Bio: En sydfransk affär

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Att återvända hem från Göteborg är alltid tradigt, så vad gjorde jag för att mundra upp mig? Jo, jag gick raka vägen från bussen till Filmstaden och såg EN SYDFRANSK AFFÄR, som pressvisades och hade premiär medan jag var på Bokmässan.
Först kom EN LANTHANDEL I PROVENCE. Nu kommer uppföljaren: EN SYDFRANSK AFFÄR.
Nä, nu ljuder jag. Så ligger det inte till. Det är inte en sådan affär; en butik, utan en kärleksaffär.
Trailern till Catherini Corsinis film har jag sett under ett par månader nu och jag hade rätt höga förhoppningar på den. Jag förväntade mig smäktande passioner, vackra franska miljöer och många scener där det ätes god mat och drickes gott vin.

Kristin Scott Thomas är Suzanne, en engelska sedan länge bosatt i Frankrike – jag vet inte riktigt var filmen utspelar sig, men i eftertexterna nämns Languedoque och Nimes, och det tar visst tre timmar att köra bil till Spanien. Sjukgymnasten Suzanne är gick med rike, framgångsrike läkaren Samuel (Yvan Attal), de bor i en stor, flott villa med sina två tonårsbarn. De håller även på att bygga om och en dag dyker den spanske hantverkaren och före detta fängelsekunden Ivan (Sergi López) upp. När Suzanne ska ge Ivan hans lön, klantar hon sig med bilen och Ivan hamnar på sjukhus med skadat ben. Det går ju inte för sig, han måste ju köra till Spanien för att träffa sin lilla dotter. Suzanne erbjuder sig att köra honom.

Jaha, och då går det förstås som det går. Suzanne och Ivan får ihop det. Eftersom Suzanne inte kan ljuga, berättar hon allt för sin make. Han blir förstås fly förbannad och gör allt för att försöka sabba frugans nya liv. Plötsligt står Suzanne och Ivan utan pengar, en situation främst hon försöker lösa på inte alltför genomtänkta sätt.

Jag måste säga att jag blev väldigt besviken på EN SYDFRANSK AFFÄR. För det första börjar filmen på ett sätt jag hatar: den visar en av slutscenerna. Suzanne kliver ur sin säng och en stund senare hör vi en knall. Antingen sköt hon sig själv eller någon annan. Och så är det sex månader tidigare. Nu vet vi att det kommer att gå åt helvete med besked. inte alltför oväntat, men ändå.

Riktigt vad Suzanne ser i Ivan förstår jag inte. Han är bara en snubbe. En Ken Shabby. Han dyker inte upp och är rolig. Eller charmig. Eller utstrålar sex. Han är bara en hantverkare. Fast det är klart, hon är ju en uttråkad rikemansfru.

Efter halva filmen börjar det hela spåra ur. Det är förståeligt att Samuel är skitarg, men han gör en del extremt överdrivna, barnsliga saker. Och Suzannes försök att dra in pengar… Jag vet inte. Jag tyckte det hela blev rätt löjligt. Jag köpte inte storyn. Suzanne förvandlas till en alltmer osympatisk person, medan Ivan står där som en drabbad nallebjörn. Det blev glöttigt, som vi sa i Landskrona på 70-talet. Filmen innehåller en hel del sexscener, men tyvärr är det Kristin Scott Thomas som envisas med att kasta paltorna. Tro mig: det är inget att göra vågen inför. Klä på’na! Klä på’na!
Men nog får vi se en del vyer från södra Frankrike. Vyer som fick mig att längta dit.
Men mer än två syndiga dvärgar kan filmen inte få.