigurerna. Jag sympatiserade inte med någon. Den bara började och slutade 90 minuter senare. Detta var för mig fullkomligt poänglöst.

Det intressantaste med pressvisningen jag såg filmen på, var att den anlänt med dansk text – något jag märkte först efter flera minuter. Vi är ju vana vid dansk TV här nere på kontinenten.

Dessutom var filmen aningen felmaskad, så skådespelarna fick ibland finna sig i att få pannan avklippt.